Dagens Nietzsche, om kritiken mot alla yttersta principer

Vetenskapen har form och den har innehåll, liksom allt annat. Och den frågan, form/innehåll-problemet är evigt, eller har i alla fall upptagit filosofer från (åtminstone) Platon och Aristoteles och framåt. Frågan har handlat om vad som är viktigast, formen eller innehållet. Antingen eller, har det handlat om, ytterst sällan och bara i undantagsfall om både och. Formen har sina anhängare, liksom innehållet. Som två lag utkämpades bittra strider, har filosofin och vetenskapen tidvis sett ut i praktiken. Än har det ena, än har det andra "laget" haft tolkningsföreträde. Svaret har varit form, eller innehåll. Bara under korta perioder har några få filosofer lyckats förena både och. Genom historien har det vid några få lyckliga tillfällen glimmat till och dialektiken mellan form och innehåll har för en kort tid upprätthållits. Sedan, när filosofen dött eller fallit i glömska, eller som i Nietzsches fall blivit galen och därför kunnat avfärdas (även tankarna som producerades innan sjukdomen slutligen tog över), har tänkandet fallit tillbaka till antingen eller. Dialektik handlar om att balansera både och, och det är en svår konst, men just därför är det viktigt att inte förenkla. Just därför är det så viktigt att låta tänkandet ta den tid det behöver för att inte bara nå utan också över tid behålla, insikterna.

Vetenskap idag handlar förfärande mycket om form, vilket gör att grundforskning, intellektuella samtal och fritänkande (som jag ägnar mig åt här på Flyktlinjer) trängs bort från akademin och betraktas med skepsis. Formen är viktigare än innehållet, för den antas (utan att det finns någon grund för det) garantera innehållet. Akribi blir därför viktigare än ett vackert språk och förmågan att argumentera väl. Metoden ersätter det kritiska tänkandet och det blir viktigare att göra rätt (det vill säga följa manualen) än att faktiskt tänka och arbeta vetenskapligt på ett sätt som leder till ny kunskap.

Standardiserade artiklar fyllda av citat och de rätta referenserna är vad forskare förväntas producera, enligt (den falska) kvalitetesprincipen: ju fler/mer desto bättre (även av samma). Professor blir den som lyckas bäst i jakten på (högst begränsade) medel och den som som citeras mest. Det viktiga är att bli citerad och antalet artiklar, inte vad man blir citerad för eller vad man skriver. Vidare är det  viktigare var man publicerar sig än vad man skriver. Formen är allt mer överordnad innehållet. Detta gör att man kan få höra opponenten vid en disputation ställa frågan till doktoranden som förvarar sin avhandling, att "du skriver om Bruno Latour i kappan, men i flera av artiklarna använder du begrepp hämtade från sociokulturellt lärande", varpå doktoranden svarar, typ (jag minns just nu inte exakt hur orden föll) att det handlar om att "jag har bytt handledare." Akademin är fylld av revirbevakande, ryggkliande och alliansbyggande och bara den som är i toppen i respektive hierarki får uttala sig och när hen gör det gäller dennes ord för alla som anslutit sig till den rätta läran. Kunskap är synonymt med makt, för det som betyder något är vem man är (det vill säga hur väl man uppfyller akademins formkrav), inte vad man säger. När formen är viktigare än innehållet betyder det mer från vems verktygslåda man hämtar sina analysverktyg och vad de heter, än vad man faktiskt gör med dem. Hjulet kan på detta sätt uppfinnas på nytt av varje ny forskargeneration och kunskap blir en formalitet.

Akademin och samhället töms på detta sätt på kunskap. Och det öppnar upp för den politiska styggelsen att i debatter och intervjuer i TV avfärda kritiken mot förslagen med orden: "Jag delar inte din bild"?! Forskarna bygger murar och förlorar sig i självrefererande, självförhärligande bubblor där bara likatänkande accepteras. Lydigt produceras det artiklar för att garantera det egna lärosätets ekonomi. Ett slags feodalism håller på detta sätt att växa fram, där varje ämne har sin adel och sina bönder. Varje lärosäte som enväldiga rektor som med hjälp av näringslivsrepresentanter (vilka är i majoritet i styrelsen) bestämmer vilket slags kunskap som ska produceras, hur den ska kommuniceras och vem som får äran av att lysa i medierna. Allt oftare påpekas hur det fria ordet hotas och den grundlagsskyddade rätten att påtala problem inom den offentligt finansierade verksamhet som högskolan är hindras på olika sätt. Kunskapen och innehållet, det kritiska tänkandet och analysen, som bara kan garanteras av kollegialt, vetenskapligt styre, genom att balansera form och innehåll hotas idag allt mer.

