ADHD-dagboken, om Kurt Cobain och imaginära, tvingande boxar

Började dagen med ett samtal vid köksbordet, om livet, vardagen och olika personligheters problem och förtjänster. Nu sitter jag på café, ska förbereda mig inför ett möte, men tankarna på det vi talade om snurrar fortfarande. Behöver få dem ur mig. Vem är jag egentligen och hur fungerar den eller det som är jag? Delar min vana trogen med mig av mina tankar om mig, även om jag vet att jag balanserar på den tunna gränsen mellan privat och personligt. Försöker hålla mig på rätt sida, men den jag är har aldrig lyckats särskilt bra med det där, jag har helt enkelt ingen gräns mot omvärlden. Jag lever på utsidan, eller innanför ett genomskinligt skal, är ett dåligt tyglat knippe av motstridiga känslor som jag hela tiden måste kämpa med och sortera. Lägg därtill alla utifrån kommande intryck som är svårt att värja sig mot, som tar sig in och stör tankarna. Jag är en divid, jag är kaos, är en löst sammanhållen helhet av olika delar som inte alltid men ofta i alla fall är hyfsat samspelta. Den här bloggen, lärarrollen, forskningen, orden, tankarna och det som händer som jag aldrig riktigt har kontroll över är resultatet av den jag är. Allt sammantaget är jag. När jag vaknar på morgonen vet jag aldrig hur det ska bli, hur det ska fungera eller vad som ska hända. Jag har därför tvingats flytta in i känslan av att vara en nyfiken nomad i en tillvaro som för mig aldrig riktigt går att förstå. Om detta talade vi i morse, om hur olika man kan vara, och om hur viktigt det är att kommunicera detta, för att kunna hjälpa och komplettera, för att få vardagen och livet att fungera.

Jag var tvungen att gå, men är kvar i de tankarna. Måste skriva av mig för att kunna gå vidare och för att kunna koncentrera mig. Måste sortera tankarna för att få ro, för en stund. För så är det, jag har lärt mig hur jag får lugn och ro, men det varar aldrig särskilt länge. Och jag kan fokusera och vara effektiv, men bara under korta intensiva stunder där omvärlden och intrycken kan hållas på armlängds avstånd. Nu känner jag så. Med musik i lurarna stör övrigas samtal och gester mig inte, inte särskilt mycket i alla fall. Tar vara på stunden, i trygg förvissning om att detta blir en bra dag. Sedan är det helg och vila innan nästa veckas uppdrag och krav på närvaro och prestation. Välkommen till min vardag, mitt liv, till min ADHD-hjärna. Jag förstår den, det eller mig inte riktigt. Därför skriver jag, för att kunna tänka och reflektera, för att öka förståelsen och för att lära mig hantera situationen och rådande förutsättningar, för att bli bättre på att förändra det som går och acceptera det jag måste.

Var på bio i förrgår. Dokumentären om Kurt Cobain. Den tog sig innanför huden, klamrade sig fast. Kan inte riktigt släppa känslan som filmen gav. Kände igen mig själv så himla väl. Fast jag aldrig brottats med problemen som Cobain brottades med har jag inga som helst problem att se logiken och förstå hur det blev som det blev. Jag har vuxit upp under helt andra förutsättningar, i en helt annan värld. Jag är en helt annan än han, men delar av det filmen visade kan jag identifiera mig med så oerhört väl. Känslan av att inte passa in, det påtvingade utanförskapet. Att inte få vara den jag är, för att omgivningen inte kan hantera den som bryter mot konventionerna, den som inte känner var boxens väggar, tak och golv finns. Jag känner liksom Cobain kände, att boxen i själva verket är lika osynlig som kejsarens nya kläder. Att den är något som andra pressar på en för att slippa ta egna beslut, för att slippa tänka själva och för att ha något att skylla på när kreativiteten som krävs för att klara av det ovana och oväntade inte finns där. Han fann lindrig i knarket, vilket jag aldrig vågat. Kanske är det min räddning? 

Ibland när jag lyssnat på missbrukare, och det har jag verkligen gjort på riktigt när jag forskat om missbruk, har jag upplevt samma sak. Jag har allt mer på senare tid, när jag på allvar börjat fundera på vem jag är och hur jag fungerar, blivit varse att den forskningen troligen var mitt sätt att sublimera intresset och längtan efter att göra drogupplevelser. Skrivandet ger som sagt perspektiv och hjälper mig att få syn på den jag är, hjälper mig att tränga genom kaoset. Och så tycker jag mig förstå att narkotika kan fungera för den som känner som jag, att det hjälper en att hålla sig samman. Knark kan också fungera som ursäkt för att bara släppa all kontroll, skapar möjligheter som inte annars finns, för att konventionerna är så tvingande och för att alla andra inte verkar ha några som helst problem att stänga in sig och sina tankar i den där boxen. Knarkaren är kanske någon som jag som upptäckt att knarket skapar ro från det inre kaoset och öppnar möjligheter som annars är stängda. Tacksam för att jag hittat andra sätt att få ro, om än bara under korta stunder.

Berörs av och tycker så himla synd om Cobain och andra som av omständigheterna tvingats in i en situation som förbränner dem, inifrån och ut. Den som säger att det handlar om individens val har en oerhört trång syn på vad det innebär att vara människa, har ingen aning om att människa är ett komplext och mångtydigt begrepp. Hen sitter fast i sin egen narcissistiska bubbla, där allt och alla mäts utifrån jagets begränsade måttstock och gör sig själv till norm. Och det fungerar, för hen tillhör normen, är och fungerar som de flesta. Vi andra får anpassa oss. Visst, jag accepterar det. Jag är lyckligt lottad och mina problem har aldrig eskalerat, jag har alltid kunnat hantera den jag är och på senare tid, när jag med åren slipats av i kanterna och när jag accepterat förutsättningarna har jag insett vad jag kan och börjat våga leva mer i enlighet med den jag är. Det är en befrielse och jag är lycklig, oftast. Jag förstår mer och mer, både vem jag, hur jag fungerar, och varför jag haft så många problem med så mycket tidigare i livet. 

När jag var liten fick jag höra hur väluppfostrad jag var, men det var bara på ytan. Då trodde jag att om jag tog mig utanför den trånga boxen, om jag inte höll mig själv och mina tankar med god marginal på insidan, skulle allt rasa. Jag var livrädd för kaoset, så jag tvingade mig att stanna innanför. Så fick jag problem med magen också, och oroade mig för allt man kan tänka sig. Och jag fick inget gjort. Tankarna vandrade, jag var aldrig där de andra var. Kan fortfarande sällan lyssna på det som sägs, fast jag hör. Jag tänker inte på annat, men jag tänker med och förbi det som sägs. Fantasin skenar och orden som kommer ur munnen på den som talar använder jag för att bearbeta andra frågor och problem som jag brottats med tidigare utan att få svar, om jag nu inte är intresserad och verkligen fångas av det som det talas om vill säga, för då kan jag lyssna. En annan av mina räddningsplankor är att det som det talats om, det jag läst, ändå trots allt på något gåtfullt sätt ofta fastnar i det undermedvetna. Därför gick jag ur grundskolan med urusla betyg, men med massor av kunskaper. Kunskaper som var för livet. Kanske är det därför jag har så svårt för meningslösa regler, det vill säga regler för reglernas skull. Det jag förstår meningen med har jag inga problem med, men om reglerna uppenbarligen inte fungerar, eller om det är reglerna det är fel på, kan jag bara inte följa dem. Och då får jag problem. Det har inte ändrats. Den jag är vill veta vad syftet är och vad som är viktigast, och sedan vill jag ha frihet att se till att det blir så, utan att behöva ta hänsyn till några konventioner. Inser att detta är en delförklaring till mina problem med akademins rigida fokus på referee-granskade artiklar. Jag förstår helt enkelt inte poängen med att låta formen, den där osynliga boxen, styra. Jag vill ägna mig åt innehållet, kunskapen, det vi säger oss värna och vilja ha. Fast inte på vilket sätt som helst, utan på det sätt som konventionen bjuder. Frustrerande för en som jag.

