Karel Kosik, en bortglömd filosof 6

Detta blir den näst sista posten om Kosik. Här handlar det om hur Kosik kommit att påverka etnologin, den etnologi som då var ny, men som nu är gammal. Så är det med tankar, de kommer och går och kan också komma tillbaka. Vem vet, i ett annat samhälle kanske det inte är nya tankar, teorier och verktyg som behövs, utan gamla, som används på nya sätt och i nya sammanhang? Framtiden är öppen, ingen vet vad som kommer att hända, men oavsett tycker jag det vore trist om Karen Kosik helt föll i glömska.

Kulturanalys

För att förstå dynamiken i främst Mats Lindqvists forskargärning kan det vara av vikt att veta något om den debatt som förs inom etnologiämnet mellan företrädarna för Kulturanalys i Ehn & Löfgrens tappning och den skola som främst finns representerad i Göteborg, som tar fasta på och utgår från E P Thompsons, Kosiks och andra marxistiskt influerade teorier. Kulturen skapas med denna uppfattning i hela människans totala livssituation. Kritikerna av denna skola hävdar att allt då blir till kultur.

Kulturanalysen och är en kombinerad empirisk / teoretisk riktning inom den nyare etnologin. Kulturanalysen utgår från och har inspirerats främst av socialantropologin. En av förebilderna är Clifford Gertz. Det nya och viktigaste i denna skola är dess kulturbegrepp, tolkningsförfarande och friare regler vad gäller källor.

Jag börjar med kulturbegreppet. Kulturanalysens kulturbegrepp ser kulturen som ett kollektivt medvetande. Medvetande i betydelsen: det som finns i människornas huvuden, både medvetet och omedvetet och som styr handlingar och reaktioner. För att lära känna kulturen gäller det att knäcka koderna och tränga bakom individernas uttalade uppfattningar, för att där finna kulturens specifika särdrag. Förutom definitionen "kollektivt medvetande" talar man om kultur som: system av betydelser och symboler (Ehn & Löfgren 1982).

Man menar att detta lite friare sätt att definiera kultur på, möjliggör en rikare beskrivning av och förståelse för det vardagligt självklara, som med detta sätt kan avlockas innebörder som är dolda för individerna och ibland även de hemmablinda forskarna. En vanlig metod att beskriva kulturen på, utifrån ett kulturanalytiskt synsätt är att avgränsa den mot andra. Man ställer då den specifika kulturens särdrag i kontrast till andra kulturer. Man ser kulturen som ett strukturellt fenomen som är större än summan av dess uppbärande individer och man tangerar då den tanketradition vars främsta företrädare heter: Durkheim, Bartes, Derrida, Foucalt och kanske främst Claude Levi- Strauss som liksom kulturanalytikerna hävdar att det mänskliga tänkandet är strukturerat av motsatspar. Både hos kulturanalytikerna och i den tanketradition den emmanerat ifrån så är subjektet av underordnad betydelse och i grunden bara ett utbytbart objekt. Det är ett drag som i mina öron gör tankarna lite farliga och jag kan inte ställa upp på dem, även om denna tradition eller skola inom etnologin genererat en lång rad intressanta avhandlingar.

Ett annat utmärkande drag i kulturanalysen är sättet att tolka kulturella yttringar, för att avlocka dem dess dolda betydelser. Tolkningen kan och bör bygga på så många och skiftande källor som möjligt. Ingenting är för obetydligt eller ointressant. Tolkningarna har av kulturanalysens kritiker beskyllts för ovetenskaplighet då källornas tillförlitlighet ibland gått att diskuteras. Det är mycket upp till forskares eget samvete, ärlighet och noggrannhet att skapa förtroende för rimligheten i slutsatserna. Ibland kan det vara svårt att kritiskt granska och ifrågasätta en tolkning, då det många gånger är fråga om subjektiva upplevelser som ligger till grund för slutsatserna.

Kanske har jag varit lite omständig i min beskrivning av bakgrunderna och kanske har jag gett mer information än nödvändigt, men jag vill ursäkta mig med att denna framställning till viss del bygger på annat jag skrivit som förberedelse för en avhandling i etnologi som jag förmodligen inte kommer att skriva. Karel Kosik är en filosof som jag ser som värdefull och viktig, inte minst i det samhälle som vi idag lever i som allt mindre bryr sig om de mänskliga subjekt som lever i det. Jag skulle i framtiden på något sätt vilja jobba vidare med dessa tankar och föra fram detta budskap på något sätt. Hur det ska gå till vet jag inte i dagsläget men denna uppsats kan väl i viss mån ses som ett försök från min sida att för mig själv testa teorins hållabarhet och relevans.