Strider om kunskap handlar, med maktens goda minne, om vi mot dem. Och den som kan visa upp mest evidens vinner slaget, får rätt och kan bestämma hur övriga ska tänka. Den enda vägen är den väg vi vandrar på, ut för ett sluttande plan. Modellerna och kartorna framstår i detta osäkra läge som mer verkliga än den vardag och verklighet som de handlar om, men som i själva verket allt mer bortträngs från vetenskapen. Och den som påtalar detta misstänkliggörs och anklagas för att vara postmodernistisk sanningsrelativist. Idag publicerade DN slutrepliken i debatten om just detta, och det ska jag titta närmare på efter reflektionen över Nietzsches tankar om förnuftet i filosofin, som publicerats i boken Avgudaskymning.

4.

Filosofernas andra idiosynkrasi är inte mindre farlig: den består i att förväxla det sista med det första. De sätter det som kommer vid slutet -- tyvärr! ty det borde inte komma alls! -- de "högsta begreppen", det vill säga de allmännaste, de tommaste begreppen, den bortdunstande realitetens sista rök, vid början, som början.

Svaret och sanningen, i bestämd form singular. Känns det igen? Bara en kan ha rätt, för annars ligger fältet fritt för den förhatliga postmoderna sanningsrelativismen. När kyrkan hade makten över vetandet var svaret Gud, idag handlar det mer om svängande strängar, men det är samma andas barn för det handlar om det enda, det rena, det högsta, det goda. Inget kan eller får vara resultatet av samspel. Den högste måste vara den förste och ende, annars hotas makten. Formen får inte ifrågasättas av innehåll, för då faller hela tankemodellen. Emergens accepteras inte, för allt måste ha en yttersta princip och ett enda svar, för det är så det är.

Detta är återigen bara ett uttryck för deras rätt att vörda: det högre får inte växa ur det lägre, får överhuvudtaget inte vara uppvuxet ... Sensmoral: allt som är av första rangen måste vara casua sui. En härkomst ur något annat gäller som invändning, som tvivel på dess värde. Alla högsta värden är av första rangen, alla högsta begrepp, det varande, det obetingade, det goda, det sanna, det fullkomliga -- inget av detta kan ha blivit till, måste alltså vara casua sui. Men inget av detta kan heller vara inbördes olika, kan inte motsäga vartannat. ... Därmed har de sitt häpnadsväckande begrepp "Gud" ... Det sista, tunnaste, tommaste blir uppställt som det första, som sin egen orsak, som ens realissimum ... Att mänskligheten har måst ta sjuka spindelvävares hjärnlidanden på allvar! -- Och den har betalat dyrt för det! ...

Casua sui, det som är sin egen orsak, det som växer ur sig själv. När den tanken förvandlats till sanning blir den självrefererande bubblan av cirkulerande citat inget problem, tvärtom blir det ett tecken på kvalitet och ju mer an samma man kan producera desto starkare och mer sann blir den sanning som var given redan på förhand. Det sista, resultatet, den som lyckats bäst i kampen, betraktas som den förste, som den ende och blir synonym med sanningen. Har man en gång sett detta är det omöjligt att inte lägga märke till det, och villfarelsen håller med en skrämmande hastighet på att sprida sig i akademin och samhället. Den som har makten får rätt.

Jag varken kan eller vill anklaga Ingvar/Sturmark/Wikforss för något av detta, men deras sätt att resonera följer tydligt en logik som är samma andas barn. De gick ut hårt i den första artikeln med att med svepande gester och oklara argument anklaga massor av forskare som klumpades ihop i en grupp som gavs det nedsättande epitetet postmodernister, för att vilseleda massorna. Och den som argumenterar så ser sig uppenbarligen själv som sanningens och ljusets riddare. Repliken, även om den den inleds med att ge kritikerna rätt i sin kritik, fortsätter sedan i samma anda som den text där kritiken lanserades, helt i enlighet med den självrefererande logiken.

Men replikerna missar huvudsakligen målet. Det var inte vår avsikt att vederlägga vare sig sanningsrelativism eller socialkonstruktivism, eller att klargöra de komplicerade relationerna dem emellan. Sådant görs bäst i fackfilosofiska tidskrifter. Vårt mål var att belysa hur en uppsättning problematiska och mycket kontroversiella filosofiska idéer har kommit att påverka den svenska skolvärlden och det offentliga debattklimatet. Eller snarare, hur halvtuggade, halvt förstådda filosofiska idéer kommit att okritiskt omfattas och appliceras av ledande aktörer inom denna värld. Det är alls inte ohederligt att tro på de postmoderna idéerna – det finns betydligt mer radikala filosofiska teorier (som att det inte existerar någon yttervärld över huvud taget) vilka respektabla filosofer från tid till annan förfäktat. Det som är ohederligt är att man sväljer en radikal filosofisk teori med hull och hår och tillämpar den på en så central del av det svenska samhället som skolan.

