Dagens Nietzsche, om en missförstådd filosofi

Kulturens mångfald är hotad från många olika och ibland oväntade håll. Det visar Rasmus Fleischer i ett inlägg på bloggen COPYRIOT. Framförallt är det mångfalden som är hotad och den är hotad dels av hat mot allt som andas kulturelit (läs SD), av informerat ointresse (läs Alliansen, som ser kulturtidskrifter och alla som kan förknippas med dem som ett hot mot äganderätten och individens frihet), av okunskap (läs alla som skyr allt som har med analys och kritik att göra, alla som vill ha snabb och direkt behovstillfredsställelse), eller, och det är detta som Fleischer pekar på, alla dem som försvarar kulturen och som är kritiska till nedskärningarna på det området, men som talar om kulturen i bestämd form singular. Själva mångfalden verkar alltså vara problemet, i fatal kombination med svårigheten att förstå dels värdet av att vara oense, dels det faktum att kultur överallt är fylld av paradoxer, motsägelser och mångtydighet. Vi lever i en värld som hyllar enkelhet, tydlighet och effektivitet, det är så kulturen ser ut idag (som sagt, paradoxalt nog). Detta att stödet till kulturtidskrifterna dras in är i någon mening en naturlig konsekvens av hur vi som samhälle tänker. Att stödet dras in är med andra ord inte ett problem, det är ett symptom på hur illa det är ställt med tänkandet, humanismen och bildningen.

Vi lever i en mätandets och de ständiga utvärderingarnas tid. Allt ska mätas och så stark är övertygelsen om att det faktiskt går att alla som hävdar något annat hånas och drabbas av det som kulturtidskrifterna drabbas av, indragna ekonomiska medel. Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Ut på gator och gör nytta, eller tigg pengar till din överlevnad! Var och en sin lyckas smed, det är budskapet. Låt marknaden avgöra. Och som man trots allt inser att marknaden inte kan avgöra, det är verksamheter som aldrig någonsin får slå sig till ro. Det är verksamheter som ska utvärderas, granskas och synas i sömmarna. Även om alla vet att kvalitet inte går att mäta, vilket bland annat Nobelpristagaren Daniel Kahneman har visat i en lång rad olika studier av hur människan fungerar och hur komplex och motsägelsefull hen är. Läser en insändare på Brännpunkt om just det, skriven av chefsekonomen för Sveriges kommuner och landsting, Bettina Kashefi, som skriver, som svar på kritiken mot att produktiviteten inte mäts tillräckligt mycket inom välfärdssektorn,

Forskningen inom ekonomisk psykologi, bland annat av nobelpristagaren Daniel Kahneman, visar att det inte går att göra en direkt koppling mellan kvaliteten i en verksamhet och brukarnöjdheten. Brukarna kan mycket väl vara nöjda med en verksamhet som uppnår medioker kvalitet. På samma sätt kan brukarna vara missnöjda med verksamheter som internationellt sett uppnår toppresultat. Allt hänger på vilka initiala förväntningar som brukarna har.

Sådär är det, hur mycket människor med makt och andra önskar att det vore annorlunda och att problemen bara handlar om att vi ännu inte har hittat den rätta metoden för att kontrollera och målstyra den här typen av kulturella processer. Och så länge vi vägrar försöka förstå detta kommer problemen att finnas kvar. Så länge vi vägrar lyssna på filosofer som Friedrich Nietzsche och så länge vi tror att det räcker att kunna uppvisa evidens för det vi vill genomföra, kommer vi att röra oss bort från lösningen. Så, vad är det för typ av filosofi som människan under så lång tid haft så svårt att förstå? Om det handlar dagens citat från Nietzsche.

213.

Vad en filosof är låter sig svårligen läras helt enkelt för att det inte går att lära sig: man måste "veta" det, av erfarenhet, -- eller man ska finna sin stolthet i att inte veta det. Att emellertid alla i dag talar om ting av vilka de inte kan ha några som helst erfarenheter, gäller allra mest och i den värsta meningen filosofen och de filosofiska tillstånden: -- endast ett fåtal känner till dem, får känna till dem, och alla populära åsikter om dem är felaktiga.

