Ur evighetens synvinkel

Varför vill vi så förtvivlat gärna bli färdiga, nå våra mål och vara effektiva? Varifrån kommer den tanken? Vad är poängen med det, att bli klar, nå mål, att vara effektiv? Jag tror inte vi vet det, faktiskt. Och jag är dessutom övertygad om att detta vårt sätt att leva och tänka är kontraproduktivt, att det vi gör och sättet vi tänker på inte är bra för oss. Vill därför reflektera över detta en stund, innan jag beger mig mot stan för att titta på löparna som springer Göteborgsvarvet. Det är en fin dag. Solen skiner. Jag är ledig från jobbens alla krav. Kan bara vara. Och det behöver jag, det är skönt och livgivande. Jag vill absolut inte bli färdig med den här dagen. Vill inte nå målet. Jag vill vara så ineffektiv som möjligt, vill dra ut på njutningen och ta vara allt som är vackert och behagligt. Det borde vara mer så vi ser på livet, samhället och framförallt på skola och utbildning. Det är inget man ska bli färdig med, inget som kan eller ska effektiviseras.

Ofta är det det man gör utan att ha ett mål som är det man minns mest och tydligast och som ger mest tillbaka. Den kurs på Folkuniversitetet, i arkitekturhistoria, som jag gick i våras är ett exempel på det. Jag gick den av intresse och den lever vidare och påverkar mig fortfarande. Arkitektur finns överallt och när man väl lärt sig se den blir livet och vardagen rikare. En dimension till läggs till det man redan vet och har lärt sig se och uppleva. Det enda mål jag hade med kursen var att lyssna och lära. Jag gick den för mitt eget höga intresses skull, inte för något annat. Nyttan med kursen har visat sig vara enorm, men utifrån ett nyttoperspektiv anses den värdelös. Vad är då nyttan med nyttan, kan man undra? Och det är något vi som sagt borde reflektera över.

Aldrig har det talats om betydelsen av nytta som idag. Allt ska vara nyttoinriktat, målfokuserat och effektivt. Fast vad är det vi gör när vi strävar efter dessa mål? Vad gör detta tänkande med oss? Det behöver vi reflektera över. Ska återkomma till arkitekturen och även förklara rubriken på bloggposten, men först vill jag lyfta något jag läste i tidningen, som handlar om effektivisering och målfokusering och vad som kan hända om dessa tankar dras till sin spets. Betänk att effektivitet kommer till ett pris. Ifråga om verksamheter som rör människor handlar effektivitet och effektivisering om att pressa humankapitalet till det yttersta och inte sällan om att göra sig av med folk. Det är vad som händer på landets högskolor och universitet. Oron bland personalen är stor och den som tror att kraven på effektivitet och genomdrivandet av Björklunds krav på nedskärningar inte går ut över kvaliteten har mycket att bevisa. Samma gäller på många andra områden i samhället idag. Tänk efter lite och det är uppenbart att det leder till en jakt på oönskade. Tänk efter igen och öppna ögonen och förklara sedan för mig vad som skiljer den jakten på människor, som är ekonomiskt motiverad, från jakten på människor som SD och andra grupperingar bedriver. Det är en farlig väg vi anträtt. Läser Anders Björkmans krönika om ett samtal han haft med en äldre vän som var med på 1930-talet och ser likheter och därför oroat hör av sig och vill tala. Björkman skriver följande tänkvärda ord om hur förfärande snabbt vi människor kan raser allt.

Hitler blev rikskansler den 30 januari 1933. Den 27 februari brann riksdagen och sedan gick det undan – på bara drygt tre månader ströps pressfriheten, politiska motståndare sattes i läger, olika antisemitiska åtgärder introducerades, post och telefonsamtal började granskas, fackförbund upplöstes, bokbål brann i hela landet. Käthe Kollwitz och andra misshagliga konstnärer tvingades ut ur Konstakademien, författare som Thomas Mann och Stefan Zweig uteslöts ur den tyska Pen-klubben.

Det tog alltså inte ens ett halvår för demokratin Tyskland att i praktiken förvandlas till en rasistisk diktatur utan yttrandefrihet och rättssäkerhet. Hur gör vi för att förebygga att något liknande händer igen? Finns det något recept mot nazismen?

Jag ställde frågan till två auktoriteter på ämnet högerextremism: Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, och Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo. ”En ideologisk, vital och levande politisk debatt”, svarade Lööw. ”Att erbjuda andra idéer, andra förklaringsmodeller, andra gemenskaper”, sade Poohl.

