En annan syn på kunskap, tack!

Läser ikapp på nätet och hittar Kristian Mandins inlägg på Brännpunkt, vars titel är: Hur mycket utbildning tål Sverige? Den väcker mitt intresse, så klart. Och det faktum att Mandin är verksamhetschef i en friskolekoncern (som inte nämns alltså. Googlar lite och hittar, via LinkedIn en koppling till Karl-Oskar AB), och han "föreläser om samhällets irrelevanta faktorer." Mandin är engagerad i utbildningsfrågor och har bland annat skrivit på SVT-debatt om arbetsförmedlingens upphandling av utbildning och den myndighetens problem. Läser med öppna ögon, även om rubriken ger mig negativa associationer och onda aningar.

För den svenska utbildningssektorn har länge varit i en konstant expansion där allt mer resurser tillförts. Men trots resurstillskottet och ökningen av mängden utbildning i samtliga utbildningssektorer verkar ingen reflektera över utfallet. Finns det någon koppling mellan ökade resurser och resultat? Jo, det verkar faktiskt vara så men på helt fel sätt. För ju mer resurser som satsas på skolan desto sämre fungerar den och idag kan man på många skolor inte leva upp till sitt uppdrag så som det beskrivs i läroplan och skollag.

Problembilden som målas upp instämmer jag i. Det går inte bra och resultaten uteblir. Det är min erfarenhet på högskolan, där jag möter studenter som inte förstår konceptet: självständigt sökande efter verklig kunskap. Dagens studenter är bra på att läsa och följa regler, men usla på att ta egna beslut och stå upp för dessa. Det brister i argumentation, kritisk granskning och generaliserbarhet, och det enda man förstår är INDIVIDUELLA synpunkter. Grupphandledning där jag talar allmänt om metod, teori och uppsatsskrivande fungerar allt sämre, för om jag inte talar om just deras uppsats förstår allt för många inte hur kunskapen ska användas. Även om jag säger i princip samma sak till alla förstår man inte om jag inte riktar mig exklusivt till just den vars text det handlar om. Så, absolut, det finns en rad problem i dagens skola, det håller jag med Mandin om.

Om man läser läroplanens inledande kapitel och jämför med samhällsutvecklingen verkar det till och med som om skolan är kontraproduktiv. Vi har skapat ett utbildningsmonster som ständigt måste gödas med mer resurser och mer utbildning, vi betalar och betalar men får allt mindre för pengarna och ofta värdesätts mängden utbildning och mängden tillförd resurs framför resultat. Har det helt enkelt blivit för mycket av det goda? Finns det någon som frågat sig hur mycket utbildning Sverige egentligen tål?

Det där utbildningsmonstret vet jag inte om jag känner igen, men skolans innehåll och utfallet av verksamheten, instämmer jag i, både kan och bör granskas kritiskt. Fast frågan är felställd menar jag, för inget land, inget samhälle, ingen individ kan få för mycket utbildning! Kunskap och lärande kan och får aldrig betraktas som ett problem, för det vore en katastrof!

I grundskolans läroplan står det: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Detta är en fin tanke. Men samtidigt ska grundskoleeleven nå godkända betyg i alla ämnen. Det innebär att människor exkluderas ur samhället om de saknar förutsättningar för godkända betyg i ett eller flera ämnen. Du kan alltså inte bli snickare om du inte teoretiskt kan komparera ett verb, inte frisör om du inte lär dig pricka ut Östeuropas huvudstäder på en blindkarta. Skolan skapar en grå massa men samhället och arbetslivet bygger på experter. Samtidigt som detta vansinne pågår står arbetsmarknaden inför en ständig missmatchning. Är det i så fall så att skolan är en bidragande del till arbetslösheten? Arbetslösheten har i alla fall stigit i takt med att allt mer satsats på utbildning.

Detta är en berättigad fråga, det tycker jag, absolut. Hur ska man lära och vad ska man lära i skolan? Och hur ska den som inte vill lära sig exakt det som någon annan bestämt hanteras? Är det lämpligt att tvinga alla läsa samma saker? Utöver läsa, skriva, räkna och grundläggande orienteringar kring hur samhället fungerar. Det kan man sannerligen reflektera över. Fast en skola som skräddarsys efter näringslivets kortsiktiga behov är absolut inte sätt väg att gå menar jag! Samhället skapas mellan olika aktörer och det finns inget som heter närande eller tärande, ingen som är produktiv och andra som är improduktiva. Samhället bygger vi TILLSAMMANS! Det är en viktig princip att värna om det är ett hållbart samhälle vi vill bygga.

Rent matematiskt borde det i alla fall stämma för ju fler medborgare som befinner sig i utbildningssektorn desto färre finns det som kan bidra till finansieringen av utbildningssektorn. Har vi kanske nått en kritiskt gräns? Vet någon hur mycket utbildning Sverige egentligen tål?

Samma fråga upprepas igen. Mandin har en agenda alltså, oklart vilken, än så länge. Och, som sagt, jag har problem med hans ingång. Sverige tål hur mycket utbildning som helst. Men om det handlar om att tvinga på elever och studenter obligatoriska kunskaper, om alla tvingas genom samma strömlinjeformade system, är även jag skeptisk. Jag vill se obligatorisk skolgång och utbildning, men obligatoriet ska handla om tiden man tillbringar inte exakt vad man gör där. Vad man läser och lär, utöver det grundläggande, kan och bör vara upp till var och en. Där ser jag en rad fördelar, att alla tvingas lära, men vad man lär bestämmer man själv.

