Sanningen finns, men ligger bortom mänsklig fattningsförmåga.

Kunskap som ämne eller fråga betraktat, är inget man någonsin tröttnar på eller blir färdig med. Kunskap är ett både enskilt och kollektivt projekt. Det handlar om vidgad förståelse, fördjupad insikt, framförallt handlar det om att förändra sin uppfattning i ljuset av ny kunskap. Vid varje givet tillfälle finns det alltid mer att veta än det man vet. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap människan förfogar över så är det ändå i minoritet i jämförelse med all hypotetisk kunskap i och om livet och universum. Forskning som inte bedrivs med förståelse för den insikten, forskning som inte tar detta i beaktande, utgör en potentiell och allvarlig risk för hybris.

Det är nu länge sedan jag började inse detta, att den viktigaste insikten som studier och forskning ger är förståelse för hur lite man vet egentligen, oavsett hur mycket man vet. Det gamla skämtet att studier på högskolan leder till samma förvirring som man hade när man kom dit, fast på ett högre plan, är giltigt och kommer att vara det så länge människor är och fungerar som människor. Jag har som sagt vetat detta, länge, men jag slutar ändå aldrig förvånas över hur insikter av detta slag kommer i skov. Rätt som det är hör eller läser man något som med ens fördjupar insikten ytterligare. Detta hände mig här i helgen. Plötsligt bara snubblade jag över ett citat som dels beskrev förhållandet på ett klargörande sätt, dels mötte mig vid rätt tillfälle. Jag satt på balkongen hemma i solen. Ledig lördag. Inga krav, gott om tid. Boken jag läser är Alexander Bards och Jan Söderqvist, Synteism. Att skapa Gud i internetåldern. Snart ska jag presentera citatet, men först lite reflektioner kring fenomenet Alexander Bard.

Hittar en länk till ett TedTalk som Bard höll i Stockholm för ett tag sedan. Länken till anförandet finns på Humanistbloggen och tycker det ger det hela ett mervärde, för där finns kommentarer om det som sägs som visar vad tron på Sanningen gör med ödmjukheten. Bard avfärdas av Humanisterna som en knäppgök, men jag väljer att lyssna på Bard alla dagar i veckan, för han är medveten om sin tro, att det är tro han gör, vilket Humanisterna inte är. Deras kyrka säga vila på sanningen, och den försvaras med alla till buds stående medel. Att studera fenomenet Alexander Bard är högintressant för en kulturvetare, för han är någon som alla har en åsikt om. Ingen är likgiltig inför Alexander Bard. Jag häpnar över hur mycket kritik han drar på sig, kritik som inte behöver vara grundad i något annat än den egna känslan av avsky. Bard har inga akademiska meriter, så honom kan man ta heder och ära av utan att riskera något. Så verkar i alla fall Håkan Lindgren resonera i sin hänsynslösa sågning av Bard och Söderqvists bok i GP, alltså den bok jag snart ska citera och som jag läser med stort intresse. Lindgren skriver.

De skisserar en värld som är uppdelad mellan en elit, ”nätokraterna”, och ett ”konsumtariat”, en underklass som är dömd att ägna sig åt ”den passiva konsumtionen av underhållning och identitetsframställning i prefabricerad massupplaga”. Inget sägs om hur vi ska undvika en sådan framtid, eller om de ens tycker att det är önskvärt. En mängd filosofer förekommer, från antiken fram till idag, men ett namn saknas. Nämligen John Rawls, som har sagt att om du konstruerar en plan för ett framtida samhälle ska du utforma den som om du inte visste om du själv kommer att befinna sig överst eller underst.

Den bok som Lindgren beskriver är inte samma bok som jag läser, för jag läser den inte på samma sätt. Min utgångspunkt i läsningen är att tänka med Bard och Söderqvist, inte mot. Jag instämmer inte i allt, men inget av det Lindgren nämner tycker jag är att betrakta som rättvis kritik. Nästan halva recensionen består av lösryckta citat som antas tala för sig själva, som om Lindgren inte orkar bemöda sig med att diskutera innehållet utifrån dess egna premisser. Han har bestämt sig, för han visste redan på förhand. John Rawls nämns inte, det stämmer, men hans tanke svävar helt klart över boken, inte minst i passagerna där Bard och Söderqvist talar om etik (här har jag skrivit om just det). Deras etik är fullt kompatibel med Rawls, som jag förstår saken. Och då betyder avsaknaden av själva referensen ingenting. Lindgren visar här upp en märklig ängslighet i kunskapsfrågan genom att låta avsaknaden av en referens utgöra huvudargument för kritiken. Bard och Söderkvist används här av Lindgren för att svära trohet till den rätta läran, det vill säga den Sanning som bland andra Humanisterna, som jag återkommer till strax tror på. Lindgren fortsätter.

