Dagens Nietzsche, om ett bedrägligt förnuft

Förnuftet är kanske människans käraste egenskap eller förmåga. Däri ligger mycket av det vi känner igen som det genuint mänskliga. Förnuftet är det som skiljer människan från resten av djurriket, i alla fall om förnuftet självt får bestämma. Vem är det egentligen som styr och ställer och vad är förnuftet, hur fungerar det och hur ser dess svagheter ut? Detta är tankar och frågor som upptog Nietzsche, särskilt under hans sista år som tänkande varelse, innan sammanbrottet i Turin, i januari 1889. Är det ställt bortom varje tvivel att förnuftet aldrig kan spela människan spratt? Är det självklart och otvetydigt så att människans intellekt är helt igenom objektivt? Kan dessa frågor överhuvudtaget avgöras? Bara det faktum att den som ställer frågor av detta slag riskerar att betraktas som galen säger något om förnuftets karaktär och dess inbyggda skyddsmekanismer. Men jag är genuint intresserad och vill verkligen veta, i alla fall mer om denna avgörande fråga. Jag vill inte ta något för givet som inte går att ta för givet, särskilt inte förnuftet.

5.

-- Låt oss äntligen mot detta ställa på vilket annorlunda sätt vi (-- jag säger vi av artighet ...) skärskådar villfarelsens och det skenbaras problem. Förr betraktade man förändring, växling, blivande överhuvudtaget som bevis på skenbarhet, som tecken på att det måste finnas något där som leder oss vilse. Idag anser vi oss tvärtom, precis så långt som förnuftsfördomen tvingar oss att uppställa enhet, identitet, varaktighet, substans, orsak, tinglighet, vara, så att säga insnärjda i villfarelse, nödgade till villfarelse; så säkra är vi, på grund av en sträng vidräkning med oss själva, på att det är här villfarelsen ligger.

Ödmjukhet är inte Nietzsches mest framträdande personlighetsdrag, om man säger ... Han har naturligtvis genomskådat förnuftet och känner dess svagheter. Varifrån kommer villfarelsen, inifrån oss själva eller utifrån? Handlar det om självbedrägeri eller om en ond extern kraft? Kan man lita på sinnesintrycken? Om inte hur når man då kunskap? Det är en evig fråga och det verkar som varje generation måste uppfinna sitt svar på den. Idag håller vi, med hänvisning till ett närmast gudomligt förnuft, på att avskaffa människan som villfarelsens grund. Vi litar mer på maskiner och matematik än på vår egen tankeförmåga. Dagens skola handlar inte längre om att fostra unga och främja kritiskt tänkande och vishet, utan om att tvinga fram en blind tilltro till det rena förnuftet. Alla frågor kring dess existens tas som intäkt för förnekelse, i samma skoningslöst fördömande anda som inkvisitionen. Förnuftet får inte ifrågasättas, för det skulle enligt den rådande logiken innebära att man inte tror på det.

Det är härmed inte annorlunda än med den stora himlakroppens rörelser: i fråga om dem har villfarelsen vårt öga, här har den vårt språk som ständig sakförare. Språket hör till sitt ursprung hemma i en tid av den mest rudimentära formen av psykologi: vi hamnar i en grov fetischism när vi försöker medvetandegöra språkmetafysikens, i klarspråk: förnuftets grundantaganden.

Språket tänks ofta som ett neutralt medium för tankar, men hur vet vi det? Vem eller vad säger det och varifrån kommer den insikten? Kan det istället vara så att språket är vad som leder tanken fel? Tänk om vi offrar oss själva, vår kropp och den mänskliga naturen, för språkets skull? Tänk om, säger jag, tänk om! Språket är inte det som definierar oss människor, det är inte det ursprungliga, det som kommer före. Människan cirkulerar inte runt språket även om det är så det framstår, det är språket som cirkulerar runt människan. Det är vi (jag skriver inte vi av artighet, jag är lika mycket som alla andra del av den mänsklighet jag undersöker) som underordnar oss språket och gör oss själva till slavar under förnuftet.

Överallt ser det handlare och handling: det tror på viljan som orsak överhuvudtaget; det tror på "jaget", på jaget som vara, på jaget som substans och projicerar denna tro på jag-substansen på alla ting -- det skapar först därmed begreppet "ting" ... Överallt blir varat intänkt, insmusslat som orsak; ur konceptionen "jag" följer först, som avledning, begreppet "vara" ... I början står den stora ödesdigra villfarelsen att viljan är något som verkar -- att viljan är en förmåga ... Idag vet vi att den bara är ett ord ...

Viljan föregår människan, den förenar allt liv och skiljer därmed inte människan från resten. Vilja är inget någon har, det är en egenskap som ingen kommer undan. Det handlar med andra ord inte om mer eller mindre, eller om att ha eller sakna, vilja. Människan är bara en av viljans många kanaler. På sin höjd kan människan rikta viljan, men aldrig kontrollera den. Språket och förnuftet är en del av de verktyg som används för detta ändamål. Tyvärr är det dock väldigt enkelt att förväxla orsak med verkan och därför riskerar människan i tänkandet och talandet sin egen existens. Förnuftet värnar sig själv mer än människokroppen. Därför behövs en postmodern humaniora, en humanism som har vett att förstå och värna människans existens, snarare än förnuftet. En humanism som ser intellektet som ett verktyg, inte som det högsta goda.

Långt senare, i en tusenfalt mer upplyst värld, blev filosoferna till sin överraskning medvetna om säkerheten, den subjektiva vissheten i handhavandet av förnuftskategorierna: de drog slutsatsen att dessa inte kunde härstamma ur empirin -- hela empirin motsäger dem ju. Varifrån härstammar de då? -- Och i Indien likväl som i Grekland begick man samma misstag: "vi måste redan en gång ha hört hemma i en högre värld (-- i stället för i en långt mycket lägre: vilket hade varit sant!), vi måste ha varit gudomliga, eftersom vi har förnuftet!" ...

