En kropp utan organ 4

När jag började studera ... Eller vänta, jag börjar om. Tänker längre tillbaka, till skolåren. Till första klass. Minnena från den tiden bleknar, men det finns ögonblick som etsat sig fast. Tydligast är nog den gången då jag ritade ett ett hakors på bänken, för att jag sett det någonstans och för att jag tyckte var fint. Jag hade ingen aning om vad det var, men när fröken såg vad jag ritat blev jag varse. Hennes reaktion, hennes ilska och utläggningen om vad symbolen stod för etsade sig fast. Även om jag inte förstod vad hon sa och trots att det tog fram till 1978 innan jag till fullo insåg vidden av det som hänt och varför fröken reagerade som hon gjorde. TV-serien Förintelsen sticker ut i min lärdomshistoria. Och det är den jag försöker använda som ingång här, till det fortsatta resonemanget om begreppet kroppen utan organ.

Hur lär vi, och var finns kunskapen? Ovanstående tankar är ett sätt att försöka besvara båda frågorna. Kunskap finns överallt, men blir vetande när det fastnar i en hjärnas synapser, när information genom bearbetning omvandlas till mening. Kunskap är med andra ord ett vagt begrepp. Kunskap är analog, inte binär. Kunskap är information + medvetande + minne + kontext. Helheten är lika viktig som delarna. Ett komplext problem alltså, som i dagens skola behandlas som något annat. Verkligt vetande handlar lika mycket om allt det man INTE minns som om det man kan återkalla. Under åren i skolan satt jag många timmar och lyssnade på saker som jag idag inte minns, men som självklart har bidragit till att forma, mig till den jag är, och det jag vet till ... ja, vad då? Poängen jag försöker göra här handlar om att kunskap inte går att mäta, för det som mäts är något annat än det man är intresserad av att veta. Betyg, bibliometri och andra mer eller mindre exakta verktyg för mätning och rangordning är alltså per definition missvisande. Liksom jaget (det klassiska, autonoma jaget) är kunskap en illusion.

Vi vet att det inte går att mäta kunskap, eller att det finns ett enda sätt att lära. Föreställer mig att alla om de bara tänker efter lite kan dra sig till minnes liknade episoder som den jag beskriver ovan. Lärande handlar inte om informationsöverföring. Ändå behandlar vi den illusionen som en sanning och upphöjer den till riktningsgivare för utbildningspolitiken. Och det öppnar upp för krav på effektiviseringar, besparingar och fler samt tidigare betyg. Det är också kunskap, även om det är fel, för så fungerar det. Den enda logiken som FUNGERAR är insikten om att det inte finns något sådant som logik när det kommer till livet så som det levs. Kunskap är ett sammansatt fenomen som bara kan förstås och hanteras genom bibehållen komplexitet. Vetande förstås och behandlas därför bäst som något analogt, överfört i en miljö som ger upphov till resonans. Samma gäller för kultur, som uppstår mellan människor, inom en kontext.

Ovanstående tankar är en indirekt beskrivning av kroppen utan organ, som får illustrera begreppets användbarhet. Jag använder kroppen utan organ för att avgöra hur jag ska förstå men också för att sortera minnena från skolan. Kroppen utan organ är det som håller samman, kunskapen, kulturen, biologin som utgör jag, och så vidare. Kroppen UTAN organ är liksom fysikens mörka materia (rätta mig om jag har fel, men visst är det så att mörk materia är något abstrakt, som inte går att ta på men som alla modeller över universum är beroende av?) ett nödvändigt inslag, om än abstrakt, inslag som krävs för att kalkylen ska gå ihop. Bara genom att acceptera kroppen utan organ kan man förstå kunskap, kultur och den kropp som utgör en del av den sammansatta helheten jag. Kroppen utan organ är gäckande, för det är sådan den är. Det är inget problem, det är en förutsättning för att förstå den.

Deleuze och Guattari skriver på samma sätt som jag försöker göra ovan, indirekt om det som texten handlar om, det de vill hjälpa oss förstå. Ibland förstår man ingenting, men jag har med åren lärt mig att ha tålamod och vänta. För liksom med förståelsen för förintelsen är kunskap om svåra saker inget som kommer direkt, det tar tid för tankar att landa ibland. Tid för information att omvandlas till kunskap. Viss ny information krockar med saker man hållit för sant länge, och vägen från okunskap till vetande är därför aldrig rak. Bildning är helheten, alltså även det man glömt på vägen fram. Det citat som följer är ganska långt, och det kommer utan förvarning. Märkligt kan tyckas, men den som är van förstår och läser vidare, utan krav på att hänga med i alla som sägs. Förr eller senare trillar polletten ner. Så mycket kan jag dock säga att citatet handlar om en sexuell fantasi, som kan förstås på olika sätt.

