Dagens Nietzsche, om ett bedrägligt förnuft

Förnuftet är kanske människans käraste egenskap eller förmåga. Däri ligger mycket av det vi känner igen som det genuint mänskliga. Förnuftet är det som skiljer människan från resten av djurriket, i alla fall om förnuftet självt får bestämma. Vem är det egentligen som styr och ställer och vad är förnuftet, hur fungerar det och hur ser dess svagheter ut? Detta är tankar och frågor som upptog Nietzsche, särskilt under hans sista år som tänkande varelse, innan sammanbrottet i Turin, i januari 1889. Är det ställt bortom varje tvivel att förnuftet aldrig kan spela människan spratt? Är det självklart och otvetydigt så att människans intellekt är helt igenom objektivt? Kan dessa frågor överhuvudtaget avgöras? Bara det faktum att den som ställer frågor av detta slag riskerar att betraktas som galen säger något om förnuftets karaktär och dess inbyggda skyddsmekanismer. Men jag är genuint intresserad och vill verkligen veta, i alla fall mer om denna avgörande fråga. Jag vill inte ta något för givet som inte går att ta för givet, särskilt inte förnuftet.

5.

-- Låt oss äntligen mot detta ställa på vilket annorlunda sätt vi (-- jag säger vi av artighet ...) skärskådar villfarelsens och det skenbaras problem. Förr betraktade man förändring, växling, blivande överhuvudtaget som bevis på skenbarhet, som tecken på att det måste finnas något där som leder oss vilse. Idag anser vi oss tvärtom, precis så långt som förnuftsfördomen tvingar oss att uppställa enhet, identitet, varaktighet, substans, orsak, tinglighet, vara, så att säga insnärjda i villfarelse, nödgade till villfarelse; så säkra är vi, på grund av en sträng vidräkning med oss själva, på att det är här villfarelsen ligger.

Ödmjukhet är inte Nietzsches mest framträdande personlighetsdrag, om man säger ... Han har naturligtvis genomskådat förnuftet och känner dess svagheter. Varifrån kommer villfarelsen, inifrån oss själva eller utifrån? Handlar det om självbedrägeri eller om en ond extern kraft? Kan man lita på sinnesintrycken? Om inte hur når man då kunskap? Det är en evig fråga och det verkar som varje generation måste uppfinna sitt svar på den. Idag håller vi, med hänvisning till ett närmast gudomligt förnuft, på att avskaffa människan som villfarelsens grund. Vi litar mer på maskiner och matematik än på vår egen tankeförmåga. Dagens skola handlar inte längre om att fostra unga och främja kritiskt tänkande och vishet, utan om att tvinga fram en blind tilltro till det rena förnuftet. Alla frågor kring dess existens tas som intäkt för förnekelse, i samma skoningslöst fördömande anda som inkvisitionen. Förnuftet får inte ifrågasättas, för det skulle enligt den rådande logiken innebära att man inte tror på det.

Det är härmed inte annorlunda än med den stora himlakroppens rörelser: i fråga om dem har villfarelsen vårt öga, här har den vårt språk som ständig sakförare. Språket hör till sitt ursprung hemma i en tid av den mest rudimentära formen av psykologi: vi hamnar i en grov fetischism när vi försöker medvetandegöra språkmetafysikens, i klarspråk: förnuftets grundantaganden.

Språket tänks ofta som ett neutralt medium för tankar, men hur vet vi det? Vem eller vad säger det och varifrån kommer den insikten? Kan det istället vara så att språket är vad som leder tanken fel? Tänk om vi offrar oss själva, vår kropp och den mänskliga naturen, för språkets skull? Tänk om, säger jag, tänk om! Språket är inte det som definierar oss människor, det är inte det ursprungliga, det som kommer före. Människan cirkulerar inte runt språket även om det är så det framstår, det är språket som cirkulerar runt människan. Det är vi (jag skriver inte vi av artighet, jag är lika mycket som alla andra del av den mänsklighet jag undersöker) som underordnar oss språket och gör oss själva till slavar under förnuftet.