Mitt intresse för kunskap och kultur kan förklaras med samma känsla, samma frustration. Det är gåtfullheten som gör att jag aldrig slutar fascineras. Ständigt finns nya aspekter att upptäcka, att undersöka. Bloggen är ett verktyg som passar som hand i handske för den jag är och så som jag fungerar. Därför är över 2100 bloggposter ingen prestation, inget att imponeras av. Jag menar, ingen imponeras av den som knarkar, som finner ro i drogernas värld. Detta är mitt sätt att leva och få struktur på tillvaron, mitt sätt att tänka och fungera. Jag är som Kurt Cobain, typ, eller jag kan i alla fall, med utgångspunkt i mina egna upplevelser, sätta mig in i hans tankar, förstå hans frustration och förtvivlan, för den är också min. Fast jag drivs inte mot självmordets rand av min omgivning, jag hade ingen som introducerade mig för narkotikan. Jag var helt enkelt för feg och orolig av mig. Mina känslor tar sig andra uttryck, tar andra vägar ut. Jag gråter för inget och har så gjort sedan jag var liten. Varje dag under sjuan grät jag, och i skolmiljön under de där formativa åren fanns ingen möjlighet att dölja det. Barn är hänsynslösa och jag mobbades för känslosamheten, vilket fick mig att gråta ännu mer, av förtvivlan. Om jag istället blivit arg och börjat hata vet ingen vad som kunnat hända, eller om jag haft mer muskler och kunnat försvara mig. Detta med manlighet är kanske just därför också en gåta för mig, för jag har aldrig förstått att män ska göra och vara på ett sätt och kvinnor på ett annat. Det är en annan av livets stora gåtor. Genus blev ämnet för min avhandling, så även där fann jag en räddning i kunskapen. Universitetet har fungerat som knark för mig, har hjälpt mig kanalisera känslorna och där har de kunnat sublimeras till intellektuellt resultat som hjälpt mig förstå både mig själv och omgivningen bättre.

Vad jag försöker säga är att jag är tacksam för att jag på grund av lyckliga omständigheter oftast hamnat i positiva feedback-spiraler. Jag är i grunden positiv, inte destruktiv som så många andra med ADHD. Jag är tacksam för att jag fick den uppväxt jag fick och för att jag hade de kompisar jag hade, för att jag aldrig varit helt ensam. Även om jag inte är jättesocial av mig och trots att jag helst går min egen väg har jag aldrig kunnat isolera mig. Jag är del av kulturen, samhället och helheten och jag bryr mig alldeles för mycket om och är för nyfiken på mina medmänniskor för att stå ut med total isolering. Och jag kan inte hata, blir inte bitter, även om jag ibland fortfarande råkar ut för saker som är påfallande lika mobbingen i skolan. Samma mellanmänskliga mekanismer triggas igång lika väl bland barn som bland vuxna, det tar sig bara olika uttryck och det handlar om norm kontra avvikande. Jag har insett att jag är en social enstöring, vilket många som oproblematiskt lever i normen inte kan acceptera. Jag kan även uppleva närhet och intimitet via sociala medier och på avstånd, så för mig är distansförhållanden inte problematiska, för jag är nära den jag älskar även om vi inte ses jämt eller lever på samma ställe. Att kunna åka hem eller byta miljö är mitt knark, min flyktlinje, mitt sätt att få livet att fungera.

Mitt liv är en ständig kamp, men jag blir hela tiden bättre. Imorgon är en annan dag, då kan jag fixa problemen som uppstår idag, göra om och göra rätt. Imorgon skriver jag en bättre bloggpost, gör jag en bättre föreläsning, kan jag fokusera på mina nära och kära. Imorgon blir allt bra. Snart. Där framme, alldeles vid hörnet, väntar lyckan. Och under tiden, i väntan, ser jag till att förbereda mig, drar jag lärdomar av det jag ser och hör, bloggar jag för att inte glömma och för att dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Imorgon … Inser allt mer att den dagen aldrig kommer och att om den skulle komma skulle jag troligen ändå inte kunna hantera den situationen. Jag är den jag är och känner mig allt mer nöjd och tillfreds med det. Tacksam för det, också. Äntligen, liksom. Den bästa dagen ÄR en dag av törst, där brödet bryts i hast.

Bryt upp, bryt upp. Låt inga boxar stänga in och hindra. Kejsaren är naken och ingen kan tvinga någon att göra det hen inte förstår eller ser meningen med. Bryt upp, bryt upp. Lyssna på varandra, på vad som VERKLIGEN sägs. Lyssna på dig själv, lyssna lär och dela med sig av dina tankar. Bara så kan normens tvingande bojor brytas, kraften i mångfalden förlösas och fler ges möjlighet att leva ett meningsfullt och bra liv. Det handlar inte om vad som sjukt eller friskt, det handlar om funktion, och om hållbarhet, som är ett annat av ämnena som upptar min tid och som jag finner stimulerande att reflektera över.

Känslan av kaos får jag leva med och i, men det finns strukturer också, och röda trådar att finna och följa. Vilar i den känslan, släpper detta tankespår för nu och ägnar resten av tiden fram till mötet åt fokuserade förberedelser.

Mer om vetande vid gränsen

Att handleda uppsatser är allt annat än intellektuellt utmanande. Frågorna man får som handledare handlar ytterst sällan om något som rör det jag är utbildad för, nämligen forskning och studier av kultur. Handledning handlar idag allt mer och allt oftare om att svara på frågor av typen: Men NN säger ... Det står ju anvisningarna att man ska/att man inte får ... Vi talar form, form och åter form och när jag säger att uppsatser och forskning är självständiga arbeten ser studenterna frågande ut och jag får även detta allt oftare frågan: Men vad betyder självständig? Detta är vardag på högskolan, dagens genomkontrollerade utbildningssystem skapar ängsliga regelföljare, som dessutom är vana vid att få beröm när de gjort som man "ska". Det är oroväckande och jag undrar allt som oftast vad jag och min kompetens ska användas till? För att bli och fortsätta vara en bra lärare måste jag utmanas intellektuellt, och att läsa ändlösa referat av innehåll i olika texter, som sedan ställs mot lika ändlösa referat av vad som blev sagt under ett antal intervjuer, följt av lite grundlöst tyckande (för i diskussionen får man ha egna åsikter det har NN sagt ...) som i bästa fall har någon form av koppling till uppsatsens ämne, är själsdödande. Mest oroar det mig dock, för hur kommer samhället att se ut i framtiden om de som ska axla ansvaret inte kan tänka självständigt, inte kan ta eget ansvar, men är experter på att okritiskt följa regler? I det samhället vill jag inte leva, jag får kalla kårar bara av tanken. Att jag får skit i utvärderingarna (för att jag inte är "snäll", eller för att jag är "flummig") är ett lågt pris att betala för att försöka göra vad jag kan för att rädda det som räddas kan. Så länge jag känner att de flesta trots allt fattar efter ett tag, även om det tyvärr ibland sker först några år efter avslutad utbildning, när de tvingas ta eget ansvar, kommer jag att fortsätta kämpa för kunskapen.

I väntan på nya frågor och texter att läsa och kommentera bloggar jag. För om inte studenterna utmanar mig får jag utmana mig själv. Hittar dagens Under Strecket, skriven av Helena Granström (författare och fil lic i matematisk fysik). Hon tänker med Ulf Danielsson, om rymden och presenterar dessutom en högintressant inblick i vetenskapens vardag, vid kunskapsfronten. Just vid den ständigt föränderliga gränsen mellan tro och vetande ställer hon sig för att betrakta båda sidorna och aktörerna som rör och har rört sig där, just vid gränsen. Hon skriver,

Man kunde tro att det tomma rummet skulle vara tomt. Men i och med kvantmekaniken har vi fått inse att så inte är fallet, åtminstone inte i traditionell bemärkelse: ur tomheten föds hela tiden nya, flyktiga partiklar, skiljs från varandra och möts strax igen för att åter slunga varandra ned i icke-existens. Det tomma rummet må vara tomt, men det är en bubblande, sjudande tomhet.

Den postmoderna tanken på att inget är, allt blir. Hur flummigt subjektiv och sanningsrelativistisk är den egentligen? Det som är strikt och viktigt vetenskapligt i fysiken blir flum och relativistiskt när tanken överförs till kultur. Och tanken på mellanrummens betydelse, den tycker jag också ställs i ett annat ljus och blir kanske lättare att förstå och acceptera när man vet att samma förhållande gäller i rymden och inom fysiken? Det borde i alla fall inte gå att avfärda kultur- och kunskapsteorierna lika lättvindigt i alla fall. Jag menar om man strikt ska hålla sig till "den vetenskapliga metoden". Som jag läser detta och med stöd i annat jag läst om kvantmekanik är det en relationell ontologi som beskrivs, det vill säga en verklighet som skapas, upprätthålls och förändras relationellt.

Och av detta följer också att energin hos det vi kallar för vakuum – rummet befriat från allt innehåll – faktiskt inte är noll. Genom de kvantmekaniska partiklarnas nyckfulla växlingar mellan att finnas och att inte finnas fylls det med en liten mängd energi – liten, men stor nog att ha konsekvenser såväl för universums beskaffenhet som för våra egna förutsättningar att existera.