 Det letas efter svar på fel ställen, därav problemen. Och den som påpekar den obehagliga sanningen förskjuts. Budbäraren får klä skott för budskapet som ingen vill ha, för att det går på tvärs mot hur man vill att det ska vara. Även många filosofer av facket, som gjort sig lysande karriärer och som betraktas som framstående, har fallit i fällan eller helt enkelt inte förstått vad frågan handlar om. Den filosofi som konsekvent missförstås är en filosofi som förstått hur lite som går att veta och förstå av kultur, kunskap och mänskligt liv. Det är en filosofi som går att känna igen när man ser den, men inget man kan undervisa i eller lära ut. Det är en filosofi som kommer inifrån och som växer ur en djupt känd önskan om att verkligen veta. Och det är en vilja att veta som går utöver individens person, hens hälsa och alla förgivettaganden. Det är en filosofi som sätter KUNSKAPEN först och som sedan anpassar sig och sitt tänkande efter den, istället för att göra tvärt om. Att arbeta så är smärtsamt, för man tvingas ständig omvärdera och överge sådan man trott på och fått uppskattning för. Att vara en sådan filosof är plågsamt, men nödvändigt om det är kunskap man söker.

Så är exempelvis den äktfilosofiska och samtidiga förekomsten av en djärvt uppsluppen andlighet som löper i presto, och en dialektisk stränghet och nödvändighet som inte gör något felsteg, en fullständigt obekant erfarenhet för de flesta tänkare och lärda och tycks dem därför, för den händelse någon skulle vilja tala med dem om saken, föga trovärdig. De föreställer sig varje nödvändighet som en nöd, som pedantiskt noggranna slutledningar och tvingande följder: och tänkandet självt anses av dem som något långsamt, tvekande, nästan som en möda och ofta som något "värt de ädlas svett" -- däremot inte alls som något lätt, gudomligt, något med dansen och övermodet besläktat! "Att tänka" och att ta en sak "på allvar", att anse den för "tungt vägande" -- hör hos dem samman: endast på det sättet har de "upplevt" det.

Tänkande och filosofi i den meningen som Nietzsche talar, eller egentligen profetiskt siar om som något som komma skall, som något av nöden tvunget (även om det motarbetas på olika sätt), är som sagt inget man kan plugga in och tenta av, det är något mycket mer fundamentalt än så. Det är ett slags urkraft, som bara glimtvis och under särdeles gynnsamma omständigheter, visat sig och varit möjligt under mänsklighetens historia. Kulturtidskrifterna som fenomen, som ett slags multiplicitet (det vill säga mångfalden av röster som på allvar söker vishet och fördjupad förståelse för livets och kulturens komplexitet) och sammanhållen helhet betraktat, är ett uttryck för den filosofi som jag här ser beskriven mellan raderna. En filosofi som så klart missförstås eftersom den söker svar på frågor ingen annan ställer, eftersom vi idag tror oss veta allt som är värt att veta och bara söker den kunskap som passar in i rådande paradigm.

Konstnärerna kan här tänkas ha ett finare väderkorn: de, som blott alltför väl vet att det är just då de inte längre gör någonting av godtycke utan allt av nödvändighet som deras känsla av frihet, subtilitet, maktfullkomlighet, av kreativt ordnande, förfogande och gestaltande når sin höjdpunkt, -- kort sagt, att nödvändighet och "viljans frihet" i det ögonblicket sammanfaller i ett hos dem.

Där måste man kunna vara utan att känna obehag för att kunna ägna sig åt verklig filosofi. I den frihet som bara går att uppnå genom att ge upp sin frihet och genom att överlämna sig helt och hållet till projektet att söka kunskap. Friheten är aldrig given, den måste alltid kämpas för och försvaras. Och den frihet i vars namn kulturtidskrifterna hotas, är med andra ord ingen frihet. Namnet är det samma, men innehållet är ett annat. Liberalismens frihet är ett bländverk, ett löfte om något som ingen kan lova. En lögn, även om den inte är medveten. Så länge vi vägrar inse det, så länge vi tror oss veta bäst, fjärmar vi oss från och kommer vi att ha svårt att uppskatta både filosofin som sådan och resultatet av arbetet. 

Det finns slutligen en rangordning av själsliga tillstånd som motsvarar problemens rangordning: och de högsta problemen stöter obarmhärtigt var och en tillbaka som vågar närma sig dem utan att genom sin andlighets upphöjdhet och makt vara förutbestämd för deras lösning.