Min tolkning är att de båda svaren går hand i hand: att hålla igång en levande ideologisk debatt är ett sätt att erbjuda människor andra idéer och förklaringsmodeller. Så jag tror, farbror Hans, att svaret fanns redan i dina frågor, i och med att du tog upp ämnet, talade om det. Vi måste prata om historien. Igen och igen och åter igen.

Vi måste inse vad vi gör med eller mot varandra när vi effektiviserar och målfokuserar. Vi måste börja reflektera oftare, djupare och utan krav på att komma fram till något. Reflekterande handlar om att upprepa frågor, om att samtala och om att fortsätta göra det. För det är bara så som en demokrati kan hållas levande och göras hållbar, på längre sikt. Effektivisering kommer förr eller senare att handla om dig och mig. Är vi redo och tycker vi fortfarande att nedskärningar är bra? Eller är det bara så länge effektiviseringsjakten drabbar någon annan den är bra? För vem är det bra? Har vi ens reflekterat över det?

Åter till arkitekturen och nu till den bok som jag återvänder till och som jag tror har nämnts här i en eller flera tidigare bloggposter. Boken heter [ur ett pågående samtal] Om arkitektur och den är redigerad av Clas Caldenby (som var lärare på kursen jag gick) och Fredrik Nilsson. En guldgruva fylld av tankar och reflektioner. Idag läste jag en artikel om kvalitet och fann där tankar och uppslag att tänka vidare kring och med hjälp av. Det var där jag fann Witgensteins tanke om betydelsen av att se på sig själv och på livet, ur evighetens synvinkel. Det är en tanke som hämtats från Spinoza och när jag letar på nätet finner jag att den används av många och på olika sätt. Inte sällan inom arkitektur. Artikeln jag läste är från 1992 och den är skriven av Jerker Lundequist och den har rubriken: Kvalitetsbegreppets två dimensioner. Dels en teknisk, "objektivt" mätande och räknande dimension, dels en estetisk dimension. Och kvalitet, menar Lundequist, finns någonstans mellan dessa. Därför går den aldrig att fånga, den går bara att söka efter. Igen och igen och igen. Vägen mot målet kan med andra ord inte effektiviseras. Artikeln avslutas med två citat från Wittgenstein:

"Det är klart att etiken inte kan formaliseras i ord. Etiken är transcendental. (Etik och estetik är en och samma sak)"

"Att se världen sub specie aeternitatis är att se den som en helhet -- en begränsad helhet. Att känna världen som en begränsad helhet, det är detta som är det mystiska"

Wittgenstein menade naturligtvis inte att "etik" och "estetik" bara är två ord för samma företeelse. Även han respekterade den traditionella distinktionen mellan etiken som läran om det goda och estetiken som läran om det sköna. 

Däremot ville han peka på någonting viktigt -- att vi kan lära oss det som är viktigast av allt, via etiken och estetiken: Att kunna se världen ur evighetens synvinkel -- sub specie aeternitatis.

Inte bara kloka, utan även vackra och hoppfulla ord. Ur evighetens synvinkel är målfokuseringen befängd och effektiviseringsjakten meningslös. Och synen på människan som ligger förborgad mellan raderna i heta tankekomplexet visar sig, om man sträcker ut tidsperspektivet lite, vara inhuman och totalt förkastlig. När var och en kämpar för sin del av helheten krymper den, men om alla kämpar tillsammans växer den, även om det alltid är begränsad.

Det vi kan lära av att reflektera och tänka kritiskt är att inse vad som är viktigast. Därför är humaniora, som både etik och estetik, sorterar under och är en del av, nyttigt. Fast nyttan visar sig inte i det korta perspektivet men väl i det långa. Lundequvist artikel visar hur snabbt ett kortsiktigt nyttoperspektiv kan förstöra allt, oavsett hur nyttigt det framstår som i det korta perspektivet. Och vad är det vi vill egentligen? Vill vi vara rika idag och utfattiga imorgon? Vill vi leva gott för egen del och sedan lämna en förödd jord till våra barn? Vad är viktigast av allt, egentligen?

För att kunna reflektera över detta behöver vi öva oss i att hantera denna typ av frågor och problem. Vi måste vänja oss vid att leva med frågor som saknar svar men som ändå kräver uppmärksamhet. Det lär oss humaniora, eller en kurs i arkitekturhistoria. Det får vi på köpet när vi söker vetande för vetandets skull och inte för någon annan skull än det.

Tänker vidare på det och drar ut i solen för att heja på löparna och för att betrakta Göteborgsvarvet ur evighetens synvikel.