ADHD-dagboken, om Kurt Cobain och imaginära, tvingande boxar

Började dagen med ett samtal vid köksbordet, om livet, vardagen och olika personligheters problem och förtjänster. Nu sitter jag på café, ska förbereda mig inför ett möte, men tankarna på det vi talade om snurrar fortfarande. Behöver få dem ur mig. Vem är jag egentligen och hur fungerar den eller det som är jag? Delar min vana trogen med mig av mina tankar om mig, även om jag vet att jag balanserar på den tunna gränsen mellan privat och personligt. Försöker hålla mig på rätt sida, men den jag är har aldrig lyckats särskilt bra med det där, jag har helt enkelt ingen gräns mot omvärlden. Jag lever på utsidan, eller innanför ett genomskinligt skal, är ett dåligt tyglat knippe av motstridiga känslor som jag hela tiden måste kämpa med och sortera. Lägg därtill alla utifrån kommande intryck som är svårt att värja sig mot, som tar sig in och stör tankarna. Jag är en divid, jag är kaos, är en löst sammanhållen helhet av olika delar som inte alltid men ofta i alla fall är hyfsat samspelta. Den här bloggen, lärarrollen, forskningen, orden, tankarna och det som händer som jag aldrig riktigt har kontroll över är resultatet av den jag är. Allt sammantaget är jag. När jag vaknar på morgonen vet jag aldrig hur det ska bli, hur det ska fungera eller vad som ska hända. Jag har därför tvingats flytta in i känslan av att vara en nyfiken nomad i en tillvaro som för mig aldrig riktigt går att förstå. Om detta talade vi i morse, om hur olika man kan vara, och om hur viktigt det är att kommunicera detta, för att kunna hjälpa och komplettera, för att få vardagen och livet att fungera.

Jag var tvungen att gå, men är kvar i de tankarna. Måste skriva av mig för att kunna gå vidare och för att kunna koncentrera mig. Måste sortera tankarna för att få ro, för en stund. För så är det, jag har lärt mig hur jag får lugn och ro, men det varar aldrig särskilt länge. Och jag kan fokusera och vara effektiv, men bara under korta intensiva stunder där omvärlden och intrycken kan hållas på armlängds avstånd. Nu känner jag så. Med musik i lurarna stör övrigas samtal och gester mig inte, inte särskilt mycket i alla fall. Tar vara på stunden, i trygg förvissning om att detta blir en bra dag. Sedan är det helg och vila innan nästa veckas uppdrag och krav på närvaro och prestation. Välkommen till min vardag, mitt liv, till min ADHD-hjärna. Jag förstår den, det eller mig inte riktigt. Därför skriver jag, för att kunna tänka och reflektera, för att öka förståelsen och för att lära mig hantera situationen och rådande förutsättningar, för att bli bättre på att förändra det som går och acceptera det jag måste.

Var på bio i förrgår. Dokumentären om Kurt Cobain. Den tog sig innanför huden, klamrade sig fast. Kan inte riktigt släppa känslan som filmen gav. Kände igen mig själv så himla väl. Fast jag aldrig brottats med problemen som Cobain brottades med har jag inga som helst problem att se logiken och förstå hur det blev som det blev. Jag har vuxit upp under helt andra förutsättningar, i en helt annan värld. Jag är en helt annan än han, men delar av det filmen visade kan jag identifiera mig med så oerhört väl. Känslan av att inte passa in, det påtvingade utanförskapet. Att inte få vara den jag är, för att omgivningen inte kan hantera den som bryter mot konventionerna, den som inte känner var boxens väggar, tak och golv finns. Jag känner liksom Cobain kände, att boxen i själva verket är lika osynlig som kejsarens nya kläder. Att den är något som andra pressar på en för att slippa ta egna beslut, för att slippa tänka själva och för att ha något att skylla på när kreativiteten som krävs för att klara av det ovana och oväntade inte finns där. Han fann lindrig i knarket, vilket jag aldrig vågat. Kanske är det min räddning? 