Bard och Söderqvist ogillar filosofiska system som består av statiska och perfekta begrepp; de föredrar rörlighet och föränderlighet. Det låter sympatiskt. Andra partier är inte riktigt lika sympatiska, framförallt inte om man ställer dem bredvid varandra och försöker föreställa sig hur de skulle kunna omsättas i praktiken. När det gäller kärlek finns ingen ömsesidighet längre, där går flödet bara i en riktning: ”kärleken till andra och till livet får sin kraft från självkärleken och inte tvärtom.” Självkärleken är fundamental, förklarar de, och hyllar livet som en ständigt pågående undersökning av hur man själv förändras genom att göra si eller så – en etik där alla konsekvenser för andra har skurits bort. ”Att tänka är nämligen inte att förstå världen”, skriver de, ”att tänka är istället att agera.” Och hur bör man agera? ”Var ditt begär, var din drift, ignorera allting annat, så lever du livet till fullo!”

Dessa citat handlar om kyrkans och alla eviga sanningars problem, som förlägger frälsningen till en punkt bortom livets gräns och därmed tar makten över människan och hens drömmar och tillintetgör förmågan att njuta av livet som är här och nu. Det som sägs är okontroversiellt, eller borde i alla fall vara det, för det handlar om insikten att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan. Anklagelsen om att det i Bards och Söderqvists tankesystem inte finns någon ömsesidighet faller platt till marken för ett av de vanligast förekommande orden i boken är relation. Hela filosofin utgår från en relationell ontologi som säger att ingen människa, ingenting är något utanför relationerna med allt och alla andra. Begäret som nämns i citatet är begäret efter att vara vid liv, att leva livet fullt ut, tillsammans med andra människor. Lindgren försöker dock få det att se ut som nyliberalism, vilket är djupt ohederligt.

Min sektvarningsmätare är rätt nervös av sig och här börjar den darra. Jag kan inte se att synteismen har några inbyggda hinder mot att användas i en sekt där det, efter alla vagt storslagna fraser, aldrig kommer som en överraskning vem som ska sära på benen för vem.

Hur det är med den saken återstår att se, men är det något Bard och Söderqvist tar avstånd från är det sekter. Och jag ser deras tankar om transparens, uppifrån och ner, som ett sätt att bygga in just den spärr som Lindgren väljer att bortse från för att kunna bejaka sin lust att ta ära och redlighet av två tänkare som vill få oss att tänka själva, till skillnad från Lindgren (och många med honom) som vill få oss att tänka som han, i enlighet med den rätta läran.

Betraktar man bygget på avstånd syns det att de inte har använt sina legobitar till något annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

När jag läser boken ser jag något helt annat än vad Lindgren gör, nämligen konturerna till ett tankesystem som handlar om ALLT ANNAT ÄN att gilla läget. Redan bokens undertitel indikerar detta: Att SKAPA Gud i internetåldern. Den handlar om att inspirera till skapande, och vägen fram som Bard och Söderqvist pekar på är en väg ut ut det destruktiva beroendet av auktoriteter. Där jag ser öppningar till samtal får Lindgren sin redan på förhand cementerade bild av Alexander Bard bekräftad. Och han är inte ensam. Medan Bard åker jorden runt och föreläser om sina böcker som översatts till 20 språk och getts ut i 70 länder, avfärdas han här hemma av Humanisterna och av sådana som Lindgren, inte för det som faktiskt sägs, utan för att han är den han är och för att många vägrar lyssna på vad som faktiskt sägs. Vari bottnar rädslan? Det är mycket svårt att förstå. Kan det vara så att han har mage att utmana tron på Sanningen, med argument hämtade från Sanningen? Det är så jag läser boken, som ett sätt att använda insikterna som vetenskapen gett oss till att fördjupa förståelsen för livet, snarare än till att försvara den egna förträffligheten. Citatet jag snubblade över lyder som följer och får illustrera vad jag menar.

Sanningen om tillvaron och existensen är så djup, så komplex, så mångbottnad, att den är omöjlig att nå, detta eftersom den ligger oändligt långt bortom den yttersta gränsen för människans perception och föreställningsförmåga (utformade av evolutionsprocessen för funktionell orientering i tillvaron, inte för sanningsuppdagande), på andra sidan gränsen till psykosen. Det innebär att alldeles oavsett om människan gillar det eller inte så tvingas hon utlokalisera den djupaste sanningen till den teologiska mystiken. För vad är konceptet Gud allra djupast sett, om inte den yttersta sanningen om tillvaron som människan med sina mentala begränsningar aldrig kan nå? Den djupaste sanningen förlägger vi därför till Syntheos, guden som vi skapar med utgångspunkt i insikten om våra mentala begränsningar, och vi placerar den i den öppna framtiden, samtidigt som vi alstrar såväl vetenskapliga som existentiella sanningar genom våra akter. Sanningen som en akt är inte bara den viktigaste principen inom etiken, den är enligt transrationalismen även den enda möjliga sanningen inom epistemologin.