Sökandet efter svaret och sanningen är ett uttryck för denna villfarelse. En farlig längtan efter skenbar trygghet som tvingar oss längre och längre bort från oss själva och det genuint mänskliga. Vi har gjort oss själva till förnuftets verktyg, istället för (som vi tror) tvärt om. Med stöd i intelligensen vänder vi oss bort från oss själva. Titta på hur vi behandlar lärare, arbetslösa, asylsökande. Titta på hur vi behandlar varandra. För vilka ändamål då och varför? Vad ska vi göra med all tid vi tjänar in och till vad ska effektivitetsvinsterna användas? Idag är svaret på dessa frågor (och nåde den som vågar ifrågasätta svaret, sanningen): Vi ska tjäna in mer tid och effektivisera effektiviseringen. Pengar för pengarnas skull. Dit har förnuftet fört oss, i strid med allt som är genuint mänskligt. Det är inte klokt, ändå fortsätter vi, med stöd i förnuftet.

I själva verket har ingenting hittills haft en naivare övertalningsförmåga än villfarelsen om varat, såsom den till exempel formulerades av eleaterna: den har ju varje ord, varje sats som vi uttalat på sin sida! -- Även motståndarna till eleaterna föll offer för deras förförande vara-begrepp: Demokritos bland andra, när han uppfann sin atom ... "Förnuftet" i språket: o, vilken bedräglig gammal gumma! Jag fruktar att vi inte blir kvitt Gud eftersom vi ännu tror på grammatiken ...

Så som vetenskapen kommit att utvecklas är jag benägen att hålla med Nietzsche. Vetenskapen bygger allt mer på tro och allt mindre på vetenskap. Förnuftet vinner allt mer makt och inflytande, på intelligensens, bildningens och det kritiska tänkandets bekostnad. Allt mindre litar vi på varandra och allt mer förlitar vi oss på de system vi bygger för att värna förnuftets vilja till makt. Vi får därför en skola som mer handlar om form än om innehåll, en syn på kunskap som handlar mer om bedömning än om kritiskt tänkande, betyg går till exempel före tron på människan vilja att lära. Vi tar med berått mod död på all lust att lära, all vilja att veta, och offrar med glädje och under hurrarop kunskapen, för förnuftets skull. Är det klokt? Nej det är det inte, det riskerar att bli vår död.

Avprofessionaliseringen av utbildning och forskning

När jag öppnade mailen idag fick jag frågan från en student som ska den kurs jag ansvarar för och som börjar imorgon. Studenten undrade om seminarierna är obligatoriska. Kanske får jag frågan för att det inte står inte klart och tydligt utskrivet i Kurs-PM att seminarierna är OBLIGATORISKA, men varför ska den informationen framgå TYDLIGT? Varför ska jag vara tydlig med med vad man inte behöver göra på en högskoleutbildning? Det viktiga är som jag ser det vad man behöver göra, och det framgår tydligt i dokumentationen som är knuten till kursen. Jag svarade som jag brukar när jag får den typen av frågor.

Får jag fråga varför du undrar? Vi har nämligen skapat en kurs där vi erbjuder er studenter det vi som lärare och forskare anser att ni behöver för att klara er i ert framtida arbetsliv, på bästa sätt. Vi sätter kunskapen i centrum och har självklart inte lagt in några överflödiga moment på kursen. Vi är stolta över vår utbildning och vill ge studenterna det bästa, och vi räknar med att alla som går våra kurser är där för att få ut mesta möjliga av sin tid på HV.

När studenter undrar om det är obligatoriskt brukar det handla om att man bara vill vara med på de moment som är obligatoriska, vilket gör att man har en syn på utbildning som bygger på att man vill göra minsta möjliga. Fundera på om du skulle ställa en sådan fråga till en potentiell arbetsgivare, och fundera också på hur någon som skulle anställa dig ser ser på en sådan inställning.

Mitt svar på din fråga blir därför att vad som är obligatoriskt och inte framgår av Kurs-PM och övriga handlingar kopplade till kursen.

Det talas allt oftare om anställningsbarhet. Svenskt Näringsliv klagar dessutom ofta på att studenterna som går ut inte har de kompetenser som krävs på dagens arbetsmarknad. Därför lyfter jag frågan. Därför väljer jag att skriva om detta. Varifrån kommer frågan och den inställning till studier som den ger uttryck för? Jag har en idé, en tanke, som jag tänkte dela med mig av. Det handlar inte om att klaga på studenterna, för det är meningslöst och kontraproduktivt. Istället handlar det om att rikta fokus mot skolpolitiken och dess syn på min profession. Vad förväntas av mig som lärare och vilken syn på kunskap odlas hos ansvariga politiker? Utgångspunkten för reflektion är den debattartikel som skrevs förra veckan, av Sten Widmalm och Sverker Gustavsson och som publicerades på DN-Debatt. Det handlar om vad som händer med kunskapen och innehållet i den formfixerade och Pisa-anpassade skola som växer fram i Sverige.

OECD:s ”Programme for International Student Assessment”, de så kallade Pisa-mätningarna, styr skolpolitiken inte bara i Sverige utan över hela världen. Problemet är att dessa mätningar mest gäller matematiska och naturvetenskapliga färdigheter. Riskerna med låta Pisa-mätningarna styra är att det leda till att eleverna hämmas i sin intellektuella utveckling och frigörelse. Det kan även leda till att demokratin undermineras, vilket framgår om vi kopplar ihop den samhällsvetenskapliga forskningen inom både utbildnings- och demokratiområdet.

Utbildningsforskarna Diane Ravitch och Yong Zhao vänder sig starkt mot den upptagenhet vid prestationsmätningar som har präglat USA under några decennier och Kina i två tusen år. Ravitch var i början av nittiotalet statssekreterare i det amerikanska utbildningsdepartementet medan Zhao är professor i Oregon men har sina rötter i Kina. Zhao och Ravitch menar att en överdriven tilltro till mätningar av det slag som Pisa representerar leder till hämmad kreativitet, osjälvständigt tänkande, brist på innovationsförmåga, fusk, korruption, och utbrända elever och lärare.

När jag reflekterar över mitt yrke och min vardag på högskolan och på skillnaden mellan hur det är idag och hur det var när jag själv var student på 1990-talet, är det exakt detta som sticker ut mest av allt. Kreativiteten har utarmats, osjälvständigheten har ökat, nytänkande motarbetas, fusk och korruption liksom utbrändhet hos såväl lärare som studenter är vardag. Hur blev det så här, för alla politiska förslag som rört skolan sedan 1990-talet fram till idag, har handlat om att det ska bli bättre?! Och varför har man fortsatt att reformera, reglera och allt mer förflytta makten från lärare till politiker och styrsystem? Utgångspunkten, det läge Sverige befann sig i när reformarbetet inleddes, var ju en skola i världsklass, som politiker från hela världen sneglade avundsjukt på.