Vad kan vi människor veta om Universum egentligen. Det tänker jag ofta på, för jag menar för det är under en förhållandevis kort tidsperiod som människan kunnat studera Universum. Om mänskligheten har existerat ett ögonblick av ett ögonblick av Universums historia som har den moderna naturvetenskapen existerat ett ögonblick av ett ögonblick av mänsklighetens historia. Och bara under de senaste 100 åren har kunskapen om världen, verkligheten och allt förändrats dramatiskt. Så vad säger att vi nu vet och att det inte kan komma att ändras? Och, återigen, vad är det i ljuset av dessa ovedersägliga insikter, som säger att kulturvetenskap inte kan tas på allvar? Tänk om vi kunde mötas och samtala istället för att kasta skit på varandra, det är oändligt mycket mer som förenar humaniora och naturvetenskap än som skiljer dem åt.

Denna mörka energi, som den kallas, har gäckat fysikerna i snart ett sekel. Den förste att få problem med den var Albert Einstein, som vid arbetet med sin allmänna relativitetsteori år 1917 upptäckte att hans ekvationer inte reproducerade det som man vid den tiden förväntade sig: ett statiskt universum, med avstånd som förblir evigt oförändrade. Det återstod då ännu ett drygt decennium innan Edwin Hubble skulle påvisa att galaxerna i själva verket rör sig bort från varandra, och vad Einstein alltså trodde sig beskriva med sin teori var ännu det stilla universum som människans direkta erfarenhet säger henne att hon bebor.

Einsteins lösning blev att tillföra vad han kallade en kosmologisk konstant till sina ekvationer, en konstant som precis balanserade rörelsen så att teorin medgav ett universum i vila. Det jämviktsläge han på så sätt åstadkom var i och för sig instabilt, i bemärkelsen att varje liten störning skulle få det att tippa över mot expansion eller kontraktion, men detta faktum tycks antingen inte ha slagit, eller inte ha bekymrat, honom. När Hubbles astronomiska data så småningom kom att visa att universum inte alls är statiskt, utan i själva verket expanderar, förkastade Einstein sin konstant, och lär ha förklarat den sitt största misstag.

Länge därefter förutsattes alltså den kosmologiska konstanten vara ett fysikaliskt omotiverat utanpåverk, vars värde skulle sättas till noll. Men så, i slutet av 1990-talet, kom resultat från mätningar som visade på motsatsen: universum expanderar, men inte som man tidigare trott i avtagande hastighet – i stället visade det sig att utvidgningen tilltar. För att detta ska vara möjligt måste det finnas en kraft som verkar motsatt mot gravitationen – den kosmologiska konstanten måste, med andra ord, vara nollskild och positiv. Eller, med en annan terminologi: universum måste besitta en positiv mörk energi.

Återstod alltså för de moderna fysikerna att försöka räkna ut värdet på denna, något som tycktes möjligt genom att med partikelfysikens hjälp beräkna energin för alla de partikelpar som kvantmekaniken gör gällande bubblar ur intet, och lägga samman deras bidrag till en slutgiltig siffra. Och visst gav beräkningarna ett svar. Problemet är att detta svar är fullständigt felaktigt – så felaktigt att det får 1 cm att framstå som en god approximation av avståndet till månen. Det som trots allt visade sig inte vara Einsteins värsta misstag utgör nu i stället fysikhistoriens sämsta uppskattning: fel inte på en faktor tio, tusen eller ens en miljon, utan på 120 storleksordningar, alltså med en faktor 1 följd av 120 nollor.

Oerhört intressant läsning måste jag säga, även om jag inte har kompetens att bedöma vetenskapligheten. För mig ligger fysiken bortom gränsen för det jag vet, jag tror att jag vet att det Granström skriver är riktigt, men jag vet inte. Jag har ingen anledning att tvivla heller, för alla varken kan eller bör veta allt. För att livet och vardagen ska fungera krävs att vi kan hantera tro lika mycket som vetande. Och som en övning i detta är etik-/moralfrågor bra att samtala om, vilket jag försökte visa i min förra bloggpost. Det är detta jag saknar hos studenterna, förmågan att ta ansvar i kunskapsfrågor. Oförmågan att stå upp för det man vet OCH det man inte vet. Och när det gäller påhoppen från Humanisterna och andra, på forskare som arbetar och tänker som jag, är det samma oförmåga att ta ansvar och vara ärlig både med det man vet och det man inte vet (inom såväl det egna området som i den andres, den eller det som kritiseras) som gör mig ledsen och som oroar. För det är ett annat exempel på okritiskt regelföljande. Därför blir jag glad när jag ser att Granström skriver om och tänker med just Ulf Danielsson, för han är en av de klokaste människorna jag vet. Han är inte obekväm med att befinna sig vid gränsen, och han är kanske just därför lika intresserad av humaniora som av sitt forskningsområde, teoretisk fysik. Jag ser fram emot att läsa boken, för han brukar skriva intressant och jag lär mig alltid massor när har tar till orda.

Det är i denna prekära situation som fysikvärlden befinner sig när Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, utkommer med ”Mörkret vid tidens ände” (Fri tanke). Problemet med den mörka energin utgör i dag navet för mycket av forskningen inom fysik och astronomi. Det faktum att den existerar kan i sig sägas vara en konsekvens av en av Einsteins upptäckter, nämligen att rummet inte enbart är en behållare för fysikaliska skeenden, utan ett objekt med en egen dynamik. En av den mörka energins mest anmärkningsvärda egenskaper är att den inte tunnas ut: om en viss rumsvolym dubbleras i storlek, kommer mängden mörk energi i det större rummet också att vara dubbelt så stor, så att dess densitet förblir densamma. Snarare än någonting som existerar i rummet, bör den mörka energin därför uppfattas som en egenskap hos rummet självt. Men hur kan vi då förstå den närmare? Och mer specifikt, hur kan vi förstå att dess värde är vad det är – positivt men mycket litet – och inte så stort som forskarnas beräkningar gör gällande?

Svaret är ännu att vi inte vet. Och det närmaste Ulf Danielsson kommer en förklaring är att föreslå möjligheten att ingen förklaring existerar: att vi helt enkelt finner att den kosmologiska konstanten, värdet på den mörka energin, är vad det är för att få andra värden skulle tillåta oss att existera för att finna dem. Detta är alltså vad som brukar kallas för en ”antropisk” förklaringsmodell: den mörka energin hade kunnat ha ett helt annat värde, men hade värdet skiljt sig mycket från vad vi i dag iakttar hade vi inte varit här för att observera det, eftersom inget mänskligt liv hade varit möjligt.

Där står vi alltså, just vid gränsen för mänsklighetens kunskap. Ulf Danielsson är inte intresserad av att tala om hur det, han är nyfiken och han bjuder med oss på resan. Han guidar oss och vi står tryggt vid hans sida och blickar ut över gränsen, in i det okända. Kommer osökt att tänka på en resa jag gjorde för många år sedan, till Berlin, under kalla kriget när muren fortfarande fanns och försvarades av människorna på östsidan. Tänker på hur vi stor vid Potsdamer Platz på en läktare och blickade in i Östberlin, som var en helt annan värld, gråare, kallare och inte helt begriplig för någon som växt upp i väst. Tänk om det var så vi kunde se på kunskapsområden också, med intresse och ödmjukhet inför det vi inte förstår. Och tänk om fler kunde göra som Danielsson, det vill säga tala lika mycket om det vi vet som det vi inte vet något om. Då skulle förståelsen för världens komplexitet öka och även insikten om hur mycket det är som vi människor inte vet, hur mycket som kanske inte ens går att veta. Med utgångspunkt i den typen av insikt ökar förmågan att ta ansvar och växer kompetensen att tänka kritiskt, både om tro och vetande, och förhoppningsvis ökar även möjligheterna och utrymmet för konstruktiva samtal om kunskap över alla möjliga olika typer av gränser.

De resonemang som Danielsson presenterar har fått stöd av beräkningar av fysikern Steven Weinberg, som visat att både mycket större och mycket mindre – negativa – värden, skulle försvåra allvarligt för mänskligt liv. En positiv kosmologisk konstant agerar – vilket Einstein utnyttjade – som en form av antigravitation som verkar repulsivt på alla delar av universum. Även om en variation uppåt av dess värde inte skulle ha någon påverkan på atomnivå i dag, skulle den ha fått de atomer vi känner att aldrig existera: de krafter som fick materien att vid universums begynnelse klumpa ihop sig för att senare bilda strukturer som stjärnor, planeter och galaxer, skulle då ha konkurrerats ut av repulsionen, och resultatet hade blivit en homogen rymd där inget liv kunde uppstå. Hade värdet i stället varit stort och negativt hade den gravitationella attraktionen varit så stor att universum hade kollapsat under sin egen tyngd innan något liv hade hunnit bildas.

