Dagens Nietzsche, om detta att veta

Kunskap har kommit att bli mitt liv, vetande och vetenskap som teori och praktik är vad jag ägnar det mesta av min vakna tid åt. Därför är jag intresserad av utbildningspolitik, pedagogik, vetenskapsteori, filosofi och trosfrågor. Jag vill förstå kunskapsproduktionens förutsättningar, mer än konsumera och samla fakta. Hur vet vi det vi "vet", är frågan jag ständigt upprepar. Och jag väljer att här sätta ordet vet inom citattecken för det är viktigt att aldrig ta något för givet utan kritisk granskning. Lika viktigt är det därför att undersöka det vi inte vet, det som befinner sig så att säga på andra sidan gränsen för det vetbara. Religion och andlighet är en aspekt av mänsklig tro, men det finns andra också, det är viktigt att uppmärksamma. Gränsen går inte mellan dem som tror och dem som vet! Även inom vetenskapen finns en massa inslag av tro. Gränsen mellan vetande och tro är aldrig absolut, den är alltid flytande, kontextuell och under förhandling. Förstår vi detta, och det är den aspekten som fascinerar mig, att vetenskap inte handlar om absolut och evig kunskap, öppnas ett spännande och dynamiskt fält upp. Vetenskap, som jag ser på saken, handlar om att upptäcka och förstå livet, i hela dess komplexa vidd och föränderliga karaktär. Vetenskapen går aldrig från klarhet till klarhet, det existerar inget sådant som framsteg. Mycket talar för att vi idag vet och förstår mer än vi gjorde för 100 år sedan, men det gäller långt ifrån alla kunskapsområden. William Shakespeare kan få fungera som illustration till det, vars dramer fortfarande är aktuella och talar till oss, eftersom hans insikter om det djupt mänskliga ännu idag är giltiga. Att forska menar jag är att bege sig ut i okänd terräng, likt 1800-talets upptäcktsresande. Forskare ska befinna sig där, ständigt i rörelse, alltid på väg, i alla riktningar. Forskning får inte handla om att försvara kunskap, för då rubbas gränsen mellan tro och vetande och den gränsen framstår som allt viktigare att forska om.

Som forskare har man aldrig tråkigt, vilket inte betyder att arbetet som lektor på högskolan alltid är roligt. Det är uppsatstider. På väg till ännu en dag med handledning. Ännu en dag fylld av frågor som rör hur man MÅSTE göra och vad man INTE FÅR göra. Som om det var så forskning bedrevs?! Jag vill med ovanstående tankar visa att forskning aldrig får hemfalla till regelföljande, för regler tenderar att bli sina egna mål i och med att någon måste kontrollera att REGLERNA följs, vilket ger upphov till administration, som snart skapar egna behov av olika slag vilka stjäl tid och uppmärksamhet från det som reglerna skulle garantera. När jag talar om forskning med studenterna vill jag hålla det på en så basal nivå som möjligt, för att tvinga dem ta ansvar för sin egen kunskapsproduktion. Självständighet och transparens, mer komplicerade regler behövs inte för forskningen menar jag. Allt annat är kultur, preferenser, tradition, eller tro om man vill. Osjälvständigheten är jobbigast att hantera tror jag, för det känns som den växer för varje år och med varje ny kull studenter. Därför engagerades jag så av SFS utspel förra veckan, för när studenternas företrädare driver frågan att problemen med kunskapskvaliteten på högskolan löses genom att lärare ska gå fler kurser i pedagogik är det ett oroväckande tecken på osjälvständighet, på att dagens studenter förlägger ansvaret för lärandet utanför sig själva, på läraren, regelverket eller utbildningsystemet. Det är min och mina kollegors vardag, det är det största hindret för kunskapsutveckling idag, att ansvaret konsekvent förläggs utanför det kunskapssökande subjektet. Ställ SFS krav (som jag som sagt uppfyller med råge) mot det faktum att min föreläsning igår lockade drygt 40 studenter av de 130 som går kursen. Föreläsningen handlade om vetenskapligt tänkande, metod och skrivande, och kursen som föreläsningen ingår i avslutas med examination av en uppsats, ett självständigt arbete. Varje dag när jag öppnar mailen är den fylld av frågor från studenterna, om hur man ska göra och vad man inte får göra. Den dåliga närvaron hade kunnat förklaras med att jag är en värdelös lärare, det är jag ödmjuk inför, men varför vänder sig i så fall studenterna till mig med sina frågor? Jag famlar i blindo här, och jag ändrar innehållet i föreläsningen varje gång jag håller den, provar alternativa pedagogiker, sliter mitt hår och fattar ändå inte. Långt fler än hälften av studenterna uteblir, av olika anledningar så klart. Med ledning av frågorna jag får handlar det inte om att de redan vet, att de förstår vad forskning är och vilka krav som ställs på forskare.