Därutöver finns det enligt vår mening ytterligare en central aspekt att beakta som relaterar till Ravitch och Zhaos observationer. Aktuell forskning i Toledo-projektet vid vår institution om vad som skapar tolerans i olika samhällen internationellt visar, att man bör ta kritiken ett steg längre. Politisk tolerans – alltså människors vilja och benägenhet att dela rättigheter lika mellan alla medborgare, även med dem vars åsikter de inte delar och kanske rentav starkt ogillar – är grundbulten för varje fungerande demokrati. Från våra västliga demokratier vet vi att skolan och utbildningen spelar central roll för graden av politisk tolerans. Men i länder där resursbristen är stor eller där regimen drar åt det auktoritära hållet, finns det inget samband mellan graden av utbildning och politisk tolerans. Förklaringen är att dessa länder kraftigt nedvärderar samhällskunskap och humaniora vilket Pisa inte mäter alls. I stater som är diktaturer eller halvauktoritärt styrda vill regimen få bort sådana ämnen från skolor och universitet.

Humaniora, bildning och samhällskunskap finns inte med på den karta som politiker och makthavare orienterar sig i verkligheten med, på jakt efter det mål som beslutats ska gälla. Kanske är det här skon klämmer, kanske är det därför osjälvständigheten sprider sig och vi lärare avprofessionaliseras och allt mer betraktas som tjänstemän som ska leverera ett mätbart resultat. Kunskap, bildning och kritiskt tänkande samt analytisk förmåga går inte att mäta. Ändå bygger vi en skola som utgår från och som bara intresserar sig för det som är mätbart?!

Den officiella förklaringen är att de måste prioritera utbildningar som bidrar ekonomisk tillväxt. En troligare förklaring till frånvaron av humaniora och samhällskunskap är att dessa ämnen uppmuntrar självständigt tänkande, ifrågasättande, kreativitet och liberala värderingar generellt, vilka i sin tur undergräver auktoritära krafter. Kina toppar alltid Pisa-mätningarna, men dess medborgare ligger i botten vad gäller tolerans enligt internationella mätningar. I Uganda vill president Museveni lägga ner universitetsutbildningar i humaniora och samhällsvetenskap för att de är ”värdelösa” och i stället vill han satsa på yrkesutbildningar, naturvetenskap och matematik. Officiellt vill han värna om den ekonomiska tillväxten, men Museveni har även gjort sig känd för att vilja mota bort ämnen där individer utvecklar tankar om fri politisk opposition och rättigheter för minoriteter.

Om medborgarna fokuserar på pengar och ekonomi kan deras frihet tas ifrån dem utan att de klagar och toleransen för oliktänkande och annorlundahet ökar, vilket gör att folket själva kontrollerar sig enligt ledarens mer eller mindre uttalade instruktioner. Titta på reaktionerna, från den ekonomiska eliten i Sverige, på Margot Wallströms uttalande om brist på mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det är sinnebilden för Sverige av idag. Jämför med hur det såg ut under rekordåren, när Olof Palme var statsminister, när den svenska skolan nådde världsrykte. Då stod Sverige upp för mänskliga rättigheter och fördömde tydligt brott mot folkrätten. Allt hänger ihop och det går inte att få det ena utan det andra. Frihet i tanken kan inte kombineras med lydnad. Kunskap kan inte tvingas fram, den kan bara lockas genom att ge människor verktygen och incitamenten att på egen hand söka sig fram längs de vägar individen vill. Lean Produktion av kunskap tar död på glädjen i sökandet efter kunskap och leder till en programmatisk, instrumentell syn på utbildning.

Vi ser därför med oro på en svensk New public management-driven utbildningspolitik som stirrar sig blind på några grovt förenklade och reducerande mätpunkter som används i Pisa-mätningarna. För att låna logiken i Diane Ravitchs argumentation kan man fråga sig hur det kommer sig att Sverige som presterar dåligt enligt Pisa är ett av de länder som klarat sig bäst genom de senaste tjugofem årens ekonomiska kriser. Kan det bero på att frånvaron av blind tilltro till auktoriteter ger förutsättningar för ett effektivt arbetsliv utan onödig byråkrati?

Vi ser också med oro på en forsknings- och utbildningspolitik inom EU och Sverige, där samhällsvetenskap och framför allt humaniora systematiskt nedvärderas. Det tydligaste mönster vi ser är att sviktande Pisa-resultat nästan betraktas som ett slags hot mot den nationella säkerheten – trots att vi vet att mätmetoderna är snäva och bristfälliga. ”Mjuka” ämnen som humaniora och samhällsvetenskap bli lätta byten då de ställs mot Pisa-mätningarnas skenbart tydliga resultat i form av siffror. Vi vänder oss även mot en biståndspolitik som inte tar hänsyn till vad som ingår i den undervisning som man ger stöd till i andra länder.

Förenklingen, schematiseringen och målfokuseringen i skolan leder till att lärarkåren av professionaliseras och till att kunskapen flyttas från individen till systemet. Och detta känner så klart elever och studenter av. Därför frågar man hur lite man behöver göra och undrar över vad man kan låta bli att komma på. Därför efterfrågas fler och tydligare instruktioner, så att man ur minsta möjliga insats kan få ut mesta möjliga effekt. Känns den tanken, den logiken igen? Det är exakt samma logik som styr resten av samhället. Det vore märkligt om studenterna INTE tänkte och agerade som de gör, för det är detta de lär sig av skolan. Enklast vore det om även jag kunde inordna mig, om jag också kunde anamma den synen på mitt arbete, som systemets representant och maktens ställföreträdare, som ett slags simpel kontrollant, som inrapportör av standardiserade, mätbara resultat. Problemet för mig är att jag inte kan det, att jag vägrar överge min tro på bildningens värde. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull och jag blev lärare för att jag ville lära!