Nu ska jag presentera hur två olika etnologiska forskare använt sig av och relaterat Kosiks teorier till ett empiriskt material.

Mats Lindqvist

Lindqvist är en svensk etnolog som skrivit en uppmärksammad avhandling om arbetarkollektivet på en fabrik i Svedala. Han analyserar och beskriver hur en ny arbetarkultur växer fram i Sverige vid sekelskiftet. Hans huvudtes är att förändringar i samhället och kulturen aldrig kan komma till stånd utan att individerna som uppbär den är delaktiga. Jag tänker först titta lite närmare på en artikel, från boken Moderna tider, som Lindqvist skrivit (Lindqvist 1985) som handlar om en ingenjör Fredriksson. Fredriksson var en mycket känd man på sin tid i Sverige. Han var undervisningsråd i Sveriges riksdag vid mitten av detta sekel. Fredriksson tillhörde den nya medelklass som växte fram vid nittonhundratalets början och Lindqvist låter honom personifiera borgeligheten och dess specifika syn på samhället och individerna. Moral, ansvar, flit och nogrannhet är nyckelord för Fredriksson. Man lär känna honom genom hans egna memoarer och artiklar i en rad tidningar.

Lindqvist menar att han, genom att låta ett enda livsöde representera en hel kategori människor, undgår att mystifiera historieskrivningen. Därmed säger han sig kunna visa hur subjektet är överordnat objektet. Strategin motiveras med Raymond Williams påpeknade om faran i att avskilja individen från historien. Denna tanke har Lindqvist hämtat från Williams bok "Marx och kulturen". I vår kurslitteratur nämns en annan bok av Williams (The long revolution) som jag tror tror går utmärkt att knyta an delvis till denna text men främst till Lindqvists avhandling. I den boken för Williams fram sin förhoppning om ett nytt samhälle som bygger på samarbete istället för konkurrens, och det är just det som arbetarna i Svedala praktiserar.

Lidqvist vill spegla dialektiken mellan individ - struktur och kultur - samhälle . Genom att låta Fredrikson och hans visioner om ett framtida utopiskt samhälle belysa dialektiken lyckas Lindqvist mycket bra visa på Kosiks relevans. Fredrikson, en man med goda möjligheter att förändra och förbättra samhället utgår från sina egna, borgeliga erfarenheter och drömmar när han skapar bilden av det perfekta samhället. Fredrikssons och folkets konkret olika utgångslägen skapar olika behov och när överensstämmelsen mellan Fredrikssons visioner och arbetarnas önskingar inte stämmer överens är det den starkaste viljan som segrar och i detta fallet var det folket som inte ställde upp på överhetens intentioner. Fredriksson lyckades inte skapa ett samhälle för arbetarna som bygger på utmärkande borgelig grund. Han blir mycket bitter mot slutet av sitt liv när han inser att folket inte förstår sitt eget "bästa".

Genom att arbetarna beskrivs utifrån Fredrikssons memoarer blir kontrasterna mycket tydliga. Lindqvist visar fint att individerna och gruppen de är medlemmar i inte går att manipulera. Det går inte att genomföra någon varaktig förändring av människors attityder om man har ett kollektivt missnöje mot sig, även om man har folkets goda framför ögonen. Fredriksson utgick från borgerliga värderingar och kunde inte se att arbetarnas behov skiljde sig från hans egna.

Denna artikel visar tydligt på att varaktiga förändringar måste komma underifrån och utgå från de individer de berör för att alla ska ställa upp på dem. Det slår mig just nu att ett aktuellt exempel är händelserna i det forna Jugoslavien. Där förändrades samhället, efter världskriget uppifrån och det tvingade makthavarna att upprätthålla det med våld. När trycket släppte var det ingen som kunde hålla tillbaka den kraft som ackumulerats under alla år. Det är väl en historiens ironi att det just i det landet funnits en skola av praxisfilosofer och även om den utplånats så levde deras visioner kvar och historien gav dem rätt.