Många äro kallade, men få är utvalda, brukar man säga. Tänker här på högre utbildning som idag ska ges till alla. Tänker på massproduktionen av "kunskap" som utgår från en omöjlig dröm som högskolan desperat försöker hålla fast vid och ge sken av är ett möjligt mål. Jag tror inte att bara ett fåtal kan klara av en utbildning som verkligen ges på högskolenivå, men jag är helt säker på att alla inte kan stöpas i samma form. Är det HÖGRE utbildning vi menar att studenterna ska få på högskolan, då krävs en HELT annan utbildningspolitik och en helt annan syn på kunskap, på undervisning och framförallt på ansvaret för studierna. Alla är inte utvalda och har inte förutsättningarna för studier på högskolan. Och så länge vi vägrar inse det, så länge vi satsar på utvärderingssystem och kvalitetskontroller istället för att verkligen ta frågan på fullaste allvar och förutsättningslöst söka svar på och strategier för att få alla att förstå vad som krävs och att utbildning är en skyldighet, inte en rättighet, kommer kunskapen i samhället att utarmas. Kulturtidskrifterna var en viktig del av försvaret mot samhällets fördumning och förflackning. Det försvaret försvinner nu och vad som händer då vet ingen, alla som säger att de vet har inte förstått det som ett verkligt försvar av tidskrifterna, av humaniora och av bildning, kräver. Det oroar mig mest av allt, att både dem som säger sig vara för stödet och dem som är emot säger sig veta.

Vad hjälper det, som numera så ofta sker, då smidiga världskloka huvuden eller osmidiga duktiga mekaniker och empiriker med sin plebejiska ärelystnad söker tränga sig in vid detta "hovens hov"! Men sådana mattor får aldrig beträdas av grova fötter: för detta är det redan sörjt i tingens urordning; dörrarna förblir stängda för dessa närgångna, må de stöta sina pannor blodiga emot dem! För varje upphöjd värld måste man vara född; tydligare uttryckt, man måste vara avlad för den: rätten till filosofi -- ordet fattat i dess stora mening -- har man bara genom sin härstamning, förfädren, "börden" avgör också här. Många släktleds förarbete är nödvändigt för att filosofen ska kunna uppstå; var och en av hans dygder måste förvärvas enskilt, vårdas, nedärvas, införlivas, och då inte bara hans tankars djärva, lätta eleganta gång och lopp, utan framförallt beredvilligheten till stora åtaganden, den härskande blickens höghet och sätt att se ner på omgivningen, känslan av att vara avskild från mängden och deras plikter och dygder, den vänliga nedlåtenheten i beskyddandet och försvarandet av det som blir missförstått och förtalat, om det så är Gud eller Djävul -- lusten och övningen i den stora rättfärdigheten, i konsten att befalla, viljans räckvidd, det långsamma ögat, som sällan beundrar, sällan blickar uppåt, sällan älskar ...

Verkligt stort och djupt och viktigt tänkande är ALDRIG en människas verk, det är alltid kollektivt. Den filosofi som Nietzsche försvarar och ägnar sig åt handlar om att stå på jättars axlar, om att bygga vidare på det arbete som redan gjorts och om att växa som människa och ta sig utöver kulturens inneboende begränsningar. Filosofi som bedrivs av sådana filosofer handlar om att hjälpa mänskligheten att hjälpa sig själv. Tyvärr har det skapats en kultur idag där ingen vill bli hjälpt, där alla är sig själva nog. Därför är vi alla dömda av egen förskyllan att sjunka långt ner under vår verkliga kapacitet. Övermänniskan hånas och bespottas, men det är oss själva och vår gemensamma kapacitet vi skrattar åt när vi avfärdar Nietzsche och andra filosofer av samma kaliber, eller när vi väljer att av principiella dra in stödet till kulturtidskrifterna. Vad vi gör när genomför dessa åtgärder och handlar på det sättet är att vi klipper av det halmstrå som hela samhällsbygget vilar på.

Plågsamt att se och förstå, men att inte kunna göra något annat än att påpeka det självklara, för döva öron eller för redan frälsta. Tragiskt att vi inte lärt oss mer eller dragit lärdom av kunskapen som ligger mitt framför oss.