Ibland när jag lyssnat på missbrukare, och det har jag verkligen gjort på riktigt när jag forskat om missbruk, har jag upplevt samma sak. Jag har allt mer på senare tid, när jag på allvar börjat fundera på vem jag är och hur jag fungerar, blivit varse att den forskningen troligen var mitt sätt att sublimera intresset och längtan efter att göra drogupplevelser. Skrivandet ger som sagt perspektiv och hjälper mig att få syn på den jag är, hjälper mig att tränga genom kaoset. Och så tycker jag mig förstå att narkotika kan fungera för den som känner som jag, att det hjälper en att hålla sig samman. Knark kan också fungera som ursäkt för att bara släppa all kontroll, skapar möjligheter som inte annars finns, för att konventionerna är så tvingande och för att alla andra inte verkar ha några som helst problem att stänga in sig och sina tankar i den där boxen. Knarkaren är kanske någon som jag som upptäckt att knarket skapar ro från det inre kaoset och öppnar möjligheter som annars är stängda. Tacksam för att jag hittat andra sätt att få ro, om än bara under korta stunder.

Berörs av och tycker så himla synd om Cobain och andra som av omständigheterna tvingats in i en situation som förbränner dem, inifrån och ut. Den som säger att det handlar om individens val har en oerhört trång syn på vad det innebär att vara människa, har ingen aning om att människa är ett komplext och mångtydigt begrepp. Hen sitter fast i sin egen narcissistiska bubbla, där allt och alla mäts utifrån jagets begränsade måttstock och gör sig själv till norm. Och det fungerar, för hen tillhör normen, är och fungerar som de flesta. Vi andra får anpassa oss. Visst, jag accepterar det. Jag är lyckligt lottad och mina problem har aldrig eskalerat, jag har alltid kunnat hantera den jag är och på senare tid, när jag med åren slipats av i kanterna och när jag accepterat förutsättningarna har jag insett vad jag kan och börjat våga leva mer i enlighet med den jag är. Det är en befrielse och jag är lycklig, oftast. Jag förstår mer och mer, både vem jag, hur jag fungerar, och varför jag haft så många problem med så mycket tidigare i livet. 

När jag var liten fick jag höra hur väluppfostrad jag var, men det var bara på ytan. Då trodde jag att om jag tog mig utanför den trånga boxen, om jag inte höll mig själv och mina tankar med god marginal på insidan, skulle allt rasa. Jag var livrädd för kaoset, så jag tvingade mig att stanna innanför. Så fick jag problem med magen också, och oroade mig för allt man kan tänka sig. Och jag fick inget gjort. Tankarna vandrade, jag var aldrig där de andra var. Kan fortfarande sällan lyssna på det som sägs, fast jag hör. Jag tänker inte på annat, men jag tänker med och förbi det som sägs. Fantasin skenar och orden som kommer ur munnen på den som talar använder jag för att bearbeta andra frågor och problem som jag brottats med tidigare utan att få svar, om jag nu inte är intresserad och verkligen fångas av det som det talas om vill säga, för då kan jag lyssna. En annan av mina räddningsplankor är att det som det talats om, det jag läst, ändå trots allt på något gåtfullt sätt ofta fastnar i det undermedvetna. Därför gick jag ur grundskolan med urusla betyg, men med massor av kunskaper. Kunskaper som var för livet. Kanske är det därför jag har så svårt för meningslösa regler, det vill säga regler för reglernas skull. Det jag förstår meningen med har jag inga problem med, men om reglerna uppenbarligen inte fungerar, eller om det är reglerna det är fel på, kan jag bara inte följa dem. Och då får jag problem. Det har inte ändrats. Den jag är vill veta vad syftet är och vad som är viktigast, och sedan vill jag ha frihet att se till att det blir så, utan att behöva ta hänsyn till några konventioner. Inser att detta är en delförklaring till mina problem med akademins rigida fokus på referee-granskade artiklar. Jag förstår helt enkelt inte poängen med att låta formen, den där osynliga boxen, styra. Jag vill ägna mig åt innehållet, kunskapen, det vi säger oss värna och vilja ha. Fast inte på vilket sätt som helst, utan på det sätt som konventionen bjuder. Frustrerande för en som jag.