Att det blivit så här är inte så konstigt om man tittar på vem det är som styr utbildningsbranschen. Den senaste tiden har lärarfacken fått ett oproportionerligt stort inflytande och tillkallas som expertis istället för den intresseorganisation de ska vara. Självklart vill lärarfacken ha mer utbildning och mer resurser, det är ju deras jobb att tycka det! En del universitet har också insett potentialen i utbildningssektorn och skapar mer eller mindre tveksamma utbildningar kring skola. Enligt ett universitet som jag har viss insyn i anser man att en god utbildningsväg för en rektor är: Lärarutbildning, arbetslagsledarutbildning, förstelärarutbildning, förberedande rektorsutbildning, rektorsprogrammet, rektorslyftet, alltså fler högskolepoäng än läkarlinjen.

Det är alltså detta det handlar om. Mandin har problem med att lärare har makt över kunskapsbildningen i Sverige. Att han skriver som han gör här gör att jag skärper min skepsis gentemot honom och hans tankar om skola och utbildning. För han ser uppenbarligen lärare och forskare som ett särintresse bland andra. Då förstår jag bättre hans utgångspunkt. Jag menar tvärtemot Mandin att lärarnas makt över innehållet måste öka! Lärarnas frihet att utforma innehållet kan inte dikteras av någon annan än den som vet och vill syssla med lärande. Problemet med skolan är att andra har makt över innehållet och att verksamheten målstyrs och utvärderas enligt kriterier som inte är anpassade efter verksamheten. Lean Produktion av kunskap, enligt New Public Managment, där kunden har makten och beställaren bestämmer, oavsett vilka kunskaper hen har, är den rådande ideologin i skolan idag. Det är problemet, att inte elever och lärare, studenter och lektorer, bestämmer själva vilka kunskaper skolan ska förmedla. Mandin vill inte ändra systemet, han vill ha mer makt inom det.

Man vill lösa problemen i skolan med ännu mer utbildning. Konsekvensen blir att skolan blir allt mer komplicerad och problematiserad samtidigt som de blivande lärarna blir allt mindre lämpade då intagningskraven ständigt sjunkit på lärarutbildningarna. Till detta kommer sedan politikerna och erbjuder ytterligare resurser - de försöker tidstypiskt nog konsumera sig ur skolkrisen.

Håller med om beskrivningen, men ser behovet av andra lösningar än Mandin. Utbildning är och får inte bli en vara som krängs till lägsta möjliga pris, och utbildning är en alldeles för KOMPLEX verksamhet för att regleras enligt NPM-principer. Och självklart ger mer resurser inga bättre resultat, det är inte ekonomin som är problemet i skolan, utan ideologin, epistemologin och maktfördelningen. Kunskapen i centrum, och mesta möjliga kunskap för pengarna som satsas på skolan, mer än så ska inte skolan och landets högre utbildning regleras. Men det är inte detta Mandin vill, han vill ha makten och han har en tydlig vision (fast den har han ännu inte avslöjat här).

Jag tror att vi behöver avdramatisera utbildningssektorn, kritiskt granska den, följa upp satsningarna som görs, lägga resurser på det som vi vet fungerar och bygga skolan utifrån att människor är olika och har olika behov av utbildning. Vi måste sluta pracka på eleverna ”obligatoriska kunskaper” som härrör från ett antikt bildningsideal och istället, så som intentionen i läroplanen är, låta dem finna sin unika egenart.

Det låter klokt och bra, men som sagt, jag vet fortfarande inte vad Mandin är på väg, vad han vill övertyga oss om, vad som är hans agenda. För inget av det han säger har med rubriken att göra. Retoriskt skicklig är han dock, och det gör mig än mer vaksam, för det är en annan av sakerna som oroar mig, den växande tomma retoriken som allt fler har allt svårare att se igenom. Tänker på politik som idag handlar allt mer om retorik, om att övertyga. Det handlar inte om att vilja, utan om att få röster. Inte om att förvalta för framtiden, utan om att skräddarsy samhället för just "sina väljare". Kund utförare även där alltså: köp sälj. Kritiskt tänkande och bildning blir i ett sådant samhälle en belastning, inte för folket men för makten. Och som jag läser Mandins artikel är det makt han vill ha, mer än något annat, för även om han är verksam inom utbildningssektorn har han som bekant problem med lärares inflytande över verksamheten.

Motivation är en av de viktigaste faktorerna i en lyckad utbildning och vi måste därför skapa möjlighet för alla att när som helst komma tillbaka till skolan och skaffa sig kunskap när motivationen finns och inte som idag, inom ett visst datum uträknat utifrån den dag du föddes.

Inga problem att hålla med om detta! Det är så jag ser på saken också. KomVux var min räddning och möjligheten för alla att börja om är jag en varm anhängare av. Det menar jag är det viktigaste i skolan, att ingen ska tvingas stå för något man gjorde som barn eller dömas till ett livslångt straff för att man inte förstod poängen med skolan första gången man befann sig där. Mandin menar dock att andra saker är viktigare.

Men det viktigaste för en fungerande skola är rätt utbildning för rätt person och mötet mellan lärare och elev och det skapas inte genom att man lite på måfå då och då kastar till skolan mer pengar.

Skolan ska enligt skollagen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Erfarenheten säger att de nuvarande metoderna inte fungerar. Vi tål inte mer utbildning och skolan behöver inte mer resurser. Vi måste istället börja fundera över hur resurserna ska användas.

Sverige tål visst mer utbildning! Vad är poängen Mandin, undrar jag. Du lämnar oss utan några förslag på åtgärder? Vad vill du egentligen? Varför detta hemlighetsmakeri, dels med var du är verksam, dels med hur du ser på lösningen? Förväntas vi vara övertygade? Jag förstår ingenting ... Obehagligt!