Det finns skäl att varna för bruket av förenklade utvärderingar. Det går inte att skapa en formel för hur vi med sammanfattande mått ska styra ett helt skolsystem. New public management-reformernas dogmatiska tillämpning skapar alltför många oönskade effekter. Styrning och fördelning av medel bör ske efter samråd mellan lärare, rektorer och förtroendevalda.

Om detta ska fungera måste lärarna ges tid att reflektera över sin verksamhet. Satsningar som syftar till att öka lärarnas kompetens och självrespekt är vägen framåt. Men har vi ständigt bara Pisa-resultaten för ögonen riskerar vi att kasta bort sådant som fungerar bra och som fostrar medborgare som är demokratiskt sinnade, uppfinningsrika, och kan arbeta på eget ansvar. Elever som är bra på att få höga poäng i Pisa riskerar att inte kunna så mycket annat.

Samråd, kollegialt styre, kunskapsfokus, tid för reflektion, samtal, seminarier och författande av böcker samt läsning. Vad som behövs inom akademin och resten av utbildningssystemet är inga nya revolutionerande reformer, inga enkla lösningar eller någon ny pedagogik. Det är medmänsklighet, kunskap för kunskapens skull och en uppvärderad syn på bildning. Svårigheten ligger inte i att se vad som krävs, utan i genomförandet. Och då behövs inte mindre professionalitet, utan mer. Kunskapen ska inte formaliseras och standardiseras, den måste få vara komplex och det kan inte vara ett problem att den finns hos individen och den enskilde läraren! Den synen på kunskap, som hämtats från tillverkningsindustrin, måste överges!

Själv var Diane Ravitch för tjugofem år sedan en drivande kraft för en New public management-inriktning av en amerikanska skolpolitiken, men har ändrat uppfattning. Tidigare än de flesta skolpolitiker och utbildningsforskare lät hon sig övertygas om att mätning kopplat till resurstilldelning i praktiken leder till att lärare och forskare avprofessionaliseras.

Hennes polemik underförstår att detta är en punkt där extremerna möts. Västerländsk marknadsfundamentalism likaväl som kinesisk kommunism har som yttersta konsekvens att lärarna inte utvecklar sitt arbete med eleverna. Så blir fallet om det lönar sig bättre att anpassa sig till vad som mäts än att koncentrera sig på sin yrkesuppgift.

Problemet i den svenska skolan och i hela det svenska utbildningssystemet är inte sjuknade MÄTRESULTAT, det är att den blinda tron på att kunskap och utbildning går att MÄTA. Där finns problemen, i synen på kunskap. Inte hos eleverna eller studenterna och inte hos lärarna. Återupprätta lärar- och forskarprofessionen, återge makten över kunskapen till dem som verkligen har kunskap (det vill säga de högst utbildade). Politiker ska bestämma över resursfördelningen i samhället, inte detaljstyra skola, utbildning och forskning. Avskaffa betyg och sluta mäta resultat. Då kommer jag som lärare att få tid och möjlighet att ägna mig åt lärande och kunskap, istället för att ägna min tid år själsdödande, antiintellektuella verksamheter som att skriva manualer och kontrollera, samt rapportera in (mätbara), resultat.

Moralens geologi 42

Professor Challengers föreläsning har varit lång och mina reflektioner går väl mycket i cirklar. Det är svårt att säga något nytt om detta märker jag, men här på slutet -- för det närmar vi oss nu, det återstår en sex sju poster innan jag kan gå vidare och gripa mig an kroppen utan organ (som jag tror det blir, men det kan bli något annat också) -- efter att ha cirklat runt grundproblemet och utgångspunkterna faller bitarna på plats och en tydligare bild framträder. Kulturen är ett system med förgreningar långt utanför det direkt iakttagbara. Och det gäller allt och alla andra också. Världen är stratifierad och består av lager på lager av materia och sådant som är immateriellt.

There is a third problem. It is difficult to elucidate the system of the strata without seeming to introduce a kind of cosmic or even spiritual evolution from one to the other, as if they were arranged in stages and ascended degrees of perfection. Nothing of the sort. The different figures of content and expression are not stages. There is no biosphere or noosphere, but everywhere the same Mechanosphere.

Överallt, samma Mecanosfär. Det vill säga en komplex helhet som består av delar som går in i och ut ur varandra, dels delar som är immateriella, dels delar som är materiella. Innehåll och uttryck hålls samman, men det leder tanken fel att tänka på detta som eviga helheter. Delar tillkommer och delar försvinner, allt beroende på helheten och dess relation till omgivningen. Därför är mellanrummen, som man väldigt lätt glömmer bort, av avgörande betydelse, även om ingen någonsin kommer att kunna förstå dem fullt ut.

If one begins by considering the strata in themselves, it cannot be said that one is less organized than another. This even applies to a stratum serving as a substratum: there is no fixed order, and one stratum can serve directly as a substratum for another without the intermediaries one would expect there to be from the standpoint of stages and degrees (for example, microphysical sectors can serve as an immediate substratum for organic phenomena). Or the apparent order can be reversed, with cultural or technical phenomena providing a fertile soil, a good soup, for the development of insects, bacteria, germs, or even particles. The industrial age defined as the age of insects ...

Det oväntat oväntade är något vi måste räkna med. Det vill säga vi måste ta med i beräkningen att vi aldrig kommer att kunna ta med allt som kan komma att hända. För räkna på det oväntat oväntade går aldrig, för om det gick skulle världen och livet se FUNDAMENTALT annorlunda ut. Inget skulle vara eller fungera som det bevisligen gör om det gick att kontrollera framtiden. Därför är detta en viktig insikt att ha med sig. Därför måste man vara ödmjuk inför världen och dess tillblivelse och alla uttalanden om framtiden måste tas med en nypa salt. Jag blir jag i samspel, inte bara med andra människor utan med allt. Jag är en sammanhållen helhet bestående av mänskligt dna och bakterier, men även av kläder, glasögon, teknik och tankar om än det ena än det andra. Och utan naturen och kulturen är det meningslöst att tala och tänka om begreppet MÄNNISKA.

It's even worse nowadays: you can't even tell in advance which stratum is going to communicate with which other, or in what direction. Above all, there is no lesser, no higher or lower, organization; the substratum is an integral part of the stratum, is bound up with it as the milieu in which change occurs, and not an increase in organization.