Av detta, menar Danielsson, bör vi dra två slutsatser. Dels att det är meningslöst att fortsätta leta efter djupare förklaringar, på samma sätt som det vore meningslöst att söka efter en grundläggande princip som förklarar varför jorden ligger på det avstånd som den gör från solen – vi befinner oss på en planet på detta avstånd, eftersom förutsättningarna för mänskligt liv råkar föreligga just här. Dels att mängden av allt som existerar måste vara mycket stor för att just denna möjlighet ska ha kunnat realiseras.

Det är så himla klokt, och det öppnar upp nya samtalsrum och frigör intellektuell kraft som kan användas för att förstå livet som det levs, i dess fulla vidd och alla aspekter. Se där vad som händer om framstående forskare öppnar upp och bjuder in, istället för att stänga till och försvara. Kunskap är ingen kamp, det är en resa, ett samtal. Vetenskap handlar om livet, om sökandet efter förståelse och det är en mänsklig verksamhet i mänsklighetens tjänst. Utbildning ska förbereda för sökande efter ny kunskap och bedömning av gammal, inte bestå av kontroller av att regler följs. Det är min fasta övertygelse och jag stärks i den tron (för jag vet så klart inte, men det gör å andra sidan ingen annan heller, oavsett vad de säger, för resultatet ligger i framtiden och om den vet ingen någonting) av läsningen.

Här tangerar Danielsson en idé som häromåret presenterades övertygande av den svensk-amerikanske fysikern Max Tegmark i boken ”Mitt matematiska universum”: idén att vårt observerbara universum, och även det vi antar ligga utanför det, bara är del av en mycket större rymd av existerande universum, mellan vilka fundamentalkonstanter och kanske till och med fysikaliska lagar tänks kunna skilja sig åt. För antagandet om ett sådant multiversum spelar argument om finjustering ofta en central roll. Många av de så kallade fundamentalkonstanterna – utöver den kosmologiska konstanten till exempel materiepartiklarnas massor – har ett mycket snävt intervall inom vilket liv som vi känner det är möjligt, men ett långt mycket större spann av möjliga värden. Den bärande tanken är att de värden vi observerar vore djupt osannolika, om de inte var en uppsättning bland en mycket stor mängd andra, bland vilka icke-livsgynnande värden kraftigt dominerar. Förutsättningen för att slumpen med någon rimlig sannolikhet ska ha kunnat tilldela vårt universum just dessa gynnsamma värden, är alltså att det existerar en mängd andra universum där värdena är några helt andra.

Det finns dock en komplikation med detta resonemang, kopplad till begreppet sannolikhet. Dels förutsätter det i någon bemärkelse det som argumentet vill göra gällande, nämligen existensen av fler universum än vårt eget. Om det bara föreligger ett enda fall, inte en uppsättning av jämförbara sådana, är sannolikhet ett svårtydbart koncept. Men även om man accepterar förutsättningarna för att applicera det, har det visat sig mycket svårt att hitta ett fungerande sannolikhetsmått, alltså ett sätt att tilldela sannolikheter till de olika utfallen för att kunna avgöra vad som är sannolikt och inte.

Tegmark och Danielsson är inte överens, men det fina är att de inte debatterar, de samtalar. Jag har lyssnat på dem i Filosofiska Rummet, och det var en fröjd att höra dem utbyta tankar och samtala om saker som jag bara har en ytterst vag förståelse för. Jag tror att jag väljer Danielssons hållning och förklaring, men jag vet inte om det beror på att jag tycker han är mer ödmjuk än Tegmark, om det är för att jag intuitivt känner att hans inställning är mer fruktbar, eller om det faktiskt är för att han hans teorier ligger närmare "verkligheten". Jag vet inte, det är poängen, men jag är fortfarande intresserad av att lyssna och lära mig mer, av båda.

Danielssons resonemang går i dialog med Tegmarks också i ett ytterligare avseende, nämligen i frågan om matematikens relation till verkligheten. På frågan om varför matematiken som fysikens språk så väl förmår uttrycka grundläggande egenskaper hos universum, ger Max Tegmark det radikala svaret att det beror på att universum till sin essens är matematik. Ulf Danielssons svar är ett annat: Snarare än världen i sig, är objektet för människans beskrivningar hennes erfarenhet av världen, och med hänsyn till detta är det kanske inte så konstigt att hennes tänkande lämpar sig väl för att gestalta dem. Matematiken är för Danielsson den mänskliga tankens produkt, en del av människan snarare än av den yttre världen – men det mänskliga tänkandet är på samma gång en del av det kosmos det försöker begripa.

Intuitivt känns Danielssons hållning mer sann, eller i alla fall mer mänsklig och därmed rimlig. För med tanke på relationen, i storlek, omfång och ålder, mellan människan och Universum känns det förmätet att säga att vi vet att Universum är skapat av matematik. Hur kan den typen av påståenden granskas vetenskapligt?  Det går så klart inte, för människan må vara fantastisk, men i relation till Universum är vi noll och inget och Universum bryr sig inte det minsta om oss eller hur vi ser på saker och ting. Detta accepterar Danielsson, och därför har jag lättare att acceptera hans ståndpunkt. Jag tror det är en klokare hållning än Tegmarks, inte minst med tanke på det som hänt inom fysiken under de senaste decennierna. För det vore väl ett vidunderligt sammanträffande att den som kommit på svaret på Universums gåta är samma person som själv hävdar det. Lite ödmjukhet har aldrig skadat, och bara det är skäl nog att lyssna på Ulf Danielsson. 

Och just detta är kanske vad som skiljer ut Danielsson bland många som skriver populärt i samma genre: hans betoning av vår ofrånkomliga hemmahörighet i världen. Genom hans text löper medvetenheten om att den mörka energi som fysikens ekvationer försöker beskriva i varje sekund också rör sig genom våra egna kroppar. Denna hemmahörighet kan sägas manifesteras genom vår förmåga att spegla tillvaron i vetenskapligt och matematiskt tänkande, att med dessa redskaps hjälp söka formulera dess gåtor och lösa dem. Men också, och i kanske än högre grad, genom vår förmåga att uppleva och fascineras av en gåta som för alltid kommer att förbli olöst – universums enorma skönhet.

Tack, Helena Granström, och tack Ulf Danielsson, för att ni gav mig denna vederkvickande intellektuella stimulans, som jag nu kan hämta inspiration från i det tröstlösa arbetet med att läsa uppsatser. Där, vid gränsen för det vetbara orkar man inte vara så länge, men det gör man å andra sidan inte inne på genomreglerat, kvalitetssäkrat och strikt kontrollerat område heller. I mellanrummet mellan ytterligheterna, i balans, där går det dock att leva, verka och bara vara hur länge som helst.

Dagens Nietzsche, om detta att veta

Kunskap har kommit att bli mitt liv, vetande och vetenskap som teori och praktik är vad jag ägnar det mesta av min vakna tid åt. Därför är jag intresserad av utbildningspolitik, pedagogik, vetenskapsteori, filosofi och trosfrågor. Jag vill förstå kunskapsproduktionens förutsättningar, mer än konsumera och samla fakta. Hur vet vi det vi "vet", är frågan jag ständigt upprepar. Och jag väljer att här sätta ordet vet inom citattecken för det är viktigt att aldrig ta något för givet utan kritisk granskning. Lika viktigt är det därför att undersöka det vi inte vet, det som befinner sig så att säga på andra sidan gränsen för det vetbara. Religion och andlighet är en aspekt av mänsklig tro, men det finns andra också, det är viktigt att uppmärksamma. Gränsen går inte mellan dem som tror och dem som vet! Även inom vetenskapen finns en massa inslag av tro. Gränsen mellan vetande och tro är aldrig absolut, den är alltid flytande, kontextuell och under förhandling. Förstår vi detta, och det är den aspekten som fascinerar mig, att vetenskap inte handlar om absolut och evig kunskap, öppnas ett spännande och dynamiskt fält upp. Vetenskap, som jag ser på saken, handlar om att upptäcka och förstå livet, i hela dess komplexa vidd och föränderliga karaktär. Vetenskapen går aldrig från klarhet till klarhet, det existerar inget sådant som framsteg. Mycket talar för att vi idag vet och förstår mer än vi gjorde för 100 år sedan, men det gäller långt ifrån alla kunskapsområden. William Shakespeare kan få fungera som illustration till det, vars dramer fortfarande är aktuella och talar till oss, eftersom hans insikter om det djupt mänskliga ännu idag är giltiga. Att forska menar jag är att bege sig ut i okänd terräng, likt 1800-talets upptäcktsresande. Forskare ska befinna sig där, ständigt i rörelse, alltid på väg, i alla riktningar. Forskning får inte handla om att försvara kunskap, för då rubbas gränsen mellan tro och vetande och den gränsen framstår som allt viktigare att forska om.

