ADHD-dagboken, om annorlundahet

Så länge jag minns har jag varit annorlunda, på alla olika sätt man kan tänka sig. Fast jag har inte känt mig annorlunda, inte som utgångsläge. Jag är en människa som alla andra, men en människa som ständigt och jämt tvingats inse att jag inte passar in, att jag inte är som andra. Jag vill passa in och jag både kan och gör det, försöker att anpassa mig. Det tar på krafterna, men jag gör det. För jag vill inte vara utanför, vill inte vara annorlunda. Men det är svårt. Och tidvis känner jag mig FRUKTANSVÄRT trött på att ständigt känna mig missförstådd. Kanske är jag inte ensam om att känna så här och det kanske inte alls beror på den diagnos jag tror att jag skulle kunna få, men det är så jag känner och den känslan har jag burit på så länge jag kan minnas.

Mina lösningar på problem och mina förslag på hur man kan göra brukar fungera (annars skulle jag aldrig skriva detta), ibland över förväntan. Men förslagen är konsekvent annorlunda, ofta okonventionella och oväntade. Och efter som även jag uppfattas vara annorlunda möts jag av skepsis och måste hela tiden bevisa att jag duger och är någon att lita på. Det är en ständig kamp för att få gehör för tankarna och förslagen, inte för att det jag säger eller gör är fel eller problematiskt, utan för att j a g  ä r  a n n o r l u n d a. Ibland straffas jag, men jag får sälla veta för vad. Det skakas på huvudet och himlas med ögonen ibland när jag talar. Speciellt när jag är lite osäker och därför vädjar om att bli lyssnad på, när jag visar osäkerhet. Då slår det till, den kollektiva rädslan för allt som är annorlunda. Då straffas jag, tystas eller ifrågasätts. Två steg fram och ett tillbaka, så har det sett ut genom alla år. För jag vet att jag vill och kan, men hindras hela tiden på olika sätt.

Så har det varit sedan jag var liten och idag är det egentligen bara uttrycken som ändrats, men i grund och botten är känslan den samma, även om jag i takt med ett bättre självförtroende idag har lättare att hävda mig och få min röst hörd. För många år sedan nu försökte jag sätta ord på känslan, i ett försök att skriva en skönlitterär roman. Där skrev jag så här.

Min delaktighet i klassens gemenskap och i skolans grupperingar var aldrig någonsin självklar. Ständigt och när jag minst anade det ifrågasattes min existens, och friheten kringskars hela tiden av olika individer, eller snarare grupper av individer. Ordet mobbing känns laddat. Led jag verkligen så mycket? Visst gick jag många gånger ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar och visst längtade jag in i gemenskapen i klassen, men det kan ju lika gärna vara jag som var känslig? Men varför kände jag mig tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade mina mått och steg och som reglerade mitt handlingsutrymme? Som barn och tonåring var jag en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att jag skulle sättas på plats. Jag var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Men oavsett vad som är den rätta förklaringen, om det överhuvudtaget finns någon rätt förklaring, så räcker det inte, för jag kommer aldrig att bli klok på varför så många under högstadiet lade märke till mig och retade sig på mig. 

Vart jag än rörde mig i skolan och i samhället riskerade jag att stöta på någon som jag inte kände eller ens visste att de fanns, vem de var, som när som helst kunde hota mig. Plötsligt stod de bara där och hindrade min väg. Jag försökte inte utmärka mig genom att spela clown, eller bära uppseendeväckande kläder, tvärtom. Istället upplevde jag mig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll jag med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte jag inte in, ändå fick jag inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde mig till ett tacksamt offer, eftersom jag genast intog den underlägsnes position? Det var helt enkelt lätt att dominera mig. Jag fogade mig och försökte ge sken av att jag inte brydde mig, att jag var stark. Men inombords led jag ofta. 

Om jag någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut så fick jag vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när jag hade fått ett nytt skärp, för en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som jag var så innerligt glad över, var det två av ”klasskompisarna” som hotade mig med stryk om jag inte tog det av mig. Detta gjorde de under lektionen, och de gjorde det som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade jag mig dock undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Jag smet ut och gömde mig på toaletten. Och mycket riktigt, strax efteråt såg jag dem båda komma efter mig för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet glada och upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få känna triumfens sötma på min bekostnad. Men jag stod alltså gömd, beredd. Jag tog av mig skärpet på toaletten och smög mig sedan tillbaka till klassrummet. Den gången klarade jag mig, men det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg mig sitta i klassrummet, de hade ju ändå vunnit. En annan gång när jag hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent, fick jag under en teckningslektion höra att just de skorna på mig var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. 

