Varför har jag problem med kyrkan?

Jag tror inte på Gud och jag har gått ur Svenska kyrkan, för jag tror heller inte på att religion ska organiseras enligt texter som inte kan förändras, texter som sägs vara uttryck för Guds ord. Gud finns inte och har aldrig existerat, annat än i människors tro. Det är i alla fall min tro, att religion handlar om uttryck för längtan, och om sökande efter svar på det som ligger bortom kunskapen och den mänskliga fattningsförmågan, svar som ger tröst och skänker mening åt livet, vilket vetenskapen har problem att tillhandahålla. Det tror jag på, och det är jag intresserad av, den flytande och föränderliga gränsen mellan tro och vetande. Kyrkan däremot är jag skeptisk till, och det tänkte jag skriva lite om här. Skepticismen har sin upprinnelse i mina upplevelser från ett konfirmationsläger jag var på som tonåring. Jag är överhuvudtaget skeptisk till allt som inte är tillåtet att vara skeptisk till, för det lämnar fältet fritt för maktutövning och bygger hierarkier som inte utgår från meritokratisk grund.

Kyrkan är en hierarkisk organisation där församlingen förväntas tiga och lyda, om inte prästerna (för det ser väldigt olika ut i olika kyrkor och olika församlingar) så Gud, eller vilket namn det heligaste har i just den religion det handlar om. Poängen är att det finns en högsta auktoritet, på jorden (i form av Ärkebiskopen, Påven eller vad ämbetet nu heter i den aktuella religionen), och i himlen. Och så finns det en text som gäller och som alla måste hålla sig, antingen bokstavligt eller utifrån tolkningar sanktionerade av kyrkans företrädare. Så ser det ut, överallt. Länge sammanföll den kyrkliga makten med den världsliga och då fick även vetenskapen foga sig. Sedan kom Copernicus med flera och lite längre fram Darwin. Efter det övertog vetenskapen makten över kunskapen och kyrkan fick hålla till godo med makten över andligheten. Även den makten har utmanats av mer eller mindre organiserade ateister, som säger sig inte tro på Gud. Det är också ett slags tro, och faktum är att vetenskapen och kyrkans sätt att organisera sig inte är väsensskilda. Det handlar väldigt mycket om makt och kontroll över hela linjen.

Andligheten förlorar på detta förhållande, på att det är svårt att söka både kunskap och mening utanför kyrkan och akademin. Visst går det och ingen kan stoppa den som vill och försöker, vilket jag är tacksam för. Det är en mänsklig rättighet som måste värnas till varje pris. Men tro och vetande borde inte vara beroende av hierarkier och ingen borde behöva underkasta sig auktoriteter, bara för att de är auktoriteter, varken i kyrkan eller akademin. Ändå är det en övertygelse som är svår att rubba eller utmana, det är ett tänkande som är djupt inbyggt i kulturen, inte bara här i Sverige utan även i resten av världen.

Nåväl, det får fungera som introduktion, som inledning till det jag ville skriva om: Min övertygelse om att andlighet inte ska organiseras och att kyrkan på inget sätt är en alltigenom god och oklanderlig organisation. Det var under sommaren 1980 som jag upptäckte detta och jag påverkas fortfarande av det som hände. Jag ville inte konfirmera mig, men min mor övertalade mig och föreslog att jag skulle åka på ett läger och liksom får det överstökat under en kortare period på sommaren. Okej då sa jag, den foglige sonen. Och så blev det. Under vintern hade vi ett kort möte i Borås. Jag och en kompis skjutsades dit och vi fick träffa de två prästerna som skulle hålla i undervisningen. Lägret anordnades av EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och det hölls på Ekhagen utanför Borås. Inget märkligt alls, SFS är den av Svenska kyrkan och det var på många sätt en väldigt trevlig upplevelse. Vi hittade på en massa kul saker, för det var inte bara undervisning och bön vi sysslade med. Jag blev ihop med en tjej där, min första riktiga flickvän. Det var sommar och vi bodde i ett hus vid vattnet. Inget av detta var egentligen problematiskt och jag har inget ont att säga om SFS eller någon som höll i verksamheten. Vill vara tydlig med det!