Som forskare har man aldrig tråkigt, vilket inte betyder att arbetet som lektor på högskolan alltid är roligt. Det är uppsatstider. På väg till ännu en dag med handledning. Ännu en dag fylld av frågor som rör hur man MÅSTE göra och vad man INTE FÅR göra. Som om det var så forskning bedrevs?! Jag vill med ovanstående tankar visa att forskning aldrig får hemfalla till regelföljande, för regler tenderar att bli sina egna mål i och med att någon måste kontrollera att REGLERNA följs, vilket ger upphov till administration, som snart skapar egna behov av olika slag vilka stjäl tid och uppmärksamhet från det som reglerna skulle garantera. När jag talar om forskning med studenterna vill jag hålla det på en så basal nivå som möjligt, för att tvinga dem ta ansvar för sin egen kunskapsproduktion. Självständighet och transparens, mer komplicerade regler behövs inte för forskningen menar jag. Allt annat är kultur, preferenser, tradition, eller tro om man vill. Osjälvständigheten är jobbigast att hantera tror jag, för det känns som den växer för varje år och med varje ny kull studenter. Därför engagerades jag så av SFS utspel förra veckan, för när studenternas företrädare driver frågan att problemen med kunskapskvaliteten på högskolan löses genom att lärare ska gå fler kurser i pedagogik är det ett oroväckande tecken på osjälvständighet, på att dagens studenter förlägger ansvaret för lärandet utanför sig själva, på läraren, regelverket eller utbildningsystemet. Det är min och mina kollegors vardag, det är det största hindret för kunskapsutveckling idag, att ansvaret konsekvent förläggs utanför det kunskapssökande subjektet. Ställ SFS krav (som jag som sagt uppfyller med råge) mot det faktum att min föreläsning igår lockade drygt 40 studenter av de 130 som går kursen. Föreläsningen handlade om vetenskapligt tänkande, metod och skrivande, och kursen som föreläsningen ingår i avslutas med examination av en uppsats, ett självständigt arbete. Varje dag när jag öppnar mailen är den fylld av frågor från studenterna, om hur man ska göra och vad man inte får göra. Den dåliga närvaron hade kunnat förklaras med att jag är en värdelös lärare, det är jag ödmjuk inför, men varför vänder sig i så fall studenterna till mig med sina frågor? Jag famlar i blindo här, och jag ändrar innehållet i föreläsningen varje gång jag håller den, provar alternativa pedagogiker, sliter mitt hår och fattar ändå inte. Långt fler än hälften av studenterna uteblir, av olika anledningar så klart. Med ledning av frågorna jag får handlar det inte om att de redan vet, att de förstår vad forskning är och vilka krav som ställs på forskare.

Regelföljande och rop på fler regler leder till osjälvständighet. Detta ser jag som ett allvarligt samhällsproblem och det kan mycket väl vara en anledning till att resultaten i skolan sjunker, att kunskapen utarmas. Fokus ligger inte vid gränsen mellan tro och vetande, där det borde vara, utan på reglerna. Därför oroas jag lika mycket av Timbros debattartikel i DN idag som av SFS utspel. Karin Svanborg Sjövall, skriver där att det behövs nya och bättre REGLER, att det är vägen fram för skolan, att det är lösningen på problemen i utbildningssystemet. Nej, nej, nej, vill jag skrika! Kunskap och verkligt vetande skapas inte genom fler regler. Regler leder till att fokus riktas mot helt fel saker. Reglerna i skolan skapar fler problem än de löser, för det tvingar lärare och elever/studenter att ägna tid och lägga fokus på fel saker. Formen blir viktigare än innehållet och förmågan att tänka självständigt utarmas. Timbro försöker med hjälp av forskning och siffror visa att det man tror på, det vill säga nyliberalismen och en oreglerad kapitalmarknad löser snart sagt alla problem i samhället, är sant och därför måste tas på allvar. Men deras ideologi vilar inte på vetenskaplig grund, Timbro använder vetenskapliga resultat för att övertyga politiker om att deras tro är bättre än andras.

Jag vill se en skola som vilar på vetenskaplig grund, inte en skola byggd på utvalda vetenskapliga resultat. Jag vill se en skola som fostrar elever/studenter till självständigt tänkande människor som kan försvara det de tror på och som själva kan söka kunskap. Därför är jag kritisk till regler, för de premierar egenskapen regelföljande, som är allt annat än kritik. Och därför är jag också mer intresserad av gränsen mellan tro och vetande, än av vetande och tro, för det är vid gränsen som förståelse för båda växer fram och fördjupas. Därför är jag vidare intresserad av frågor där det saknas givna svar, som till exempel etik/moral. Och här finns massor att lära av den gode Nietzsche. I boken Avgudaskymning märks att han skriver oerhört koncentrerat, som om han visste att han befann sig vid en annan gräns, den mellan klokskap och galenskap, och att tiden är kort. Texterna är elektriska och sprakar av liv. Detta blir den tredje aforismen i rad som fångar mitt intresse, vilket glädjer mig för det finns inte så många nya texter kvar att upptäcka. Följande aforism handlar om moral och jag finner den intressant för den visar på behovet av just den kompetens jag menar är vad skolan tappat.

Mänsklighetens "förbättrare"

1.

Man känner till mitt krav på filosofen att ställa sig bortom gott och ont -- att ha det moraliska omdömets illusion under sig. Detta krav följer av en insikt som för första gången har blivit formulerad av mig: att det överhuvudtaget inte finns några moraliska fakta.

Moral/etik är ett slags trossystem och det handlar inte om vad man vet, utan om vad man tror eller önskar. Moral/etik kan och får, lika lite som religion och vetenskap, reduceras till regelföljande. För vem skapar reglerna, vem kontrollerar att reglerna följs och, viktigast av allt: vem kontrollerar regelkontrollanterna? Förr eller senare står vi där vid gränsen mellan tro och vetande, och vet man inte vad som finns på andra sidan är det lätt att blir rädd och vända sig in mot det man vet eller det man tror, beroende på vilken sida man befinner sig på. Filosofen ska därför befinna sig ovanför och bortom, inte bestämma vad som är vad utan undersöka och försöka förstå. Det går inte att göra med stöd i några regler, det kräver självständighet, transparens och förmåga att ta ansvar. Därför är detta skolans viktigaste uppdrag (främja självständighet och förståelse för betydelsen av transparens samt ansvar), inte att producera fakta, som Timbro och andra företrädare för olika särintressen vill få oss att tro!

Det moraliska omdömet har gemensamt med det religiösa att det tror på realiteter som inte existerar. Moral är endast en uttolkning av vissa fenomen, rättare sagt en misstolkning. Det moraliska omdömet hör, liksom det religiösa, till det stadium av okunskap där till och med begreppet verklighet, där åtskillnaden mellan det verkliga och det imaginära ännu saknas: så att "sanning" på detta stadium betecknar idel ting som vi idag kallar "inbillning".

Tro är absolut inte samma sak som inbillning! För det skulle innebära att vetenskapen ställer sig på ena sidan och försvarar sitt mot religionen som håller sig på sin kant, vilket leder till polarisering och rädsla för det okända. Tro handlar om det man inte vet, inget annat. Vet man det och inser man vad som krävs av en för att kunna hantera osäkerheten som det det innebär att röra sig i okänd terräng är mycket vunnet och det är vetenskap man sysslar med, det vill säga sökande efter kunskap (till skillnad från försvar av fakta). Arbete med moralfrågor och etiska dilemman leder till att just de egenskaper som krävs för att lära sig nya saker, för att bli en bra forskare och för att hantera teologiska spörsmål, utvecklas. Här har skolan och alla som sysslar med utbildning massor att lära, genom eget arbete och genomsamtal om resultatet av detta arbete.

Det moraliska omdömet ska därför aldrig tas bokstavligt: som sådant innehåller det bara absurditeter. Men som semiotik förblir det oskattbart: det uppenbarar, åtminstone för den insiktsfulle, de värdefullaste realiteter inom kulturen och innerligheten, som inte visste nog för att "förstå" sig själva. Moral är blott teckenspråk, blott symptomatologi: man måste redan veta vad det handlar om för att dra nytta av den.