På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogades jag in i den fålla och den roll jag tilldelats av kollektivet. Det värsta var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, nej det var känslan av ensamhet som inympades i mig, känslan av att stå helt ensam och försvarslös, utanför. Som den gången då jag var på skoldans och dansade med flickvännen. Plötsligt och fullkomligt överrumplande och av för mig totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som jag inte kände, och slog mig till golvet utan ett ord. Han bara tittade på mig när jag låg ner. Sedan gick han därifrån. Ingen reagerade. Jag var totalt utlämnad och ensam där jag låg på golvet med övriga elever i en ring tysta tittandes ner på mig. Den händelsen förbryllar mig nog mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde mig var framförallt oberäkneligheten och att ingen annan reagerade. Vad hade jag gjort? Varför just jag?

Känslan idag är i princip den samma, fortfarande. Idag ser repressalierna och kontrollen annorlunda ut, men drabbar mig fortfarande. Du är annorlunda säger blickarna, de höjda ögonbrynen, frågorna och den öppna osäkerheten. Aldrig att någon kan beslå mig med fel, för det bjuder jag ingen på, men den som är annorlunda får finna sig i att pekas ut, ifrågasättas, granskas och aldrig få känna sig fullt ut litad på. Det spelar ingen roll att mina förslag visat sig fungera, de ska ändå ifrågasättas. Jag blir inte klok på vad det beror på och frågorna hopar sig. Kanske har jag hittat ett svar som fungerar i den förmodade diagnosen, kanske. För jag är annorlunda, det inser jag mer och mer ju mer jag vågar vara mig själv. Det tvingas jag inse i vardagen, bara av att vara och hantera den. Och en förmodad diagnos ger mig nycklar till förståelse. Därför skriver jag om detta, för att dela med mig, för att eventuellt få respons och för att hjälpa andra genom att dela.

Annorlundaheten sitter på insidan. Den syns inte utifrån, det är när jag öppnar munnen eller agerar på känsla som jag märker den. Det är via andras reaktioner jag inser att jag är annorlunda. Därför blir jag ledsen om jag någon gång anförtror mig, om jag berättar och möts av (det väldigt vanliga) svaret: lite ADHD, det har väl alla idag. Det kanske är så, men när någon som uppenbarligen aldrig har KÄNNT sig annorlunda, som aldrig har drabbats av det jag och många med mig drabbats av, uttalar sig så får det mig absolut inte att känna mig mindre annorlunda. Tvärtom om berövas jag där och då, av den reaktionen på min berättelse, min identitet. Jag diskrimineras och min upplevelse underkänns. Det är lika jobbigt varje gång, för hur bemöter man någon som säger så. Står man på sig? Hävdar man sin rätt?Hur man än gör drabbas man, dubbelt.

Vem vet hur mycket jobb som krävs för att passera som vanlig? När jag säger att jag har dyslexi får jag ibland svaret: Nej, det kan du väl inte har, för du kan ju skriva. Ja, jo, det kan jag. Och min dyslexi är kanske inte så alvarlig, jag har lärt mig hantera den och vet vad jag behöver och hur jag ska göra för att skriva begripligt och utan svavfel. Men bara jag vet något om min upplevelse och hur mycket jobb som ligger bakom och bara jag har varit med under alla år, bara jag har inblick i kampen, ifrågasättandena, påpekandena och idiotförklaringarna. Bara jag vet hur det känns. Ingen annan.

Närhet till känslor tror jag är en del av diagnosen. Och det har jag. Jag rörs till tårar oerhört lätt och av märkliga saker ibland. Senast i helgen när jag lyssnade på liveskivan från Håkan Hellströms spelning på Ullevi i somras. Hans känslosamhet berörde mig, kontakten med publiken och samspelet fick tårarna att flöda. Det är pinsamt, men går inte att hejda när det väl händer. Känslorna går inte att kontrollera, lika lite som tankarna. Plötsligt finns de bara där, tårarna eller lösningen på ett problem. Idén, den där ingången eller genvägen som ingen annan ser. Plötsligt ser jag den. Och när det händer och jag spontant delar med mig är det som jag kom från yttre rymden. Jag kommer aldrig att vänja mig, men jag håller på att lära mig hantera och acceptera. Jag är annorlunda.

