Tranströmer är död, men lever ändå

Kan inte säga att jag läser jättemycket dikter. Å andra sidan bär jag med min dikterna jag läst, återvänder till dem, återupptäcker dem och ser världen med nya ögon med hjälp av dem. Dikter ger inga svar, men massor av frågor. Och frågorna leder en vidare, uppåt och framåt. Dikter hjälper en upptäcka världen, livet, kunskapen.

Inte första gången jag skriver detta, inte sista gången jag snuddar vid sådana tankar. Idag gör jag det till Tomas Tranströmers minne, och för att det är viktigt att upprepa tanken. Ingen har tillgång till världen direkt. Därför behöver vi lyriken i vardagen och kulturvetenskapen i akademin, för kunskapens, insiktens och hållbarhetens skull. Vem vet, kanske skulle problemen i skolan lösas om barnen läste mer dikter? Blir arg när jag tänker på det, för vi gör precis tvärt om. Vi skalar av och tar död på vetandet. Vi har gått vilse i jakten på kunskap. Vi famlar i mörkret, bländade av ljuset och förblindade av pengarnas makt.

Kultur är liv, liksom kunskap. Liv är allt som är levande, som rör sig och förändras. Tomas Tranströmer må vara död, men han lever ändå och hans ord och tankar, hans vishet är mer levande än något annat. Han, Sveriges senaste Nobelpristagare, behöver i den svenska skolan. Alla vet att det är så, om man bara tänker efter. Fast det är inte så det låter när skolpolitiken presenteras, då är det mer matematik och mindre gymnastik som är lösningen på allt. Det ropas på sänkta skatter och mer frihet, men det enda som kommer ur en sådan politik är mindre frihet och högre priser. Höj skatten, fördela pengar, och ge oss sex timmars arbetsdag. Då skulle vi kunna ta hand om varandra, vi skulle kunna se våra barn och varandra, och vi skulle få tid över att läsa, till exempel Tranströmers dikter.

Sanningen finns på marken 

men ingen vågar ta den.

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.

Allt fler talar allt oftare om sanningen och den enda vägen, men det är inte sanningen de talas om, det är bara ett lockbete för att få med sig fler på den väg som är min. Och jag är viktigare än alla andra, därför vill jag ha sänkta skatter, slippa se tiggare på gatan och slänga ut alla invandrare. Jag, jag, jag leder bort från livet, för ingen människa är en ö. Så ser sanningen ut, den finns där, mitt framför ögonen på oss. Fast ingen vågar ta i den, ingen vågar närma sig den. Vi hittar på andra sanningar istället, sanningar som passar oss bättre. Det ritas kartor som får ersätta verkligheten, för det är enklare och mer ekonomiskt effektivt att tänka så. Den verkliga sanningen ligger där på gatan. Ingen vågar emellertid gör den till sin.

Sanningen om livet är att det inte finns någon sanning, men det är en insikt allt för svår att ta till sig för de flesta, alla som inte tränat förmågan att tänka. Vi är alla utkastade i världen och har alla att hantera livets komplexitet, kulturens motsägelsefullhet och det finns ingen klarhet att få. Kunskap är kamp, vetande är en resa. Tillsammans är det enda vi har och det är mellan oss som allt betydelsefullt uppstår. Ingen äger kunskapen, för den ligger alltid just bortom räckhåll för oss.

Det enda jag vill säga  

glimmar utom räckhåll  

som silvret 

hos pantlånare.

Där finns kunskapen, utom räckhåll. Vi når den bara indirekt. Det krävs tolkning för att se den, liksom för att göra dikter meningsfulla. Kulturvetenskap handlar om att öva den förmågan, handlar om att försöka förstå detta. Det är ont förtal att anklaga kulturvetare för att vara postmoderna sanningsrelativister, för det skulle innebära att en av Sveriges mest älskade poeter far med osanning. Tranströmer relativiserar inte, han visar på verklighetens och kunskapens relativistiska karaktär. Han öppnar upp världen och pekar på tillvarons fundamentala öppenhet. Vi har alla ett ansvar för att hantera den insikten, och den väg vi slagit in på nu löser inga problem, den skapar problem. Lösningen handlar om insikten att det finns ingen lösning. Att läsa dikter är inte enkelt, till skillnad från en deckare som skrivit på ekonomisk spekulation eller ett TV-program som skapats för att ge förströelse. När och där pengar är det enda värdet kommer lyriken att tappa i inflytande, för den är allt för komplex och allt för ödmjukt tyst, och den kräver något.

Tyvärr glömmer vi bort att dikternas värde är evigt, och att det är en investering för framtiden som betalar sig tusenfalt. Tomas Tranströmer är död, men lever ändå och han kommer att leva vidare. Som här och på många andra ställen på nätet där hans tankar leder till produktion av text. Det är en sorgens dag detta, för även om jag inte umgåtts dagligen med Tranströmer har han aldrig varit långt borta. Han har varit, han är och han kommer att vara, ljuset. Något att sträva efter, bakom valven som öppnar sin i världen och inom oss alla, oändligt. Det finns ingen sanning, men det är som det ska. Våren är här, men ändå finns mörkret där.

Solen står lågt nu.

Våra skuggor är jättar. 

Snart är allt skugga.

Våra skuggor är jättar, det läser jag som insikten om att det vi tänker, skriver och gör, får återverkningar långt utanför oss själva och även bortom vår fattningsförmåga. Därför spelar det roll vad vi tänker, skriver och gör med och mot varandra. Det kan bli mörkt snabbt. Igår hos Skavlan sa Jimmie Åkesson att han från sin sjukskrivningsbädd sms-at: "Give'm hell", till sina partikamrater. Det är inte så man bygger ett land, det är så man kastar mörka skuggor över ett land. Snart kan allt ligga i skugga. Om inte du och jag gör något. Om inte du och jag förstår att sanningen ligger där, mitt framför oss. Om inte vi gör den till vår och omsätter den i handling kommer någon annan att skapa sin sanning och göra den till vår. Och även om den sanningen glimmar som guld är det inte säkert att den gör oss och vårt samhälle rikt.

Det finns inga genvägar. Samhället är det som händer medan vi är upptagna av annat. Därför behöver vi stanna upp och tänka efter. Framförallt behöver vi läsa och levandehålla Tranströmers visdom. Han finns bland oss, om vi väljer att se det så, om vi läser hans ord och använder hans tankar. Han är inte död, han lever!