Moral eller etik som kompetens, snarare än som regler. Gillar den tanken, för den fångar just det jag brottas med i min vardag som lärare i uppsatstider och som forskare. Bloggandet utvecklar den viktiga förmågan, långt mer än kunskapen, för skrivandet/tänkande leder till ökad insikt om hur man kan tänka och arbeta självständigt och hur man uppnår transparens. Vid gränsen mellan tro och vetande, där trivs jag och där vill jag vara!

Dagens Nietzsche, om Gud och kunskap

Vad är kunskap, hur nås kunskap, och kanske viktigast av allt, hur avgörs vad som är bra och användbar kunskap? Vem får yttra sig i kunskapsfrågan och vilka krav måste den som hävdar något om något, den som säger sig veta, uppfylla för att bli tagen på allvar? I dessa uppsatstider är det denna typen av frågor som upptar en stor del av min vakna tid. Och eftersom det är en fråga som intresserar mig och som jag inte riktigt kan värja mig från är kunskapsteori ett ämne som ständigt pockar på uppmärksamhet. Just nu är det gränsen mellan tro och vetande som fascinerar och pockar på uppmärksamhet. Vetande, tro och gränsen däremellan skrev jag om igår och det väckte reaktioner, olika reaktioner, på olika håll. Uppenbarligen är jag inte ensam om att ägna dessa aspekter av tillvaron uppmärksamhet. Vi behöver alla både något att tro på och kunskap, men det är långt ifrån självklart var gränsen mellan vad som är vad går. Snart ska jag föreläsa om vetenskaplig metod för B-kursen i Företagsekonomi, och jag laddar för det genom att tänka vidare på det jag bloggade om igår, utifrån ännu en text av Friedrich Nietzsche.

Vad är vetbart? Vet vi det, går det att veta var gränsen går för det som är möjligt att veta? Eller är det kanske så att människan är fånge i sina tankars universum, att gränsen skapas av oss genom vad vi anser är möjligt? Handlar kanske kunskapssökande om regelföljande mer än något annat? Inga enkla frågor, men just därför viktiga och fascinerande för alla som sysslar med vetenskap. Tyvärr tycker jag mig se väl mycket tecken på att vetenskapen håller på att bli lika kontrollerad och genomreglerad som resten av samhället, att utrymmet för överraskningar och nytänkande allt mer kringskärs. Och det i sin tur leder till att risken ökar att vi fastnar i solipsismer, att det skapas självrefererande bubblor av "kunskap" där den som däri träder in och finner sig tillrätta, där den som accepterar kulturen och inte ifrågasätter allt för mycket, kan finna ro bland likatänkande. Vetenskapen är inte en från religionen väsensskild verksamhet på det sättet. Både tro och vetenskap kan kontrolleras, fast på olika sätt. Har inga problem att förstå att det blir så. Genetiskt har människan inte förändrats under de senaste 10000 åren, men kulturen vi lever i har genomgått en rad revolutionerande förändringar, inte minst genom skapande av ny teknik. Och förändringstakten tenderar att ständigt öka. Även om gränsen för kunskapen det mänskliga vetandets universum ständigt expanderar finns det fortfarande massor som vi inte vet, och en hel del som troligen inte går att veta. För mig handlar tro inte om något annat än att acceptera det, inte som en brist eller ett problem, utan som en förutsättning för livet.

Existentiella grubblerier är sällan konstruktiva och att fastna där är förenat med risker. Tycker inte att jag fastnat, tycker tvärtom att jag är ganska bra på att släppa taget och följa olika flyktlinjer ut och bort från onda cirklar som inte leder någon vart. Uppslag att tänka om och med finns verkligen överallt och eftersom människans värld och kultur inte är riktigt så mångfacetterad som den verkar vid en hastig, oreflekterad anblick, handlar det mesta om varianter på en begränsad uppsättning teman. Det är helt enkelt så det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Våra respektive liv uppvisar fler likheter än skillnader även om det kan vara svårt att förstå det. Vill minnas att Sting skrivit en låt på det temat under det kalla krigets dagar, The Russian loves there children too. Lätt att göra sig bilder av de andra, de som tänker och lever andra liv, avskilda från oss, lätt att skapa skillnad, men i grund och botten är vi alla väldigt lika. Därför är det inte riktigt så fantastiskt och förvånande när saker inträffar som ser ut som vidunderliga sammanträffanden, när det verkar som tillvaron följer ett mönster där bitarna hakar i varandra enligt en dold plan. Slumpens möjlighetshorisont är helt enkelt högst begränsad. Slumpen som finns och verkar överallt liknas bäst vid en tärning, det är en tanke hämtad från Deleuze som verkar allt mer rimlig ju fler sammanträffanden jag råkar ut för. Och jag väljer att förstå det som sker på det sättet, istället för att betrakta det som ett tecken på Gud, som jag inte tror på. Jag sysslar med vetenskap och det tänker jag fortsätta med. Problemet är bara att vetenskapen inte har svar på allt, vissa svar på vissa frågor och somliga djupt kända behov finns inte att upptäcka i världen, de måste skapas av oss människor (om inte annat så i väntan på svar från vetenskapen).

Det ser ut som en tanke, som om det var planerat att denna bloggpost skulle följa på gårdagens, men jag har verkligen ingen plan med Flyktlinjer, jag är en följare eller medskapare mer än något annat. Det som kommer i min väg och som hjälper mig att nå fördjupad insikt och ny kunskap eller alternativa perspektiv på det jag redan visste, allt som händer runtomkring mig, används här enligt lustprincipen och minsta motståndets lag. Ökad förståelse för kultur och levt liv är målet. På väg till stationen tänkte jag att det var ett tag sedan jag skrev om Nietzsche, så det var detta jag förberedde mig på under promenaden och bussresan. Nästa aforism av Nietzsche. Och så blev det. Ibland får jag leta innan jag hittar något som inspirerar och väcker tankar, men idag insåg jag omgående att redan den första aforismen som jag la ögonen på, den som kommer efter den jag skrev om senast jag skrev om Nietzsche, nästan kusligt hakar i gårdagens tankar. Det är dock inget mirakel, det är så kultur fungerar, om man bara lär sig se och förstå komplexiteten och mångfalden av uttryck och intryck. Vem behöver en extern Gud när redan tillvaron här och nu är fylld av förunderliga sammanträffanden och fantastiska möjligheter?

8.

Vad kan vår lära vara? -- Att ingen ger människan hennes egenskaper, varken Gud eller samhället eller hennes föräldrar och förfäder, eller hon själv ( -- den här sist avvisade, orimliga föreställningen förkunnades som "intelligibel frihet" av Kant och kanske också redan av Platon). Ingen är ansvarig för att han överhuvudtaget existerar, att han är så eller så beskaffad, att han befinner sig i dessa omständigheter, i denna omgivning. Hans väsens öde kan inte frigöras från ödet av allt som har varit och som kommer att bli.

Det spelar ingen roll vad vi vill eller vad vi tror, det är som det är. Blind tro är lika farlig som att bara acceptera vetenskapens svar på alla frågor. Människan är ett resultat av evolutionen och vi är dem vi är och fungerar som vi gör just av det skälet och för att vi lever och verkar där och på de sätt vi gör. Inget är givet eller avgjort på förhand, att leva är att skapa. Svaren finns inte där ute någonstans för oss att upptäcka, svaren skapas av oss. Både vetenskapens svar och det vi tror är resultatet av kommunikation mellan människor ock tankemöda. Därför håller jag mig med ett pragmatiskt sanningsbegrepp som säger att det som fungerar är sant, men bara så länge det fungerar. Det är därför viktigare att överge kunskaper än att hålla fast vid dem, och av samma skäl är det bättre att ibland prova nya förklaringar än att använda beprövad kunskap. För jag förändras med åren, liksom omgivningen jag lever i, och det gäller för allt och alla andra också. Livet är inte, det blir och människan är en del av den helhet vi försöker förstå inifrån och i realtid.

Han är inte följden av en speciell avsikt, en vilja, ett syfte, med honom görs inte ett försök att uppnå ett "människoideal" eller ett "lyckoideal" eller ett "moralideal" -- det är absurt att vilja vältra över sitt väsen på något som helst syfte.