Mitt intresse för kunskap och kultur kan förklaras med samma känsla, samma frustration. Det är gåtfullheten som gör att jag aldrig slutar fascineras. Ständigt finns nya aspekter att upptäcka, att undersöka. Bloggen är ett verktyg som passar som hand i handske för den jag är och så som jag fungerar. Därför är över 2100 bloggposter ingen prestation, inget att imponeras av. Jag menar, ingen imponeras av den som knarkar, som finner ro i drogernas värld. Detta är mitt sätt att leva och få struktur på tillvaron, mitt sätt att tänka och fungera. Jag är som Kurt Cobain, typ, eller jag kan i alla fall, med utgångspunkt i mina egna upplevelser, sätta mig in i hans tankar, förstå hans frustration och förtvivlan, för den är också min. Fast jag drivs inte mot självmordets rand av min omgivning, jag hade ingen som introducerade mig för narkotikan. Jag var helt enkelt för feg och orolig av mig. Mina känslor tar sig andra uttryck, tar andra vägar ut. Jag gråter för inget och har så gjort sedan jag var liten. Varje dag under sjuan grät jag, och i skolmiljön under de där formativa åren fanns ingen möjlighet att dölja det. Barn är hänsynslösa och jag mobbades för känslosamheten, vilket fick mig att gråta ännu mer, av förtvivlan. Om jag istället blivit arg och börjat hata vet ingen vad som kunnat hända, eller om jag haft mer muskler och kunnat försvara mig. Detta med manlighet är kanske just därför också en gåta för mig, för jag har aldrig förstått att män ska göra och vara på ett sätt och kvinnor på ett annat. Det är en annan av livets stora gåtor. Genus blev ämnet för min avhandling, så även där fann jag en räddning i kunskapen. Universitetet har fungerat som knark för mig, har hjälpt mig kanalisera känslorna och där har de kunnat sublimeras till intellektuellt resultat som hjälpt mig förstå både mig själv och omgivningen bättre.

Vad jag försöker säga är att jag är tacksam för att jag på grund av lyckliga omständigheter oftast hamnat i positiva feedback-spiraler. Jag är i grunden positiv, inte destruktiv som så många andra med ADHD. Jag är tacksam för att jag fick den uppväxt jag fick och för att jag hade de kompisar jag hade, för att jag aldrig varit helt ensam. Även om jag inte är jättesocial av mig och trots att jag helst går min egen väg har jag aldrig kunnat isolera mig. Jag är del av kulturen, samhället och helheten och jag bryr mig alldeles för mycket om och är för nyfiken på mina medmänniskor för att stå ut med total isolering. Och jag kan inte hata, blir inte bitter, även om jag ibland fortfarande råkar ut för saker som är påfallande lika mobbingen i skolan. Samma mellanmänskliga mekanismer triggas igång lika väl bland barn som bland vuxna, det tar sig bara olika uttryck och det handlar om norm kontra avvikande. Jag har insett att jag är en social enstöring, vilket många som oproblematiskt lever i normen inte kan acceptera. Jag kan även uppleva närhet och intimitet via sociala medier och på avstånd, så för mig är distansförhållanden inte problematiska, för jag är nära den jag älskar även om vi inte ses jämt eller lever på samma ställe. Att kunna åka hem eller byta miljö är mitt knark, min flyktlinje, mitt sätt att få livet att fungera.

Mitt liv är en ständig kamp, men jag blir hela tiden bättre. Imorgon är en annan dag, då kan jag fixa problemen som uppstår idag, göra om och göra rätt. Imorgon skriver jag en bättre bloggpost, gör jag en bättre föreläsning, kan jag fokusera på mina nära och kära. Imorgon blir allt bra. Snart. Där framme, alldeles vid hörnet, väntar lyckan. Och under tiden, i väntan, ser jag till att förbereda mig, drar jag lärdomar av det jag ser och hör, bloggar jag för att inte glömma och för att dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Imorgon … Inser allt mer att den dagen aldrig kommer och att om den skulle komma skulle jag troligen ändå inte kunna hantera den situationen. Jag är den jag är och känner mig allt mer nöjd och tillfreds med det. Tacksam för det, också. Äntligen, liksom. Den bästa dagen ÄR en dag av törst, där brödet bryts i hast.

Bryt upp, bryt upp. Låt inga boxar stänga in och hindra. Kejsaren är naken och ingen kan tvinga någon att göra det hen inte förstår eller ser meningen med. Bryt upp, bryt upp. Lyssna på varandra, på vad som VERKLIGEN sägs. Lyssna på dig själv, lyssna lär och dela med sig av dina tankar. Bara så kan normens tvingande bojor brytas, kraften i mångfalden förlösas och fler ges möjlighet att leva ett meningsfullt och bra liv. Det handlar inte om vad som sjukt eller friskt, det handlar om funktion, och om hållbarhet, som är ett annat av ämnena som upptar min tid och som jag finner stimulerande att reflektera över.

Känslan av kaos får jag leva med och i, men det finns strukturer också, och röda trådar att finna och följa. Vilar i den känslan, släpper detta tankespår för nu och ägnar resten av tiden fram till mötet åt fokuserade förberedelser.