Det jag har problem med och det jag upptäckte, fast egentligen först efteråt, när jag kom hem och fick perspektiv till den där månaden, var hur förändrad jag blev. Jag slutade svära, utan att tänka på det. Först när jag kom hem och träffade mina kompisar igen blev det uppenbart att jag var lite annorlunda. Det var som om någon varit inne i mitt huvud och manipulerat med mina tankar och förgivettaganden. Det var en otäck upplevelse, hur allt sakta försköts och hur gränser förflyttades under de få veckor vi var på lägret. Jag tackar min lyckliga stjärna att kilarna jag delade rum med inte vad där för att bekräfta vår kristna tro, utan just för att stöka undan det där med konfirmationen. Men det var nästan bara vi som inte sögs in i kyrkan. Några till höll av olika anledningar emot. Två killar från Göteborg och tjejen jag blev ihop med. Dock inte aktivt, utan av olika anledningar som jag idag har svårt att förstå. Tur, i mitt fall, för jag kände som sagt att jag drogs med och eftersom hade svårt att veta var jag stod under tonåren hade jag inga kunskaper att sätta emot, ingen fast grund att stå på. En en efter en av deltagarna sökte sig till bönestunderna som var frivilliga. Jag och tjejen gick dit några gånger mot slutet, för det gjorde de flesta. Och där snuddade jag vid kraften. Det var obehagligt, för när dem jag kände som helt vanliga killar talade nu med helt annan röst och bekände sin tro och det som skrämde mig mest var att det var på fullaste allvar. Där var inte jag och det värjde jag mig mot. Jag är idag tacksam för det, för att jag inte bodde i Borås, vilket de flesta andra gjorde. För majoriteten av dem anslöt sig till församlingen.

Det var inte så att det skedde någon form av övertalning eller manipulation, inte alls. Men kanske just därför, för om det var så hade det varit så mycket enklare att ta avstånd och fördöma. Så var det nu inte och jag skriver inte detta för att rikta kritik mot EFS, som jag känner som en varm, innerlig och församling, i likhet med många andra. Det obehagliga är vad organiserad tro kan göra med den som kommer dit för att söka svar, hur beroende man kan bli och hur ens värderingar och tankar sakta förskjuts tills man kanske tar steget och helt klipper banden med resten av samhället. Inom församligen finns allt man behöver och alla svar på alla frågor man kan tänka sig. Och det behövs inget tvång, för det är den troende själv som håller sig kvar och som sluter sig inom gemenskapen.

Jag mins hur jag under hösten blev uppringd av en av prästerna i församlingen och hur jag på grund av ett missförstånd räddades från att sugas in i något som jag inte ville sugas in i. Jag fick frågan om jag inte ville komma till kyrkan. Det kände jag instinktivt att jag inte ville, men jag kunde inte säga nej och lägga på. Jag trasslade in mig i olika bortförklaringar. Jag kände mig där och så som jag gjorde innan jag skaffade mig en strategi för att bemöta påstridiga telefonförsäljare. Jag hade inget att sätta emot och samtalet tog aldrig slut. Det var obehagligt, han försökte med olika tekniker övertala mig. Han berättade att en av deltagarna som jag umgåtts med på lägren regelbundet kom till församlingen, och han talade om annat. Samtalat tog aldrig slut kändes det som. Delvis så klart för att jag inte var tydlig, men hur skulle jag kunna vara det. Jag var 15 år, oerfaren och visste inte var jag stod. Det som räddade mig var att jag inte uppfattat att han var pastor i Göteborg. Jag trodde hela tiden att det var till Borås han tyckte att jag skulle åka. Det är för långt sa jag, för det var det, till Borås, och som tur var hade han inga argument som bet på det, för han accepterade till slut och tackade för sig. Och jag klarade mig än en gång med nöd och näppe från att dras in i något jag inte ville dras in i.

Dessa upplevelser gör att jag är skeptisk till kyrkan, för oavsett vad den lär finns det en enorm tankeförändrande kraft i all organiserad tro. I alla fall om det finns en yttersta auktoritet och särskilt om texten som allt bygger på inte får ifrågasättas. Det är oerhört lätt att dras med i och acceptera saker man annars inte skulle acceptera om det handlar om trosfrågor, för tro går inte att mäta mot något, går inte att debattera. Gemenskaper byggda på tro kräver hängivenhet för att fungera och den som är svag i tron kan mycket väl upplevas som ett hot mot gemenskapen och har man blivit beroende av vännerna som finns där bidrar det till kraften i sammanhållningen. Det skrämmer mig, för det finns inget av detta inom vetenskapen, som bygger på kritiskt tänkande och på att det som hävdas ska granskas kritiskt.

Även om jag har dessa upplevelser och trots att jag är kritisk till kyrkan har jag alltid varit nyfiken på andlighet och trosfrågor, och jag har läst både religionshistoria, religionspsykologi och om världsreligionerna på universitetet. Jag vill veta vad tro är och vad religionen står för, jag vill förstå vad det är och var det handlar om. Och andlighet tror jag alla har behov av. Världen och vetandet har förlorat en massa betydelsefulla aspekter av livet i sekulariseringen och betongen på det rationella. Andlighet står för mig för att det som är irrationellt i tillvaron, och eftersom det är ett minst lika vanligt inslag i livet är det minst lika viktigt att undersöka och förstå som kunskap och vetenskap.

Både och, inte antingen eller, även här alltså. Det viktiga är inte än det ena eller det andra, utan relationen och balansen mellan. Det blir jag mer övertygad om ju mer jag tänker på detta, ju mer jag undersöker gränsen mellan tro och vetande. Ju mer jag forskar om kultur och ju mer jag vet om kunskapens villkor, desto viktigare blir det att förstå hur tro fungerar och vad den kan användas till.