Klasskamrater

Klasskamrater heter Mats Lindqvists avhandling (Lindqvist 1987). Jag börjar med ett kort innehållsreferat. Händelserna och den utveckling som beskrivs utspelar sig i Svedala. Lindqvist beskriver samhällets uppväxt samt Åbjörn Anderssons mekaniska verkstads bildande. Efter en kort redogörelse av fackföreningarnas framväxt, utveckling och organisation kommer det en mer ingående beskrivning av de grupper ur arbetarkollektivet som han valt ut, först: Gjutarna. Han beskriver gruppens egenheter och historia, några profiler förs fram och Lindqvist visar hur deras väg mot organisering såg ut. Efter gjutarna följer beskrivningen av nästa grupp: Järnarbetarna, som skiljer sig ganska markant från gjutarna genom en större differentiering i gruppen. Järnarbetarna hade svårare att motivera nya medlemmar till anslutning i fackföreningen då deras lön i högre grad var knuten till en mödosamt tillkämpad yrkeskunnighet. Att kämpa för kollektiv lönesättning var för dem svårmotiverat. Den tredje gruppen som behandlas är: Grovarbetarna, som är resten av arbetsstyrkan på verkstaden. Det är en verkligt brokig skara av mångsysslare som hoppar mellan en rad olika arbetsplatser. I Svedala fanns vid sekelskiftet tre stora arbetsgivare: Den mekaniska verkstaden, sockerbruket och ett tegelbruk, men även de stora godsen i Svedalas omnejd fungerade periodvis som arbetsplats för många. Lindqvist har valt att lägga tyngdpunkten i analysen vid Åbjörn Anderssons mekaniska verkstad.

Lindqvist koncentrerar analysen kring hela livet, det är inte enbart arbetet som skildras utan hela livsstilen. Lindqvist lyfter fram subjektet i formeringsprocessen. Han beskriver händelserna utifrån den enskilde arbetarens synvinkel och på det sättet visar han hur det upplevdes att gå från oorganiserad enskild arbetare till att bli en fackföreningskämpe som slåss för kollektivet. Han visar vilken roll individerna spelade och vilka faktorer som var avgörande i omvandlingsprocessen. Lindqvist motiverar valet av en liten specifik bruksort med att det var just i de små orterna som den svenska industrialiseringen påbörjades. Genom att närgranska Svedala menar han att man får en tidstypisk bild av hur det gick till när arbetarklassen bildades. Han hävdar att förfaringssättet gör det möjligt att ingående granska samspelet mellan materiell verklighet och föreställningsvärld (Praxis).

Materialet som analysen bygger på är dels intervjuer, dels fackföreningsprotokoll och tidningsartiklar samt kyrkoarkivarier och utflyttningslängder. Därutöver har Lindqvist tittat på en rad tvåbetygsuppsatser utförda av elever från Lund. Lindqvist hade först tänkt göra en nutidsundersökning av livet på och kring den mekaniska verkstaden, men när det visade sig omöjligt och han istället inriktade sig på den tidiga historien kom han i kontakt med den humanistiskt orienterade marxism som han tagit till sitt hjärta och som präglat hela hans forskarkarriär. Själv anser han att "Klasskamrater" var en av de första etnologiska avhandlingarna som hade en uttalat marxistisk inriktning, här finns det säkert invändningar men det går jag inte in på nu.

De två viktigaste begreppen för Lindqvist är KLASS och KULTUR. Hans målsättning är att kombinera en etnologisk kulturanalys med historiematerialismens uppfattning av klass och historiska processer. Lindqvist ansluter sig till Karel Kosik och E P Thompsons historie- och människosyn som utgår från det handlande subjektet som historiens drivkraft. Praxis diskuteras och definieras som - den punkt mellan människan och hennes materiella verklighet där historien konkretiseras och möjliggör styrning av utvecklingen framåt mot ett obestämt mål. Grunden för praxisbegreppet är människans reflexiva förmåga. Förutsättningarna för praxis finns i erfarenheten och minnet av den. När verkligheten inte stämmer överens med individens önskningar och det går upp för henne att hon lever i en tillvaro som inte uppfyller hennes krav, skapas den första förutsättningen för förändring.

Han vill beskriva en konkret dialektisk process där individen är pådrivande. I sin definition av klass ansluter han sig helt till Thompsons formeringsteori där klass aldrig kan betraktas som ett ting. Klass kan aldrig existera utan subjekten.