När vi letar efter det yttersta, efter sanningen, det första och det enda. Vad letar vi efter då? Vet vi ens om det vi söker finns, eller handlar vi bara på magkänsla? Hur avgörs denna typ av frågor, som ligger till grund för sådana vetenskapskrig som det som här under veckan som gått blommat upp på DN-Debatt? Det är frågor utan givna svar och det är detta som är den springande punkten, detta att det inte går att avgöra frågan en gång för alla. Att inse det är minst sagt frustrerande, för det är hopplöst att tvingas debattera med någon som är övertygad, dels om att hen har rätt, dels om att det går att avgöra frågan objektivt och en gång för alla. Den som försvarar mellanrummen, det oväntat oväntade och framtidens fundamentala öppenhet är dömd på förhand i alla debatter. Därför talar jag mig varm för samtal, för ödmjuka möten mellan olika kompetenser. Inte för att det är LÖSNINGEN, utan för att det är den enda hållbara vägen fram till ökad förståelse för världens komplexitet.

Furthermore, if we consider the plane of consistency we note that the most disparate of things and signs move upon it: a semiotic fragment rubs shoulders with a chemical interaction, an electron crashes into a language, a black hole captures a genetic message, a crystallization produces a passion, the wasp and the orchid cross a letter...

Världen och livet är fyllt av oheliga allianser, av delar som interagerar, ofta utan att ens veta om det själva. Jag påverkar dig och du påverkar mig, vi påverkar varandra och tillsammans påverkas både vi och dem vi möter. Allt och alla påverkar och påverkas ömsesidigt och alla möten mellan har betydelse för att det blir som det blir. Därför är inget, därför blir allt. Rörelse och förändring är den enda konstanten, det enda vi kan vara säkra på. Livet är rörelse.

There is no "like" here, we are not saying "like an electron," "like an interaction," etc. The plane of consistency is the abolition of all metaphor; all that consists is Real. These are electrons in person, veritable black holes, actual organites, authentic sign sequences. It's just that they have been uprooted from their strata, destratified, decoded, deterritorialized, and that is what makes their proximity and interpenetration in the plane of consistency possible.

Metaforer, som jag skrev om i går, till minne av Tomas Tranströmer, ska inte ses som representationer. Det handlar om verkliga saker, inte om något ställföreträdande, istället för. Det handlar inte om liknelser, utan om verkliga ting (både materiella och immateriella). Kulturen är inte "som ett slags språk", den är det också. Sanningen ligger där, mitt framför ögonen på oss och vi är en del av den. Världen kommer oss till mötes på alla plan, överallt, alltid. Det är sanningen lika mycket som det vi debatterar om, som det vi säger oss veta även om det kanske visar sig vara på ett annat sätt. Tro kan försätta berg, det vet vi, och därför är tro lika verklig som "sanningen". Den insikten är viktig att ha med sig om man vill förstå Deleuze och Guattari, för deras filosofi handlar om hur världen, kulturen, kunskapen och moralen FUNGERAR, FÖRÄNDRAS och BLIR TILL, inte om hur eller vad den ÄR.

A silent dance. The plane of consistency knows nothing of differences in level, orders of magnitude, or distances. It knows nothing of the difference between the artificial and the natural. It knows nothing of the distinction between contents and expressions, or that between forms and formed substances; these things exist only by means of and in relation to the strata.

Konsistensplanet är Deleuze och Guattaris sätt att närma sig tanken om att allt som existerar finns här och nu, på insidan. Inget är externt i förhållande till något annat. Konsistensplanet eller immanensplanet är det som finns mellan, utan närmare definition. Det handlar inte om ett definierbart mellanrum, utan om allt som är mellan och om insikten att mellanrum är allt. Att vara människa är en relation och allt och alla blir till i relation till allt och alla andra. Konsistensplanet är den abstrakta maskin som driver förändringen och tillblivelsen, det som får något att hända.

Ödmjukhet inför det ofattbara, där i den tanken finns början på ett slags moral. Den blir vad vi gör av och med den. Ingen kan kontrollera den, vi kan bara förhålla oss till den. Moralen uppstår mellan oss, i relation till våra handlingar, den skapar oss och vi skapar den.

Tranströmer är död, men lever ändå

Kan inte säga att jag läser jättemycket dikter. Å andra sidan bär jag med min dikterna jag läst, återvänder till dem, återupptäcker dem och ser världen med nya ögon med hjälp av dem. Dikter ger inga svar, men massor av frågor. Och frågorna leder en vidare, uppåt och framåt. Dikter hjälper en upptäcka världen, livet, kunskapen.

Inte första gången jag skriver detta, inte sista gången jag snuddar vid sådana tankar. Idag gör jag det till Tomas Tranströmers minne, och för att det är viktigt att upprepa tanken. Ingen har tillgång till världen direkt. Därför behöver vi lyriken i vardagen och kulturvetenskapen i akademin, för kunskapens, insiktens och hållbarhetens skull. Vem vet, kanske skulle problemen i skolan lösas om barnen läste mer dikter? Blir arg när jag tänker på det, för vi gör precis tvärt om. Vi skalar av och tar död på vetandet. Vi har gått vilse i jakten på kunskap. Vi famlar i mörkret, bländade av ljuset och förblindade av pengarnas makt.

Kultur är liv, liksom kunskap. Liv är allt som är levande, som rör sig och förändras. Tomas Tranströmer må vara död, men han lever ändå och hans ord och tankar, hans vishet är mer levande än något annat. Han, Sveriges senaste Nobelpristagare, behöver i den svenska skolan. Alla vet att det är så, om man bara tänker efter. Fast det är inte så det låter när skolpolitiken presenteras, då är det mer matematik och mindre gymnastik som är lösningen på allt. Det ropas på sänkta skatter och mer frihet, men det enda som kommer ur en sådan politik är mindre frihet och högre priser. Höj skatten, fördela pengar, och ge oss sex timmars arbetsdag. Då skulle vi kunna ta hand om varandra, vi skulle kunna se våra barn och varandra, och vi skulle få tid över att läsa, till exempel Tranströmers dikter.

Sanningen finns på marken 

men ingen vågar ta den.

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.