Regelföljande och rop på fler regler leder till osjälvständighet. Detta ser jag som ett allvarligt samhällsproblem och det kan mycket väl vara en anledning till att resultaten i skolan sjunker, att kunskapen utarmas. Fokus ligger inte vid gränsen mellan tro och vetande, där det borde vara, utan på reglerna. Därför oroas jag lika mycket av Timbros debattartikel i DN idag som av SFS utspel. Karin Svanborg Sjövall, skriver där att det behövs nya och bättre REGLER, att det är vägen fram för skolan, att det är lösningen på problemen i utbildningssystemet. Nej, nej, nej, vill jag skrika! Kunskap och verkligt vetande skapas inte genom fler regler. Regler leder till att fokus riktas mot helt fel saker. Reglerna i skolan skapar fler problem än de löser, för det tvingar lärare och elever/studenter att ägna tid och lägga fokus på fel saker. Formen blir viktigare än innehållet och förmågan att tänka självständigt utarmas. Timbro försöker med hjälp av forskning och siffror visa att det man tror på, det vill säga nyliberalismen och en oreglerad kapitalmarknad löser snart sagt alla problem i samhället, är sant och därför måste tas på allvar. Men deras ideologi vilar inte på vetenskaplig grund, Timbro använder vetenskapliga resultat för att övertyga politiker om att deras tro är bättre än andras.

Jag vill se en skola som vilar på vetenskaplig grund, inte en skola byggd på utvalda vetenskapliga resultat. Jag vill se en skola som fostrar elever/studenter till självständigt tänkande människor som kan försvara det de tror på och som själva kan söka kunskap. Därför är jag kritisk till regler, för de premierar egenskapen regelföljande, som är allt annat än kritik. Och därför är jag också mer intresserad av gränsen mellan tro och vetande, än av vetande och tro, för det är vid gränsen som förståelse för båda växer fram och fördjupas. Därför är jag vidare intresserad av frågor där det saknas givna svar, som till exempel etik/moral. Och här finns massor att lära av den gode Nietzsche. I boken Avgudaskymning märks att han skriver oerhört koncentrerat, som om han visste att han befann sig vid en annan gräns, den mellan klokskap och galenskap, och att tiden är kort. Texterna är elektriska och sprakar av liv. Detta blir den tredje aforismen i rad som fångar mitt intresse, vilket glädjer mig för det finns inte så många nya texter kvar att upptäcka. Följande aforism handlar om moral och jag finner den intressant för den visar på behovet av just den kompetens jag menar är vad skolan tappat.

Mänsklighetens "förbättrare"

1.

Man känner till mitt krav på filosofen att ställa sig bortom gott och ont -- att ha det moraliska omdömets illusion under sig. Detta krav följer av en insikt som för första gången har blivit formulerad av mig: att det överhuvudtaget inte finns några moraliska fakta.

Moral/etik är ett slags trossystem och det handlar inte om vad man vet, utan om vad man tror eller önskar. Moral/etik kan och får, lika lite som religion och vetenskap, reduceras till regelföljande. För vem skapar reglerna, vem kontrollerar att reglerna följs och, viktigast av allt: vem kontrollerar regelkontrollanterna? Förr eller senare står vi där vid gränsen mellan tro och vetande, och vet man inte vad som finns på andra sidan är det lätt att blir rädd och vända sig in mot det man vet eller det man tror, beroende på vilken sida man befinner sig på. Filosofen ska därför befinna sig ovanför och bortom, inte bestämma vad som är vad utan undersöka och försöka förstå. Det går inte att göra med stöd i några regler, det kräver självständighet, transparens och förmåga att ta ansvar. Därför är detta skolans viktigaste uppdrag (främja självständighet och förståelse för betydelsen av transparens samt ansvar), inte att producera fakta, som Timbro och andra företrädare för olika särintressen vill få oss att tro!

Det moraliska omdömet har gemensamt med det religiösa att det tror på realiteter som inte existerar. Moral är endast en uttolkning av vissa fenomen, rättare sagt en misstolkning. Det moraliska omdömet hör, liksom det religiösa, till det stadium av okunskap där till och med begreppet verklighet, där åtskillnaden mellan det verkliga och det imaginära ännu saknas: så att "sanning" på detta stadium betecknar idel ting som vi idag kallar "inbillning".

Tro är absolut inte samma sak som inbillning! För det skulle innebära att vetenskapen ställer sig på ena sidan och försvarar sitt mot religionen som håller sig på sin kant, vilket leder till polarisering och rädsla för det okända. Tro handlar om det man inte vet, inget annat. Vet man det och inser man vad som krävs av en för att kunna hantera osäkerheten som det det innebär att röra sig i okänd terräng är mycket vunnet och det är vetenskap man sysslar med, det vill säga sökande efter kunskap (till skillnad från försvar av fakta). Arbete med moralfrågor och etiska dilemman leder till att just de egenskaper som krävs för att lära sig nya saker, för att bli en bra forskare och för att hantera teologiska spörsmål, utvecklas. Här har skolan och alla som sysslar med utbildning massor att lära, genom eget arbete och genomsamtal om resultatet av detta arbete.

Det moraliska omdömet ska därför aldrig tas bokstavligt: som sådant innehåller det bara absurditeter. Men som semiotik förblir det oskattbart: det uppenbarar, åtminstone för den insiktsfulle, de värdefullaste realiteter inom kulturen och innerligheten, som inte visste nog för att "förstå" sig själva. Moral är blott teckenspråk, blott symptomatologi: man måste redan veta vad det handlar om för att dra nytta av den.

Moral eller etik som kompetens, snarare än som regler. Gillar den tanken, för den fångar just det jag brottas med i min vardag som lärare i uppsatstider och som forskare. Bloggandet utvecklar den viktiga förmågan, långt mer än kunskapen, för skrivandet/tänkande leder till ökad insikt om hur man kan tänka och arbeta självständigt och hur man uppnår transparens. Vid gränsen mellan tro och vetande, där trivs jag och där vill jag vara!