Hur lyckas då Lindqvist med sina intentioner? Jag har svårt att se hur man kan kombinera både kulturanalys och historiematerialism i Thompsons och Kosiks versioner och ansluta sig till båda samtidigt. För mig är det omöjlighet att kombinera dessa då de bygger på så olika utgångspunkter i fråga om kulturdefinition och synen på individerna. Jag ser den kulturanalytiska kulturdefinitionen som relativt strukturalistisk. Detta borde omöjliggöra en ansats som vill gå ner på individnivå och det borde vara totalt ointressant att söka efter avvikande element. Kosik har i sig en mycket väl fungerande kulturuppfattning och att blanda in kulturanalys känns överflödigt och svårmotiverat om inte omöjligt. Bortsett från detta är Lindqvists avhandling ett gediget och viktigt bidrag till forskningen om individens roll i samhällsbyggandet och skapandet av kulturen.

Praxisbegreppet är mycket relevant i framställningen och Lindqvist lyckas väl när han ansluter sin empiri till denna teori. Beskrivningen av delkulturella världar inom arbetarkollektivet. Den inre splittringen och den enade fronten utåt är intressant och fördjupar ytterligare analysen och respekten för teorin.

Magnus Wikdahl

Varvets tid, Arbetarliv och kulturell förändring i en skeppsbyggarstad, är titeln på Magnus Wikdahls avhandling (Wikdahl, 1992). Wikdahl är en kollega till Lindqvist och de båda har sammarbetat ganska mycket. I sin avhandling utför Wikdahl en tämligen holistisk framställning av Landskronas arbetarbefolkning från några decennier innan inrättandet av varvet 1915 och fram till nedläggningen 1982. Avhandlingen utgår från eget fältarbete på varvet, med intervjuer av äldre arbetare samt studier av arbetsprocesser och arkivmaterial. Wikdahl anlägger ett långt tidsperspektiv och det ger honom goda möjligheter att beskriva de förändringar som arbetarkollektivet genomgått. I olika skeden av historien krävs det olika strategier för att bemästra tillvaron. Wikdahl visar både på perioder av enhet och av splittring i kollektivet. Variationerna förklarar han med förändrade, omväxlande yttre och inre betingelser som påverkande faktorer. Dessa faktorer är konsekvenser, omväxlande av tidigare generationers traditioner eller sprungna ur kamp med andra klassers behov och önskningar, med andra ord resultatet av praxis. Detta växelspel och skiftningarna i förhållanden och uppfattningar speglas ur en rad infallsvinklar. Här har avhandlingen en av sina största förtjänster. Wikdahl låter hela familjen synas tydligt. Boendeförhållanden, fritidsaktiviteter och strategier från företagsledningen och arbetarkollektivet beskrivs ur en rad aspekter och konsekvenserna av såväl påtvingade förändringar som egna traditioner belyses väl.

Wikdahl låter empirin väl tala för sig själv. Det finns en påtaglig stringens i framställningen och inga ovidkommande utvikningar finns. Boken är tämligen kronologiskt uppbyggd och behandlar det som är relevant för just den beskrivna tidsperioden. Förändringarna skildras genom att dela upp arbetarkollektivet i tre delkulturer som behandlas genom avhandlingen. Dessa är vardagslivets kultur, arbetslivets kultur och klasskulturen. Wikdahl vill genom denna uppdelning visa hur delkulturerna utvecklas och hur de förhåller sig till den kulturella helheten.

Teoretiskt utgår Wikdahl främst från Kosik, precis som Lindqvist. Kosiks syn på människan som historiens subjekt är vägledande för Wikdahl och jag skulle nog säga att han lyckas bättre i sin beskrivning än Lindqvist gör i sin. I synen på arbetarnas kulturbygge och dess utveckling ansluter Wikdahl sig till E P Thompsons teori. Wikdahl har hämtat sitt kulturbegrepp från den tradition som ser kultur som samverkan mellan människor - ett kollektivt fenomen. Ett kulturbegrepp som först myntades av E B Tylor och som sedan modifierats och utvecklats av bl.a. Sigurd Erixon. Även Wikdahl försöker ansluta sig till både Kosik och den kulturanalytiska skolan och inte heller här kan jag finna tecken på att det fungerar. Genom att han använder sig av Kosik borde det vara svårt eller åtminstone överflödigt att ansluta sig till en kulturanalytisk kulturdefinition. Det är möjligt att det är mina kunskaper i teorierna det är fel på, men jag anser att det är två helt oförenliga saker. Wikdahl Karel Kosik som den förenande länken mellan de båda skolorna, visst är Kosiks teori tilltalande och viktig men betonar individen och det gör inte strukturorienterade teorier som den kulturanalytiska.