Tron på Gud handlar om det, om att försöka hitta syftet med tillvaron. Men det gör även delar av vetenskapen som söker efter svaret som förväntas ge oss förklaringen. Varför kan vi inte bara acceptera sakernas tillstånd och söka kunskap OCH mening för vår egen skull? Varifrån kommer denna ständiga längtan bort? Allt vi behöver finns ju här, på insidan, inom räckhåll för oss, om vi bara kan lära oss vad som är vad och vilka verktyg som behövs för än det ena än det andra. För mig är det sökandet efter kunskap och förståelse som ger livet mening, det är genom att utmana mig själv intellektuellt, genom att aldrig slå mig till ro med några uppnådda resultat eller det jag hittills trott på, som tillvaron blir begriplig. Jag försöker vara konsekvent i den hållningen och det är där jag finner en etisk hållning som fungerar, genom att ta ansvar för mina handlingar och genom att sträva efter transparens.

Vi har hittat på begreppet "syfte": i verkligheten saknas syftet ... Man är nödvändig, man är ett stycke öde, man tillhör helheten, man är i helheten -- det finns inget som skulle kunna döma, mäta, jämföra, fördöma vårt vara, ty det vore att döma, mäta, jämföra, fördöma helheten ... Men det finns ingenting utanför helheten! --

Allt som sker sker på insidan, den tanken manar till eftertanke och kan sägas innehålla tankefrön till både bildnings- och hållbarhetsarbete. Inget kan förpassas till någon utsida och inget och ingen kommer heller utifrån. Allt som finns och påverkar oss, att vi har att spela med och ta hänsyn till, finns på insidan och är del av samma helhet som du och jag och allt annat. Det är svårt att BEVISA att det är så, det är emellertid något jag väljer att tro, tills någon kan övertyga mig om att jag har fel. Och i väntan på det låter jag den tanken fungera som mitt etiska rättesnöre. Mitt liv har inget syfte eller mening utanför de syften och den mening jag ger det. Samma gäller för samhället och kulturen, som jag ser det. Därför har vi alla ett ansvar för vad vi gör, för vilka sanningar vi håller oss med och vilka handlingar vi väljer att realisera.

Att ingen längre görs ansvarig, att hur varat gestaltar sig inte får föras tillbaka på en casua prima, att världen varken som sensorium eller som "ande" utgör en enhet, först detta är den stora befrielsen -- först därmed är blivandets oskuld återställd ... Begreppet "Gud" var tidigare den största invändningen mot varat ... Vi förnekar Gud, vi förnekar ansvaret hos Gud: först därmed frälser vi världen. --

Gud finns inte, men det betyder inte att vi vet allt och att tron har blivit obsolet. Först genom att befria tanken och sökandet efter svar från alla bojor, både restriktioner som rör tro och vetande, kan vi hoppas på att nå djupare kunskap, bättre vetande och även plausibla förklaringar till sådant som vetenskapen inte kan hjälpa oss med. Livet är för kort och verkligheten för komplex för att strida om vem som vet mest eller vems tro som är bäst. Låt oss öppna upp oss för varandra och lyssna på våra medmänniskor. Vad vet du och vad tror du på? Hur förhåller sig dina kunskaper och dina tankar om livets mening till mina? Mycket talar för att om fler kunde tänka och agera så skulle alla vinna på det, kunskapen skulle öka och tron skulle stärkas. Förutsättningarna att förstå livets vidunderliga mångfald skulle öka dramatiskt.

Sanningen finns, men ligger bortom mänsklig fattningsförmåga.

Kunskap som ämne eller fråga betraktat, är inget man någonsin tröttnar på eller blir färdig med. Kunskap är ett både enskilt och kollektivt projekt. Det handlar om vidgad förståelse, fördjupad insikt, framförallt handlar det om att förändra sin uppfattning i ljuset av ny kunskap. Vid varje givet tillfälle finns det alltid mer att veta än det man vet. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap människan förfogar över så är det ändå i minoritet i jämförelse med all hypotetisk kunskap i och om livet och universum. Forskning som inte bedrivs med förståelse för den insikten, forskning som inte tar detta i beaktande, utgör en potentiell och allvarlig risk för hybris.

Det är nu länge sedan jag började inse detta, att den viktigaste insikten som studier och forskning ger är förståelse för hur lite man vet egentligen, oavsett hur mycket man vet. Det gamla skämtet att studier på högskolan leder till samma förvirring som man hade när man kom dit, fast på ett högre plan, är giltigt och kommer att vara det så länge människor är och fungerar som människor. Jag har som sagt vetat detta, länge, men jag slutar ändå aldrig förvånas över hur insikter av detta slag kommer i skov. Rätt som det är hör eller läser man något som med ens fördjupar insikten ytterligare. Detta hände mig här i helgen. Plötsligt bara snubblade jag över ett citat som dels beskrev förhållandet på ett klargörande sätt, dels mötte mig vid rätt tillfälle. Jag satt på balkongen hemma i solen. Ledig lördag. Inga krav, gott om tid. Boken jag läser är Alexander Bards och Jan Söderqvist, Synteism. Att skapa Gud i internetåldern. Snart ska jag presentera citatet, men först lite reflektioner kring fenomenet Alexander Bard.

Hittar en länk till ett TedTalk som Bard höll i Stockholm för ett tag sedan. Länken till anförandet finns på Humanistbloggen och tycker det ger det hela ett mervärde, för där finns kommentarer om det som sägs som visar vad tron på Sanningen gör med ödmjukheten. Bard avfärdas av Humanisterna som en knäppgök, men jag väljer att lyssna på Bard alla dagar i veckan, för han är medveten om sin tro, att det är tro han gör, vilket Humanisterna inte är. Deras kyrka säga vila på sanningen, och den försvaras med alla till buds stående medel. Att studera fenomenet Alexander Bard är högintressant för en kulturvetare, för han är någon som alla har en åsikt om. Ingen är likgiltig inför Alexander Bard. Jag häpnar över hur mycket kritik han drar på sig, kritik som inte behöver vara grundad i något annat än den egna känslan av avsky. Bard har inga akademiska meriter, så honom kan man ta heder och ära av utan att riskera något. Så verkar i alla fall Håkan Lindgren resonera i sin hänsynslösa sågning av Bard och Söderqvists bok i GP, alltså den bok jag snart ska citera och som jag läser med stort intresse. Lindgren skriver.

De skisserar en värld som är uppdelad mellan en elit, ”nätokraterna”, och ett ”konsumtariat”, en underklass som är dömd att ägna sig åt ”den passiva konsumtionen av underhållning och identitetsframställning i prefabricerad massupplaga”. Inget sägs om hur vi ska undvika en sådan framtid, eller om de ens tycker att det är önskvärt. En mängd filosofer förekommer, från antiken fram till idag, men ett namn saknas. Nämligen John Rawls, som har sagt att om du konstruerar en plan för ett framtida samhälle ska du utforma den som om du inte visste om du själv kommer att befinna sig överst eller underst.

Den bok som Lindgren beskriver är inte samma bok som jag läser, för jag läser den inte på samma sätt. Min utgångspunkt i läsningen är att tänka med Bard och Söderqvist, inte mot. Jag instämmer inte i allt, men inget av det Lindgren nämner tycker jag är att betrakta som rättvis kritik. Nästan halva recensionen består av lösryckta citat som antas tala för sig själva, som om Lindgren inte orkar bemöda sig med att diskutera innehållet utifrån dess egna premisser. Han har bestämt sig, för han visste redan på förhand. John Rawls nämns inte, det stämmer, men hans tanke svävar helt klart över boken, inte minst i passagerna där Bard och Söderqvist talar om etik (här har jag skrivit om just det). Deras etik är fullt kompatibel med Rawls, som jag förstår saken. Och då betyder avsaknaden av själva referensen ingenting. Lindgren visar här upp en märklig ängslighet i kunskapsfrågan genom att låta avsaknaden av en referens utgöra huvudargument för kritiken. Bard och Söderkvist används här av Lindgren för att svära trohet till den rätta läran, det vill säga den Sanning som bland andra Humanisterna, som jag återkommer till strax tror på. Lindgren fortsätter.

Bard och Söderqvist ogillar filosofiska system som består av statiska och perfekta begrepp; de föredrar rörlighet och föränderlighet. Det låter sympatiskt. Andra partier är inte riktigt lika sympatiska, framförallt inte om man ställer dem bredvid varandra och försöker föreställa sig hur de skulle kunna omsättas i praktiken. När det gäller kärlek finns ingen ömsesidighet längre, där går flödet bara i en riktning: ”kärleken till andra och till livet får sin kraft från självkärleken och inte tvärtom.” Självkärleken är fundamental, förklarar de, och hyllar livet som en ständigt pågående undersökning av hur man själv förändras genom att göra si eller så – en etik där alla konsekvenser för andra har skurits bort. ”Att tänka är nämligen inte att förstå världen”, skriver de, ”att tänka är istället att agera.” Och hur bör man agera? ”Var ditt begär, var din drift, ignorera allting annat, så lever du livet till fullo!”