Jag går aldrig på autopilot. Saknar förmåga att skaffa mig vanor. Det är en annan sak som får mig att känna mig annorlunda. Jag uppfinner vägarna, lösningarna, tankarna i flykten. Detta gör att jag aldrig kan slå mig till ro. Det tar på krafterna. Samtidigt gör det att jag har lätt att anpassa mig till nya situationer. Och det gör mig kreativ, för jag rör mig alltid utanför den där boxen som verkar hindra så många att se saker från alternativa perspektiv. För mig är det tvärtom, jag saknar förmågan att se saker på ett enda perspektiv, jag ser allt, altid från olika vinklar. Det borde vara en fördel, borde vara en tillgång. Men det är inte så jag känner det, för jag drabbas, pekas ut och den egenskapen får mig att känna mig annorlunda.

Minsta ljud, skiftning eller reaktion registreras av mig. Minsta nyans. När jag ska sova störs tankebanorna hela tiden, av knäppningar i väggen, av vinden som får trädens grenar att gnidas mot varandra. Och huden är också känslig. Världen och livet drabbar mig och jag saknar förmågan att värja mig. Jag går till tandläkaren för att jag har ont i en tand, för att jag har haft det länge. Inte superont, men tillräckligt för att oroas och nog för att påpeka det. Men tandläkaren ser inget. Det finns därför inget att göra. Kanske har just det ingenting med ADHD att göra, men jag tycker mig se ett mönster. Alltid är det något som pockar på uppmärksamhet, som stör koncentrationen och som hindrar mig att nå min fulla kapacitet någon längre stund. Jag har blivit bättre på att förstå och hantera detta och med åren har delar av känsligheten slipats av i kanterna. Kanske kommer jag med åren att känna mig mindre annorlunda, men det känns inte som jag någonsin kommer att känna mig normal.

Under hösten här har jag fått del av omställningspengar vilket gjort att jag undervisat mindre, att jag fått lite större marginaler. Jag har inte haft lika mycket som tvingat mig prestera och som stulit uppmärksamhet. Därför är jag just nu, så här alldeles innan julledigheten, inte lika trött som jag brukar vara. Det är en helt ny känsla, för jag brukar vara utmattad och helt dränerad på kraft. Jag brukar stappla över mållinjen. Skillnaden är stor och jag är så klart tacksam för detta, men det är en temporär lösning, redan till våren minskar timmarna och nästa höst är allt som vanligt. Här under hösten har jag, just för att jag mer själv kunnat planera mitt arbete och min tillvaro fått gjort enormt mycket mer än jag brukar. För det är så jag fungerar och det är så jag kommer till min rätt. Fast för detta finns ingen förståelse. Alla som är i den akademiska världen och kanske i samhället för övrigt mäts enligt samma måttstock, enligt samma mall. Och den som inte fixar detta döms ut, offras och får skylla sig själv. Det känns så orättvist, så cyniskt och är ett resursslöseri av stora mått. Och när jag påpekar detta, när jag för fram ADHD som motiv säger man: ADHD, det har väl alla idag. Om jag ens får något svar. Ibland blir det bara tyst. Pinsamt tyst. Som min blotta närvaro skapar dissonans.

Jag är annorlunda, inte för att jag vill eller för att det finns några poänger med det. Det är något jag dömts till, av allmänheten och den goda smaken. Det är i kulturen jag känner mig annorlunda och det är kulturen som pekar ut mig som annorlunda. Kanske är det därför jag brinner så för kulturvetenskapen, för det är ett sätt för mig att förstå mig själv och vem jag blir i omgivningens ögon. Det är mitt sätt att hitta nycklar till förklaringar. Kulturen drabbar oss alla, fast på olika sätt. Det är kulturen som skapat diagnosen ADHD, för det är i kulturen "problemen" visar sig. Samtidigt är det kulturen som skapat problemen. För jag har inga problem med att vara jag, det är i kulturen problemen uppstå, i mötet med andra människor. Om jag bara kunde få mötas av lite mer förståelse, om jag bara bedömdes utifrån vad jag gör och det jag säger, istället för den jag är: ANNORLUNDA, skulle jag inte ha några problem.

Snälla tomten. Det enda jag önskar mig i julklapp är lite lugn och ro, förståelse för den jag är och att jag för en enda gångs skull ska få känna mig välkommen och accepterad. Är det verkligen omöjligt? Kan det vara så svårt? Tydligen!