Överallt ser det handlare och handling: det tror på viljan som orsak överhuvudtaget; det tror på "jaget", på jaget som vara, på jaget som substans och projicerar denna tro på jag-substansen på alla ting -- det skapar först därmed begreppet "ting" ... Överallt blir varat intänkt, insmusslat som orsak; ur konceptionen "jag" följer först, som avledning, begreppet "vara" ... I början står den stora ödesdigra villfarelsen att viljan är något som verkar -- att viljan är en förmåga ... Idag vet vi att den bara är ett ord ...

Viljan föregår människan, den förenar allt liv och skiljer därmed inte människan från resten. Vilja är inget någon har, det är en egenskap som ingen kommer undan. Det handlar med andra ord inte om mer eller mindre, eller om att ha eller sakna, vilja. Människan är bara en av viljans många kanaler. På sin höjd kan människan rikta viljan, men aldrig kontrollera den. Språket och förnuftet är en del av de verktyg som används för detta ändamål. Tyvärr är det dock väldigt enkelt att förväxla orsak med verkan och därför riskerar människan i tänkandet och talandet sin egen existens. Förnuftet värnar sig själv mer än människokroppen. Därför behövs en postmodern humaniora, en humanism som har vett att förstå och värna människans existens, snarare än förnuftet. En humanism som ser intellektet som ett verktyg, inte som det högsta goda.

Långt senare, i en tusenfalt mer upplyst värld, blev filosoferna till sin överraskning medvetna om säkerheten, den subjektiva vissheten i handhavandet av förnuftskategorierna: de drog slutsatsen att dessa inte kunde härstamma ur empirin -- hela empirin motsäger dem ju. Varifrån härstammar de då? -- Och i Indien likväl som i Grekland begick man samma misstag: "vi måste redan en gång ha hört hemma i en högre värld (-- i stället för i en långt mycket lägre: vilket hade varit sant!), vi måste ha varit gudomliga, eftersom vi har förnuftet!" ...

Sökandet efter svaret och sanningen är ett uttryck för denna villfarelse. En farlig längtan efter skenbar trygghet som tvingar oss längre och längre bort från oss själva och det genuint mänskliga. Vi har gjort oss själva till förnuftets verktyg, istället för (som vi tror) tvärt om. Med stöd i intelligensen vänder vi oss bort från oss själva. Titta på hur vi behandlar lärare, arbetslösa, asylsökande. Titta på hur vi behandlar varandra. För vilka ändamål då och varför? Vad ska vi göra med all tid vi tjänar in och till vad ska effektivitetsvinsterna användas? Idag är svaret på dessa frågor (och nåde den som vågar ifrågasätta svaret, sanningen): Vi ska tjäna in mer tid och effektivisera effektiviseringen. Pengar för pengarnas skull. Dit har förnuftet fört oss, i strid med allt som är genuint mänskligt. Det är inte klokt, ändå fortsätter vi, med stöd i förnuftet.

I själva verket har ingenting hittills haft en naivare övertalningsförmåga än villfarelsen om varat, såsom den till exempel formulerades av eleaterna: den har ju varje ord, varje sats som vi uttalat på sin sida! -- Även motståndarna till eleaterna föll offer för deras förförande vara-begrepp: Demokritos bland andra, när han uppfann sin atom ... "Förnuftet" i språket: o, vilken bedräglig gammal gumma! Jag fruktar att vi inte blir kvitt Gud eftersom vi ännu tror på grammatiken ...

Så som vetenskapen kommit att utvecklas är jag benägen att hålla med Nietzsche. Vetenskapen bygger allt mer på tro och allt mindre på vetenskap. Förnuftet vinner allt mer makt och inflytande, på intelligensens, bildningens och det kritiska tänkandets bekostnad. Allt mindre litar vi på varandra och allt mer förlitar vi oss på de system vi bygger för att värna förnuftets vilja till makt. Vi får därför en skola som mer handlar om form än om innehåll, en syn på kunskap som handlar mer om bedömning än om kritiskt tänkande, betyg går till exempel före tron på människan vilja att lära. Vi tar med berått mod död på all lust att lära, all vilja att veta, och offrar med glädje och under hurrarop kunskapen, för förnuftets skull. Är det klokt? Nej det är det inte, det riskerar att bli vår död.