Bard och Söderqvist påpekar gång på gång i boken att allt de säger vilat på vetenskaplig grund, och om någon kan visa att de har fel väljer de konsekvent kunskapens väg framför den ogrundade tron på Sanningen. Ingen vet till exempel hur det ser ut inne i ett svart hål, ändå beskrivs svarta hål som om vi visste, vilket är ett påstående som inte går att kontrollera. Det finns en hel massa sådana "sanningar" som helt okritiskt förmedlas i samhället. Det enda Bard och Söderqvist vill är att vi ska försöka öka förståelsen för gränsen mellan kunskap och tro. Och det som ligger bortom människans kunskapshorisont är per definition tro, inte vetande. Fullkomligt okontroversiellt för att som verkligen vill veta, men inte för sanningens riddare humanisterna som väljer att försvara sanningen, det vill säga en bestämd uppfattning om vad som är sant, istället för att som bard och Söderqvist bejaka livet, i hela sin komplexa vidd.

Jag läser följande, om vetenskap, på humanisternas hemsida, och tror mig veta att Bard och Söderqvist instämmer. Skillnaden mellan Humanisterna och Synteismen är emellertid att humanisterna inte tror på något annat än det de anser sig veta, medan Synteister vet att kunskapen har en gräns och att människan därför är dömd att lita till sin tro för att kunna överleva.

Det är viktigt att eftersträva en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte minst när man vill komma till rätta med de många och komplexa problem som mänskligheten står inför. Exempel på sådana problem är fattigdom, miljö- och klimathot, globala konflikter och diskriminering av olika slag.

Empiriska studier, logiskt tänkande, kritisk analys och öppen argumentation är metoder för att få fram en så saklig och objektiv verklighetsbeskrivning som möjligt.  Enighet bland forskare innebär inte någon garanti för att beskrivningen av verkligheten är korrekt, men inom vetenskapen finns metoder för att med tiden komma till rätta med missuppfattningar.

Det går inte att förklara allt med hjälp av dagens vetenskapliga metoder, men med hjälp av mänskligt förnuft och kunskapssökande kan människan förstå mer och mer av den värld hon lever i. Hennes fattningsförmåga har dock sina gränser och kanske kan hon aldrig förstå allt.

Kritiskt tänkande ska inte bara appliceras på frågor som kan ges vetenskapliga svar och vid tillämpning av vetenskapliga rön, utan också på samhällets normbildning. Kollektiva ideal, sedvänjor och sociala överenskommelser är föränderliga och måste omprövas i ljuset av ny kunskap, nya erfarenheter och diskussion i moraliska frågor.

Pseudovetenskapliga påståenden används inte sällan i kommersiella samman­hang. Det förekommer en utbredd affärsverksamhet kring en mängd förete­elser utan vetenskaplig grund såsom alternativmedicin, nyandliga hälsokurer, seanser med spiritistiska medier, horoskop och tarotkortsläsning.

Därför tycker vi så här

• Effekten av olika samhälleliga interventioner (mediciner, sociala insatser mm) ska undersökas med vetenskapliga metoder.
• Offentliga beslut och verksamheter ska så långt möjligt bygga på veten­skap och beprövad erfarenhet. De ska inte stödja sådant som vetenskap­en avfärdat som felaktigt eller icke fungerande.
• Det ska inte vara tillåtet att marknadsföra varor och tjänster med löften om resultat som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det gäller t ex metoder som homeopati, astrologi och healing.
• Så kallad alternativmedicin bör inte undantas från de kvalitetskrav som ställs på sjukvården i övrigt. Om alternativmedicinen fungerar så är den inte längre alternativ.
• Kvacksalveribestämmelsen i patientsäkerhetslagen ska utvidgas till att omfatta all hälso- och sjukvård.

Blind tro på sanningen är ett långt större problem för mänskligheten än medveten tro. Därför väljer jag att lyssna på Bard och Söderqvist och därför väljer jag att förhålla mig skeptisk till Humanisterna och andra som säger sig veta hur det är, säkert och för evigt. Synteism handlar om att undersöka världen och om att upptäcka livet, i hela sin komplexa vidd. Synteism handlar om att skapa mening som fungerar, istället för att söka en sanning som människan ändå aldrig, av evolutionära skäl, kommer att kunna förstå eller hantera. Humanisterna är lika stängda som Håkan Lindgren, för de vet hur det är. Bard och Söderqvist däremot är öppna och söker ständigt efter svar på livets verkligt viktiga gåtor.