Allt fler talar allt oftare om sanningen och den enda vägen, men det är inte sanningen de talas om, det är bara ett lockbete för att få med sig fler på den väg som är min. Och jag är viktigare än alla andra, därför vill jag ha sänkta skatter, slippa se tiggare på gatan och slänga ut alla invandrare. Jag, jag, jag leder bort från livet, för ingen människa är en ö. Så ser sanningen ut, den finns där, mitt framför ögonen på oss. Fast ingen vågar ta i den, ingen vågar närma sig den. Vi hittar på andra sanningar istället, sanningar som passar oss bättre. Det ritas kartor som får ersätta verkligheten, för det är enklare och mer ekonomiskt effektivt att tänka så. Den verkliga sanningen ligger där på gatan. Ingen vågar emellertid gör den till sin.

Sanningen om livet är att det inte finns någon sanning, men det är en insikt allt för svår att ta till sig för de flesta, alla som inte tränat förmågan att tänka. Vi är alla utkastade i världen och har alla att hantera livets komplexitet, kulturens motsägelsefullhet och det finns ingen klarhet att få. Kunskap är kamp, vetande är en resa. Tillsammans är det enda vi har och det är mellan oss som allt betydelsefullt uppstår. Ingen äger kunskapen, för den ligger alltid just bortom räckhåll för oss.

Det enda jag vill säga  

glimmar utom räckhåll  

som silvret 

hos pantlånare.

Där finns kunskapen, utom räckhåll. Vi når den bara indirekt. Det krävs tolkning för att se den, liksom för att göra dikter meningsfulla. Kulturvetenskap handlar om att öva den förmågan, handlar om att försöka förstå detta. Det är ont förtal att anklaga kulturvetare för att vara postmoderna sanningsrelativister, för det skulle innebära att en av Sveriges mest älskade poeter far med osanning. Tranströmer relativiserar inte, han visar på verklighetens och kunskapens relativistiska karaktär. Han öppnar upp världen och pekar på tillvarons fundamentala öppenhet. Vi har alla ett ansvar för att hantera den insikten, och den väg vi slagit in på nu löser inga problem, den skapar problem. Lösningen handlar om insikten att det finns ingen lösning. Att läsa dikter är inte enkelt, till skillnad från en deckare som skrivit på ekonomisk spekulation eller ett TV-program som skapats för att ge förströelse. När och där pengar är det enda värdet kommer lyriken att tappa i inflytande, för den är allt för komplex och allt för ödmjukt tyst, och den kräver något.

Tyvärr glömmer vi bort att dikternas värde är evigt, och att det är en investering för framtiden som betalar sig tusenfalt. Tomas Tranströmer är död, men lever ändå och han kommer att leva vidare. Som här och på många andra ställen på nätet där hans tankar leder till produktion av text. Det är en sorgens dag detta, för även om jag inte umgåtts dagligen med Tranströmer har han aldrig varit långt borta. Han har varit, han är och han kommer att vara, ljuset. Något att sträva efter, bakom valven som öppnar sin i världen och inom oss alla, oändligt. Det finns ingen sanning, men det är som det ska. Våren är här, men ändå finns mörkret där.

Solen står lågt nu.

Våra skuggor är jättar. 

Snart är allt skugga.

Våra skuggor är jättar, det läser jag som insikten om att det vi tänker, skriver och gör, får återverkningar långt utanför oss själva och även bortom vår fattningsförmåga. Därför spelar det roll vad vi tänker, skriver och gör med och mot varandra. Det kan bli mörkt snabbt. Igår hos Skavlan sa Jimmie Åkesson att han från sin sjukskrivningsbädd sms-at: "Give'm hell", till sina partikamrater. Det är inte så man bygger ett land, det är så man kastar mörka skuggor över ett land. Snart kan allt ligga i skugga. Om inte du och jag gör något. Om inte du och jag förstår att sanningen ligger där, mitt framför oss. Om inte vi gör den till vår och omsätter den i handling kommer någon annan att skapa sin sanning och göra den till vår. Och även om den sanningen glimmar som guld är det inte säkert att den gör oss och vårt samhälle rikt.

Det finns inga genvägar. Samhället är det som händer medan vi är upptagna av annat. Därför behöver vi stanna upp och tänka efter. Framförallt behöver vi läsa och levandehålla Tranströmers visdom. Han finns bland oss, om vi väljer att se det så, om vi läser hans ord och använder hans tankar. Han är inte död, han lever!

Dagens Nietzsche, om kritiken mot alla yttersta principer

Vetenskapen har form och den har innehåll, liksom allt annat. Och den frågan, form/innehåll-problemet är evigt, eller har i alla fall upptagit filosofer från (åtminstone) Platon och Aristoteles och framåt. Frågan har handlat om vad som är viktigast, formen eller innehållet. Antingen eller, har det handlat om, ytterst sällan och bara i undantagsfall om både och. Formen har sina anhängare, liksom innehållet. Som två lag utkämpades bittra strider, har filosofin och vetenskapen tidvis sett ut i praktiken. Än har det ena, än har det andra "laget" haft tolkningsföreträde. Svaret har varit form, eller innehåll. Bara under korta perioder har några få filosofer lyckats förena både och. Genom historien har det vid några få lyckliga tillfällen glimmat till och dialektiken mellan form och innehåll har för en kort tid upprätthållits. Sedan, när filosofen dött eller fallit i glömska, eller som i Nietzsches fall blivit galen och därför kunnat avfärdas (även tankarna som producerades innan sjukdomen slutligen tog över), har tänkandet fallit tillbaka till antingen eller. Dialektik handlar om att balansera både och, och det är en svår konst, men just därför är det viktigt att inte förenkla. Just därför är det så viktigt att låta tänkandet ta den tid det behöver för att inte bara nå utan också över tid behålla, insikterna.

Vetenskap idag handlar förfärande mycket om form, vilket gör att grundforskning, intellektuella samtal och fritänkande (som jag ägnar mig åt här på Flyktlinjer) trängs bort från akademin och betraktas med skepsis. Formen är viktigare än innehållet, för den antas (utan att det finns någon grund för det) garantera innehållet. Akribi blir därför viktigare än ett vackert språk och förmågan att argumentera väl. Metoden ersätter det kritiska tänkandet och det blir viktigare att göra rätt (det vill säga följa manualen) än att faktiskt tänka och arbeta vetenskapligt på ett sätt som leder till ny kunskap.

