Vad är skolans viktigaste uppgift?

Begäret efter säker kunskap, som leder till efterfrågan på experter, som leder till ökade krav på kontroll, är kanske det största hotet vi och vårt samhälle står inför och måste hantera. Drömmen om det perfekta, önskan om förutsägbarhet i vardagen och rädslan för kaos och oordning. Känns det igen? Alla känner nog så, men att upphöja dessa känslor till allmän lag är djupt problematiskt. Det är inte fler eller bättre svar vi behöver, nyckeln till ett mer långsiktigt hållbart samhälle är fler medborgare som är bättre på att ställa bra frågor. Den kompetensen saknas idag och det behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet. Fixeringen vid svaren gör att unga idag tappar förmågan att läsa, när de med hjälp av sökverktyg snabbt och enkelt hittar svaren. Det är allvarligt!

Så vad är det med experterna som lockar? Mycket och det finns olika aspekter av det. Dels lockas allmänheten att lägga sina liv i experternas händer, dels lockas potentiella experter lätt in i rollen som beundrad leverantör av svar. Alla som sysslar med vetenskap har stött på detta, i en eller annan form och på ett eller annat sätt. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är smickrande, det upptäckte jag själv i samband med publiceringen av min avhandling 2003. Problemet var bara att jag i och av själva intervjusituationen påfallande ofta kände mig tvingad att ge utfrågaren utförliga svar baserade på vad jag trodde, på frågor som helst hade besvarats med: ”det kan inte jag svara på”, eller ”det har jag inte undersökt.” Men det gick inte riktigt, för situationen som sådan byggde på att jag skulle svara. Jag var ju expert. Problemet var att det var utfrågarens begär efter svar som styrde, inte mina kunskaper. Med detta sagt är det enkelt att här har en förrädisk kunskapsfälla gillrats och att alla är förlorare här.

Faran om forskare, i egenskap av just forskare, svarar vad de tror på frågor rörande ämnen som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter och att det behövs fler sådana, vilket jag länge och ihärdigt argumenterat för inte är fallet. Tvärt om behövs dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på, dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas, vilket är det yttersta målet för all viktig och relevant kulturforskning. Nyckeln till detta är en utbredd läsförmåga, ett djupt kollektivt intresse och en allmän förståelse för att frågan alltid är viktigare än svaret.

Ett enkelt motiv för motståndet mot experter kan vara att rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare, som kan sägas utgöra själva sinnebilden för en expert, aldrig kan lämna några garantier för att patienterna blir lyckliga. Läkare kan i bästa fall hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde), vilket är gott nog. Betänk även att hur mycket fosterdiagnostik man än utsätter ett embryo för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet kommer till rätt plats på utsatt tid utan problem. Trygghet är något människan drömt om så länge människan funnits, men det är en dröm. Fler och mer rigida kontroller löser inte problemet, för det är inget PROBLEM, det är en fundamental egenskap av mänskligt liv. Tryggheten som sådana och alla kontrollåtgärder invaggar människor i en skenbar trygghet, som gör oss mer sårbara.

Alla vet egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden. Tänker man lite djupare på saken är det inte ens självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Mycket talar för att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är helt enkelt per definition osäker och oöverblickbar. Något annat vore konstigt just eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är därför ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Om det någon gång blir som experterna säger kan det lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd. Efterfrågan på experter gör med andra ord något med mänskligheten. När majoriteten förlitar sig på några få individers (oavsett hur kompetenta och kloka de är) välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. Hur vet vi att den som har makten över oss är god? Vem ska avgöra det? Svaret är att det kan vi inte veta, och ingen bör få den makten över oss.

Det är dessutom ett faktum att experterna står sig slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier, och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Tänker osökt på haloeffekten som hela tiden spelar oss spratt och får oss att tillskriva människor med vissa egenskaper och vissa attribut fler och bättre kunskaper än andra, utan saklig grund. Det vi gör gör vi mot oss själva, det är både problemet och dess lösning. För det som görs på ett sätt idag kan göras på ett annat sätt imorgon. Om vi lär oss förstå och om vi arrangerar samhället i enlighet med dessa kunskaper.

Genialitet kan sägas vara det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av kunniga människors arbete. Vad vi behöver är en bättre balans i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Samhället är vårt tillsammans och vi delar det. Samhället är vi och våra handlingar, varken mer eller mindre. Kritiken mot experterna handlar varken om individerna eller om deras rön, de är i de flesta fall kloka och levererar bra och användbara tankar. Den handlar om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare och ingen annan aktör heller, någonsin är ensam och isolerad. Kunskap skapas genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.

Därför är kompetensen att ställa bra frågor som leder oss och samhället framåt i riktning ökad hållbarhet, mer värd än alla experter och alla svar i världen. Svar är alltid slutet på en process och de stänger in och kontrollerar. Frågan är början och frågor öppnar upp samt initierar rörelse, tillblivelse och skapar därigenom liv. Frågor är vad skolan borde handla om, förmågan att känna igen och formulera bra frågor är själva den grund som ett hållbart samhälle vilar på.