Att artikelförfattarna med hull också har har svalt en radikal filosofisk idé erkänner man inte, för det är ju den enda, den rätta, den sanna. Antingen-eller-logiken rymmer inga nyanser, så därför måste ont med ont fördrivas, vilket slutrepliken är ett tydligt exempel på. Det finns inte utrymme för någon som helst självrannsakan, för det skulle vara ett tecken på svaghet som skulle hota tankebygget och öppna upp för kritik. Därför ger man inledningsvis dels kritikerna rätt, dels hävdar man att det man kritiseras för inte är vad man hävdar. Sedan upprepas kritiken, utan att lämna utrymme för någon som helst tvekan. Ingvar/Sturmark/Wikforss vet hur det är och är totalt ointresserade av samtal om den svenska skolan, om kunskap eller något annat. De kräver lydnad och rättning i leden.

För att detta har skett står bortom all tvivel. Vår artikel har gett upphov till en enorm mängd läsarreaktioner, däribland från väldigt många inom skolvärlden som alla gläds över att någon äntligen tar upp detta! Vi har fått brev från förskolelärare, högstadielärare och rektorer, och alla säger de samma sak. Det har varit kvävande, det har varit omöjligt att ifrågasätta, vi har inte kunna bedriva vår centrala verksamhet – att förmedla kunskap.

"Alla säger de samma sak", ALLA ... Det skulle jag gärna vilja få belagt innan jag tror på. För det verkar fullkomligt orimligt att kritiken bara kommer från dem som (utan att det finns grund för det) kritiseras i debattartikeln. Alla är ett stort ord och om det så bara finns en enda som hört av sig till författarna far de med osanning här. Jag vägrar tro att ALLA som hört av sig har omfamnat den bild av skolan som Ingvar/Sturmark/Wikforss. Här är till exempel ett på motsatsen, och som dessutom ifrågasätter den tes som författarna driver i både artikeln och repliken.

För att ta ett exempel bland många. En person som arbetat inom förskolan beskriver hur det postmoderna paradigmet länge varit allenarådande, att det fungerat närmast som en fundamentalistisk väckelserörelse. Läsaren hänvisar till exempel till ett stöddokument från Skolverket (Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan 2012) där man förespråkar en ”postkonstruktivistisk” teori om kunskap och lärande vilken tillskrivs Foucault:

”Kunskap ses som något som med nödvändighet är skiftande och föränderligt som uppstår och förändras i möten med andra människor och miljöer och som något som förhandlas fram gemensamt i olika lokala diskursiva* sammanhang.

* En diskurs är en specifik praktik som producerar en viss typ av uttalanden (Foucault 1987, 1993). Diskursen begränsar och bestämmer vilken kunskap – och även identitet – som är möjlig att skapa just där vi befinner oss.”

Det är förstås sorgligt att den här typen av sörja skylls på Foucault. Han är en viktig filosof, och har med rätta satt fokus på den komplicerade relationen mellan makt och kunskap. Men det är ett faktum att detta görs i skrifter med staten som avsändare och omsätts i allmänfinansierad verksamhet. Nidbilden av Foucault är inte vår, den har andra skapat.

Vari ligger sörjan? Det är ju detta som Foucault, som Ingvar/Sturmark/Wikforss här försvarar säger. Och vad är det som är problematiskt med citatet? Om det är så kunskap fungerar i praktiken, vad vinner vi på att bygga en skola på förnekelsen av detta? Det betyder ju på inget sätt att anything goes! Det betyder tvärt om att vi behöver mer fokus på och uppskattning av kritiskt tänkande, och mindre fokus på evidens. Det betyder att vi behöver balans mellan form och innehåll, mer tid för reflektion och lärda samtal. Inget annat!

Nej, vi tror inte att postmodernism genomsyrar allt och alla eller att den ensam kan ställas till svars för den antiintellektuella avgrund vi nu står inför. Det finns många andra faktorer som lett till att människor i dag verkar vara villiga att tro på vad som helst från spöken till astrologi. Men vi tror att mycket av den svenska skolans elände bottnar i att denna kontroversiella filosofiska teori, eller snarare parodier på den, har ett sådant oerhört genomslag i skolvärlden. Det är detta vi vill göra upp med, inget annat.

Det  Ingvar/Sturmark/Wikforss gör upp med är sin egen nidbild av skolan, den karta de uppenbarligen inte kan frigöra sig från. Och de gör det genom att citera sig själva och sina likar, samt genom att på oklara grunder och med stöd i anekdotiska bevis avfärda alla som inte delar deras bild av hur det är. Den antiintellektuella avgrund som vi kanske står inför har vi inte närmat oss på grund av postmodernismen, det har andra orsaker. Bland annat handlar det om människans oförmåga att hantera dialektiken mellan form och innehåll.