Standardiserade artiklar fyllda av citat och de rätta referenserna är vad forskare förväntas producera, enligt (den falska) kvalitetesprincipen: ju fler/mer desto bättre (även av samma). Professor blir den som lyckas bäst i jakten på (högst begränsade) medel och den som som citeras mest. Det viktiga är att bli citerad och antalet artiklar, inte vad man blir citerad för eller vad man skriver. Vidare är det  viktigare var man publicerar sig än vad man skriver. Formen är allt mer överordnad innehållet. Detta gör att man kan få höra opponenten vid en disputation ställa frågan till doktoranden som förvarar sin avhandling, att "du skriver om Bruno Latour i kappan, men i flera av artiklarna använder du begrepp hämtade från sociokulturellt lärande", varpå doktoranden svarar, typ (jag minns just nu inte exakt hur orden föll) att det handlar om att "jag har bytt handledare." Akademin är fylld av revirbevakande, ryggkliande och alliansbyggande och bara den som är i toppen i respektive hierarki får uttala sig och när hen gör det gäller dennes ord för alla som anslutit sig till den rätta läran. Kunskap är synonymt med makt, för det som betyder något är vem man är (det vill säga hur väl man uppfyller akademins formkrav), inte vad man säger. När formen är viktigare än innehållet betyder det mer från vems verktygslåda man hämtar sina analysverktyg och vad de heter, än vad man faktiskt gör med dem. Hjulet kan på detta sätt uppfinnas på nytt av varje ny forskargeneration och kunskap blir en formalitet.

Akademin och samhället töms på detta sätt på kunskap. Och det öppnar upp för den politiska styggelsen att i debatter och intervjuer i TV avfärda kritiken mot förslagen med orden: "Jag delar inte din bild"?! Forskarna bygger murar och förlorar sig i självrefererande, självförhärligande bubblor där bara likatänkande accepteras. Lydigt produceras det artiklar för att garantera det egna lärosätets ekonomi. Ett slags feodalism håller på detta sätt att växa fram, där varje ämne har sin adel och sina bönder. Varje lärosäte som enväldiga rektor som med hjälp av näringslivsrepresentanter (vilka är i majoritet i styrelsen) bestämmer vilket slags kunskap som ska produceras, hur den ska kommuniceras och vem som får äran av att lysa i medierna. Allt oftare påpekas hur det fria ordet hotas och den grundlagsskyddade rätten att påtala problem inom den offentligt finansierade verksamhet som högskolan är hindras på olika sätt. Kunskapen och innehållet, det kritiska tänkandet och analysen, som bara kan garanteras av kollegialt, vetenskapligt styre, genom att balansera form och innehåll hotas idag allt mer.

Strider om kunskap handlar, med maktens goda minne, om vi mot dem. Och den som kan visa upp mest evidens vinner slaget, får rätt och kan bestämma hur övriga ska tänka. Den enda vägen är den väg vi vandrar på, ut för ett sluttande plan. Modellerna och kartorna framstår i detta osäkra läge som mer verkliga än den vardag och verklighet som de handlar om, men som i själva verket allt mer bortträngs från vetenskapen. Och den som påtalar detta misstänkliggörs och anklagas för att vara postmodernistisk sanningsrelativist. Idag publicerade DN slutrepliken i debatten om just detta, och det ska jag titta närmare på efter reflektionen över Nietzsches tankar om förnuftet i filosofin, som publicerats i boken Avgudaskymning.

4.

Filosofernas andra idiosynkrasi är inte mindre farlig: den består i att förväxla det sista med det första. De sätter det som kommer vid slutet -- tyvärr! ty det borde inte komma alls! -- de "högsta begreppen", det vill säga de allmännaste, de tommaste begreppen, den bortdunstande realitetens sista rök, vid början, som början.

Svaret och sanningen, i bestämd form singular. Känns det igen? Bara en kan ha rätt, för annars ligger fältet fritt för den förhatliga postmoderna sanningsrelativismen. När kyrkan hade makten över vetandet var svaret Gud, idag handlar det mer om svängande strängar, men det är samma andas barn för det handlar om det enda, det rena, det högsta, det goda. Inget kan eller får vara resultatet av samspel. Den högste måste vara den förste och ende, annars hotas makten. Formen får inte ifrågasättas av innehåll, för då faller hela tankemodellen. Emergens accepteras inte, för allt måste ha en yttersta princip och ett enda svar, för det är så det är.

Detta är återigen bara ett uttryck för deras rätt att vörda: det högre får inte växa ur det lägre, får överhuvudtaget inte vara uppvuxet ... Sensmoral: allt som är av första rangen måste vara casua sui. En härkomst ur något annat gäller som invändning, som tvivel på dess värde. Alla högsta värden är av första rangen, alla högsta begrepp, det varande, det obetingade, det goda, det sanna, det fullkomliga -- inget av detta kan ha blivit till, måste alltså vara casua sui. Men inget av detta kan heller vara inbördes olika, kan inte motsäga vartannat. ... Därmed har de sitt häpnadsväckande begrepp "Gud" ... Det sista, tunnaste, tommaste blir uppställt som det första, som sin egen orsak, som ens realissimum ... Att mänskligheten har måst ta sjuka spindelvävares hjärnlidanden på allvar! -- Och den har betalat dyrt för det! ...

Casua sui, det som är sin egen orsak, det som växer ur sig själv. När den tanken förvandlats till sanning blir den självrefererande bubblan av cirkulerande citat inget problem, tvärtom blir det ett tecken på kvalitet och ju mer an samma man kan producera desto starkare och mer sann blir den sanning som var given redan på förhand. Det sista, resultatet, den som lyckats bäst i kampen, betraktas som den förste, som den ende och blir synonym med sanningen. Har man en gång sett detta är det omöjligt att inte lägga märke till det, och villfarelsen håller med en skrämmande hastighet på att sprida sig i akademin och samhället. Den som har makten får rätt.