Dessa citat handlar om kyrkans och alla eviga sanningars problem, som förlägger frälsningen till en punkt bortom livets gräns och därmed tar makten över människan och hens drömmar och tillintetgör förmågan att njuta av livet som är här och nu. Det som sägs är okontroversiellt, eller borde i alla fall vara det, för det handlar om insikten att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Anklagelsen om att det i Bards och Söderqvists tankesystem inte finns någon ömsesidighet faller platt till marken för ett av de vanligast förekommande orden i boken är relation. Hela filosofin utgår från en relationell ontologi som säger att ingen människa, ingenting är något utanför relationerna med allt och alla andra. Begäret som nämns i citatet är begäret efter att vara vid liv, att leva livet fullt ut, tillsammans med andra människor. Lindgren försöker dock få det att se ut som nyliberalism, vilket är djupt ohederligt.

Min sektvarningsmätare är rätt nervös av sig och här börjar den darra. Jag kan inte se att synteismen har några inbyggda hinder mot att användas i en sekt där det, efter alla vagt storslagna fraser, aldrig kommer som en överraskning vem som ska sära på benen för vem.

Hur det är med den saken återstår att se, men är det något Bard och Söderqvist tar avstånd från är det sekter. Och jag ser deras tankar om transparens, uppifrån och ner, som ett sätt att bygga in just den spärr som Lindgren väljer att bortse från för att kunna bejaka sin lust att ta ära och redlighet av två tänkare som vill få oss att tänka själva, till skillnad från Lindgren (och många med honom) som vill få oss att tänka som han, i enlighet med den rätta läran.

Betraktar man bygget på avstånd syns det att de inte har använt sina legobitar till något annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

När jag läser boken ser jag något helt annat än vad Lindgren gör, nämligen konturerna till ett tankesystem som handlar om ALLT ANNAT ÄN att gilla läget. Redan bokens undertitel indikerar detta: Att SKAPA Gud i internetåldern. Den handlar om att inspirera till skapande, och vägen fram som Bard och Söderqvist pekar på är en väg ut ut det destruktiva beroendet av auktoriteter. Där jag ser öppningar till samtal får Lindgren sin redan på förhand cementerade bild av Alexander Bard bekräftad. Och han är inte ensam. Medan Bard åker jorden runt och föreläser om sina böcker som översatts till 20 språk och getts ut i 70 länder, avfärdas han här hemma av Humanisterna och av sådana som Lindgren, inte för det som faktiskt sägs, utan för att han är den han är och för att många vägrar lyssna på vad som faktiskt sägs. Vari bottnar rädslan? Det är mycket svårt att förstå. Kan det vara så att han har mage att utmana tron på Sanningen, med argument hämtade från Sanningen? Det är så jag läser boken, som ett sätt att använda insikterna som vetenskapen gett oss till att fördjupa förståelsen för livet, snarare än till att försvara den egna förträffligheten. Citatet jag snubblade över lyder som följer och får illustrera vad jag menar.

Sanningen om tillvaron och existensen är så djup, så komplex, så mångbottnad, att den är omöjlig att nå, detta eftersom den ligger oändligt långt bortom den yttersta gränsen för människans perception och föreställningsförmåga (utformade av evolutionsprocessen för funktionell orientering i tillvaron, inte för sanningsuppdagande), på andra sidan gränsen till psykosen. Det innebär att alldeles oavsett om människan gillar det eller inte så tvingas hon utlokalisera den djupaste sanningen till den teologiska mystiken. För vad är konceptet Gud allra djupast sett, om inte den yttersta sanningen om tillvaron som människan med sina mentala begränsningar aldrig kan nå? Den djupaste sanningen förlägger vi därför till Syntheos, guden som vi skapar med utgångspunkt i insikten om våra mentala begränsningar, och vi placerar den i den öppna framtiden, samtidigt som vi alstrar såväl vetenskapliga som existentiella sanningar genom våra akter. Sanningen som en akt är inte bara den viktigaste principen inom etiken, den är enligt transrationalismen även den enda möjliga sanningen inom epistemologin.

Bard och Söderqvist påpekar gång på gång i boken att allt de säger vilat på vetenskaplig grund, och om någon kan visa att de har fel väljer de konsekvent kunskapens väg framför den ogrundade tron på Sanningen. Ingen vet till exempel hur det ser ut inne i ett svart hål, ändå beskrivs svarta hål som om vi visste, vilket är ett påstående som inte går att kontrollera. Det finns en hel massa sådana "sanningar" som helt okritiskt förmedlas i samhället. Det enda Bard och Söderqvist vill är att vi ska försöka öka förståelsen för gränsen mellan kunskap och tro. Och det som ligger bortom människans kunskapshorisont är per definition tro, inte vetande. Fullkomligt okontroversiellt för att som verkligen vill veta, men inte för sanningens riddare humanisterna som väljer att försvara sanningen, det vill säga en bestämd uppfattning om vad som är sant, istället för att som bard och Söderqvist bejaka livet, i hela sin komplexa vidd.

Jag läser följande, om vetenskap, på humanisternas hemsida, och tror mig veta att Bard och Söderqvist instämmer. Skillnaden mellan Humanisterna och Synteismen är emellertid att humanisterna inte tror på något annat än det de anser sig veta, medan Synteister vet att kunskapen har en gräns och att människan därför är dömd att lita till sin tro för att kunna överleva.

Det är viktigt att eftersträva en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte minst när man vill komma till rätta med de många och komplexa problem som mänskligheten står inför. Exempel på sådana problem är fattigdom, miljö- och klimathot, globala konflikter och diskriminering av olika slag.

Empiriska studier, logiskt tänkande, kritisk analys och öppen argumentation är metoder för att få fram en så saklig och objektiv verklighetsbeskrivning som möjligt.  Enighet bland forskare innebär inte någon garanti för att beskrivningen av verkligheten är korrekt, men inom vetenskapen finns metoder för att med tiden komma till rätta med missuppfattningar.

Det går inte att förklara allt med hjälp av dagens vetenskapliga metoder, men med hjälp av mänskligt förnuft och kunskapssökande kan människan förstå mer och mer av den värld hon lever i. Hennes fattningsförmåga har dock sina gränser och kanske kan hon aldrig förstå allt.

Kritiskt tänkande ska inte bara appliceras på frågor som kan ges vetenskapliga svar och vid tillämpning av vetenskapliga rön, utan också på samhällets normbildning. Kollektiva ideal, sedvänjor och sociala överenskommelser är föränderliga och måste omprövas i ljuset av ny kunskap, nya erfarenheter och diskussion i moraliska frågor.

Pseudovetenskapliga påståenden används inte sällan i kommersiella samman­hang. Det förekommer en utbredd affärsverksamhet kring en mängd förete­elser utan vetenskaplig grund såsom alternativmedicin, nyandliga hälsokurer, seanser med spiritistiska medier, horoskop och tarotkortsläsning.

Därför tycker vi så här

• Effekten av olika samhälleliga interventioner (mediciner, sociala insatser mm) ska undersökas med vetenskapliga metoder.
• Offentliga beslut och verksamheter ska så långt möjligt bygga på veten­skap och beprövad erfarenhet. De ska inte stödja sådant som vetenskap­en avfärdat som felaktigt eller icke fungerande.
• Det ska inte vara tillåtet att marknadsföra varor och tjänster med löften om resultat som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det gäller t ex metoder som homeopati, astrologi och healing.
• Så kallad alternativmedicin bör inte undantas från de kvalitetskrav som ställs på sjukvården i övrigt. Om alternativmedicinen fungerar så är den inte längre alternativ.
• Kvacksalveribestämmelsen i patientsäkerhetslagen ska utvidgas till att omfatta all hälso- och sjukvård.

Blind tro på sanningen är ett långt större problem för mänskligheten än medveten tro. Därför väljer jag att lyssna på Bard och Söderqvist och därför väljer jag att förhålla mig skeptisk till Humanisterna och andra som säger sig veta hur det är, säkert och för evigt. Synteism handlar om att undersöka världen och om att upptäcka livet, i hela sin komplexa vidd. Synteism handlar om att skapa mening som fungerar, istället för att söka en sanning som människan ändå aldrig, av evolutionära skäl, kommer att kunna förstå eller hantera. Humanisterna är lika stängda som Håkan Lindgren, för de vet hur det är. Bard och Söderqvist däremot är öppna och söker ständigt efter svar på livets verkligt viktiga gåtor.