"Mistress, 1) You may tie me down on the table, ropes drawn tight, for ten to fifteen minutes, time enough to prepare the instruments; 2) One hundred lashes at least, a pause of several minutes; 3) You begin sewing, you sew up the hole in the glans; you sew the skin around the glans to the glans itself, preventing the top from tearing; you sew the scrotum to the skin of the thighs. You sew the breasts, securely attaching a button with four holes to each nipple. You may connect them with an elastic band with buttonholes—Now you go on to the second phase: 4) You can choose either to turn me over on the table so I am tied lying on my stomach, but with my legs together, or to bind me to the post with my wrists together, and my legs also, my whole body tightly bound; 5) You whip my back buttocks thighs, a hundred lashes at least; 6) You sew my buttocks together, all the way up and down the crack of my ass. Tightly, with a doubled thread, each stitch knotted. If I am on the table, now tie me to the post; 7) You give me fifty thrashes on the buttocks; 8) If you wish to intensify the torture and carry out your threat from last time, stick the pins all the way into my buttocks as far as they go; 9) Then you may tie me to the chair; you give me thirty thrashes on the breasts and stick in the smaller pins; if you wish, you may heat them red-hot beforehand, all or sorne. I should be tightly bound to the chair, hands behind my back so my chest sticks out. I haven't mentioned burns, only because I have a medical exam coming up in awhile, and they take a long time to heal."

Obegripligt, kan tyckas. Men genom att lägga boken åt sidan, genom att avfärda orden, sluta lyssna eller anklaga Deleuze och Guattari för att vara galna eller något annat når man ingen kunskap. Genom att förneka kulturen kommer det att te sig ännu mer gåtfull. Och låter man ett lands forsknings- och utbildningspolitik bygga på felaktiga premisser eller önsketänkande kommer resultatet att bli där efter. Därför läser jag vidare även om jag inte förstår något.

This is not a phantasy, it is a program: There is an essential difference between the psychoanalytic interpretation of the phantasy and the antipsychiatric experimentation of the program.

En fantasi som tolkas av en expert som talar om vad den betyder och vad som ska göras? Eller ett handlingsprogram som bara kan förstås utifrån det som händer som en följd av att programmet realiseras? Skillnaden mellan dessa båda sätt att se på vad som sägs är stor, och mellan sätten att se på och förstå, finns en ocean. Positivism och hermeneutik är två sätt att bedriva vetenskap på, två olika verktyg. Fast det kan också vara två konkurrerande skolor som strider om makt och inflytande i samhället. Viljan att veta, säkert, är stark. Och den som vill veta hur det är, nu, tvingas bestämma sig för antingen eller. Men om det är både och, hur gör man då? 

Between the phantasy, an interpretation that must itself be interpreted, and the motor program of experimentation.

Ska vi bygga våra liv, vår skola och samhället på tolkningar av tolkningar där den som har makten att bestämma ska avgöra vad som är vad? Eller ska vi LEVA våra liv, omsätta kunskaper i handling och kritiskt utvärdera resultatet kontinuerligt och göra modifieringar under vägs? Jag är en förespråkare för det senare, jag tror mer på förberedelser än på planering. Jag vill samtala om visioner, som vi sedan tillsammans kan arbeta för att försöka realisera genom att både närma oss dem och förändra dem i enlighet med det som är här och nu. Jag vill inte veta säkert, jag vill vidga min förståelse, fördjupa mina kunskaper och utmanas intellektuellt. Jag vill vara i rörelse, på väg.

The BwO is what remains when you take everything away. What you take away is precisely the phantasy, and signifiances and subjectifications as a whole. Psychoanalysis does the opposite: it translates everything into phantasies, it converts everything into phantasy, it retains the phantasy. It royally botches the real, because it botches the BwO.

Vill vi VERKLIGEN förstå vad kunskap är, vad kultur är eller vad det innebär att leva, måste vi acceptera att alla frågor inte har ett enda svar. Vi måste lära oss hantera osäkerhet. Får inte vara rädda för det vi inte förstår. Framförallt måste vi leva, umgås och utmana varandra. Vi måste röra oss, även i okänd terräng. Bara så kan man lära, förstå och bli en bättre människa. Kroppen utan organ är det som finns kvar när allt annat tagits bort. Den meningen låter som Ellen Keys definition på bildning. Det handlar om något som är komplext, som aldrig fullt ut går att förstå. Förstår man bara det är halva arbetet gjort, vilket är en bra sammanfattning av det jag velat säga här.