Jag varken kan eller vill anklaga Ingvar/Sturmark/Wikforss för något av detta, men deras sätt att resonera följer tydligt en logik som är samma andas barn. De gick ut hårt i den första artikeln med att med svepande gester och oklara argument anklaga massor av forskare som klumpades ihop i en grupp som gavs det nedsättande epitetet postmodernister, för att vilseleda massorna. Och den som argumenterar så ser sig uppenbarligen själv som sanningens och ljusets riddare. Repliken, även om den den inleds med att ge kritikerna rätt i sin kritik, fortsätter sedan i samma anda som den text där kritiken lanserades, helt i enlighet med den självrefererande logiken.

Men replikerna missar huvudsakligen målet. Det var inte vår avsikt att vederlägga vare sig sanningsrelativism eller socialkonstruktivism, eller att klargöra de komplicerade relationerna dem emellan. Sådant görs bäst i fackfilosofiska tidskrifter. Vårt mål var att belysa hur en uppsättning problematiska och mycket kontroversiella filosofiska idéer har kommit att påverka den svenska skolvärlden och det offentliga debattklimatet. Eller snarare, hur halvtuggade, halvt förstådda filosofiska idéer kommit att okritiskt omfattas och appliceras av ledande aktörer inom denna värld. Det är alls inte ohederligt att tro på de postmoderna idéerna – det finns betydligt mer radikala filosofiska teorier (som att det inte existerar någon yttervärld över huvud taget) vilka respektabla filosofer från tid till annan förfäktat. Det som är ohederligt är att man sväljer en radikal filosofisk teori med hull och hår och tillämpar den på en så central del av det svenska samhället som skolan.

Att artikelförfattarna med hull också har har svalt en radikal filosofisk idé erkänner man inte, för det är ju den enda, den rätta, den sanna. Antingen-eller-logiken rymmer inga nyanser, så därför måste ont med ont fördrivas, vilket slutrepliken är ett tydligt exempel på. Det finns inte utrymme för någon som helst självrannsakan, för det skulle vara ett tecken på svaghet som skulle hota tankebygget och öppna upp för kritik. Därför ger man inledningsvis dels kritikerna rätt, dels hävdar man att det man kritiseras för inte är vad man hävdar. Sedan upprepas kritiken, utan att lämna utrymme för någon som helst tvekan. Ingvar/Sturmark/Wikforss vet hur det är och är totalt ointresserade av samtal om den svenska skolan, om kunskap eller något annat. De kräver lydnad och rättning i leden.

För att detta har skett står bortom all tvivel. Vår artikel har gett upphov till en enorm mängd läsarreaktioner, däribland från väldigt många inom skolvärlden som alla gläds över att någon äntligen tar upp detta! Vi har fått brev från förskolelärare, högstadielärare och rektorer, och alla säger de samma sak. Det har varit kvävande, det har varit omöjligt att ifrågasätta, vi har inte kunna bedriva vår centrala verksamhet – att förmedla kunskap.

"Alla säger de samma sak", ALLA ... Det skulle jag gärna vilja få belagt innan jag tror på. För det verkar fullkomligt orimligt att kritiken bara kommer från dem som (utan att det finns grund för det) kritiseras i debattartikeln. Alla är ett stort ord och om det så bara finns en enda som hört av sig till författarna far de med osanning här. Jag vägrar tro att ALLA som hört av sig har omfamnat den bild av skolan som Ingvar/Sturmark/Wikforss. Här är till exempel ett på motsatsen, och som dessutom ifrågasätter den tes som författarna driver i både artikeln och repliken.

För att ta ett exempel bland många. En person som arbetat inom förskolan beskriver hur det postmoderna paradigmet länge varit allenarådande, att det fungerat närmast som en fundamentalistisk väckelserörelse. Läsaren hänvisar till exempel till ett stöddokument från Skolverket (Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan 2012) där man förespråkar en ”postkonstruktivistisk” teori om kunskap och lärande vilken tillskrivs Foucault:

”Kunskap ses som något som med nödvändighet är skiftande och föränderligt som uppstår och förändras i möten med andra människor och miljöer och som något som förhandlas fram gemensamt i olika lokala diskursiva* sammanhang.

* En diskurs är en specifik praktik som producerar en viss typ av uttalanden (Foucault 1987, 1993). Diskursen begränsar och bestämmer vilken kunskap – och även identitet – som är möjlig att skapa just där vi befinner oss.”

Det är förstås sorgligt att den här typen av sörja skylls på Foucault. Han är en viktig filosof, och har med rätta satt fokus på den komplicerade relationen mellan makt och kunskap. Men det är ett faktum att detta görs i skrifter med staten som avsändare och omsätts i allmänfinansierad verksamhet. Nidbilden av Foucault är inte vår, den har andra skapat.

Vari ligger sörjan? Det är ju detta som Foucault, som Ingvar/Sturmark/Wikforss här försvarar säger. Och vad är det som är problematiskt med citatet? Om det är så kunskap fungerar i praktiken, vad vinner vi på att bygga en skola på förnekelsen av detta? Det betyder ju på inget sätt att anything goes! Det betyder tvärt om att vi behöver mer fokus på och uppskattning av kritiskt tänkande, och mindre fokus på evidens. Det betyder att vi behöver balans mellan form och innehåll, mer tid för reflektion och lärda samtal. Inget annat!

Nej, vi tror inte att postmodernism genomsyrar allt och alla eller att den ensam kan ställas till svars för den antiintellektuella avgrund vi nu står inför. Det finns många andra faktorer som lett till att människor i dag verkar vara villiga att tro på vad som helst från spöken till astrologi. Men vi tror att mycket av den svenska skolans elände bottnar i att denna kontroversiella filosofiska teori, eller snarare parodier på den, har ett sådant oerhört genomslag i skolvärlden. Det är detta vi vill göra upp med, inget annat.

Det  Ingvar/Sturmark/Wikforss gör upp med är sin egen nidbild av skolan, den karta de uppenbarligen inte kan frigöra sig från. Och de gör det genom att citera sig själva och sina likar, samt genom att på oklara grunder och med stöd i anekdotiska bevis avfärda alla som inte delar deras bild av hur det är. Den antiintellektuella avgrund som vi kanske står inför har vi inte närmat oss på grund av postmodernismen, det har andra orsaker. Bland annat handlar det om människans oförmåga att hantera dialektiken mellan form och innehåll.