Information om mig

fredag 16 maj 2014

Moralens geologi 9


Vad ger livet liv och vad ger det mening? Dynamiken som uppstår i den föränderliga helhet som sammanhangen man finns och verkar i, är ett förslag till svar. Oförutsägbarheten, ett annat. All den kunskap man ännu inte har, allt man inte förstår och allt man vill men som (ännu) inte går, ett tredje. Svaren handlar om saker man inte kan, om det som är svårt eller öppet och vagt till sin natur. Studerar man samhällsdebatten och besluten som tas idag, reflekterar man över riktningen vi slagit in på, blir det tydligt att dessa kvaliteter och egenskaper ofta trängs bort. För de stör bilden av hur det borde vara, försvårar kalkyleringar och går på tvärs mot planerna som läggs upp och som ska följas till varje pris. Och planerna fungerar oftast så förrädiskt bra att det blir svårt att se och förstå hur komplext och svårfångat livet egentligen är.

Moral är liksom livet dynamisk och föränderlig. Moral är aldrig given, den skapas interaktivt, uppstår mellan människor. Ingen enskild äger eller kan kontrollera moralen. Moralen lever sitt eget liv, tillsammans med människorna som är medskapare av den. Moral är därför ett problem som kräver att man accepterar komplexiteten som är en förutsättning för att man ska kunna förstå, inte bara hur man kan agera moraliskt utan hur moral fungerar och kan förstås, som sådan.

Detta är vad Deleuze och Guattari gör, försöker förstå moralen som sådan, dess logik och funktion. Inte för att kunna kontrollera eller styra den i en speciell riktning, utan för att bygga upp en förståelse som gör det enklare att hantera moral. Och eftersom moral är ett komplext problem som uppvisar stora likheter med andra problem som också handlar om levande liv och livets mening kan kunskaperna och färdigheterna man skaffar sig genom att jobba med moral användas för att förstå även dessa problem. Undersökningen av moral här handlar alltså bara delvis om moral, den handlar lika mycket om kultur, kunskap och om frågan vad kvalitet är. Kunskaperna och färdigheterna man får kan användas i, och behövs för att skapa ett hållbart, samhälle. Och hur skulle vi kunna leva moraliskt om vi inte vet hur moral fungerar?

Moral har form och innehåll och uttryck samt substans. Och tillsammans med föränderligheten och det faktum att den alltid är delad skapas dynamik. Professor Challenger, som Deleuze och Guattri, här låter föra deras talan, fortsätter.
Even though there is a real distinction between them, content and expression are relative terms ("first" and "second" articulation should also be understood in an entirely relative fashion). Even though it is capable of invariance, expression is just as much a variable as content. Content and expression are two variables of a function of stratification.
Variationer på givna teman, det är vad vi har att göra med. Och vill vi förstå moral finns inte svaret i delarna, utan mellan dem, i dynamiken som uppstår i samspelet. Utan förändring finns ingen moral, bara regler. Det som moraliska regler moraliska är att de efterlevs och att de förändras dialogiskt. Därför är moraliska problem problem man aldrig blir färdig med. Moral är något man bara kan arbeta med och försöka hantera.
They not only vary from one stratum to another, but intermingle, and within the same stratum multiply and divide ad infinitum. Since every articulation is double, there is not an articulation of content and an articulation of expression—the articulation of content is double in its own right and constitutes a relative expression within content; the articulation of expression is also double and constitutes a relative content within expression.
Dubbla artikulationer får mig att tänka på vattenmolekylen, som är något enkelt och självklart, samtidigt som det är en fundamental del av livet. Utan vatten, inget liv. Vatten är mediatören, det som håller samman. Vatten är inte liv, och liv är inte vatten. Livet uppstår mellan och med hjälp av vatten. Därför består liv alltid av fler än en, men färre än många, delar. Och det går aldrig på förhand att avgöra vad som tillhör och vad som inte gör det. Relationerna är föränderliga. På basal nivå och tagna var för sig är delarna enkla att förstå, men tillsammans ger de upphov till dynamik och komplexitet. Det gäller även artikulationer. Ett ord är bara ett ord, tills det riktas mot och uppfattas av någon, då händer det saker som aldrig går att förutsäga. Därför är dubbelheten och mellanrummet mellan delarna eller lagren avgörande: Sammanhålla helheter är vad vi har att göra med.
For this reason, there exist intermediate states between content and expression, expression and content: the levels, equilibriums, and exchanges through which a stratified system passes. In short, we find forms and substances of content that play the role of expression in relation to other forms and substances, and conversely for expression. These new distinctions do not, therefore, coincide with the distinction between forms and substances within each articulation; instead, they show that each articulation is already, or still, double.
Livet är tredimensionellt, det kanske är en tanke som fungerar för att förstå? Och addera tid till ekvationen så blir det enkelt att förstå att moral är ett komplext problem. Tiden är obändig, den rör sig oavsett vad. Ingen och inget kommer undan tidens rörelse. Allt och alla påverkar varandra, ömsesidigt, för allt och alla finns och verkar på insidan. Tanken på en utsida är ett tankefel, för det existerar inget sådant. Allt liv levs på insidan, tillsammans med allt och alla andra. Gränser finns det gott om, men inga insider eller utsidor. Det är tankefigurer, djupt problematiska tankefigurer. Moral påverkas av dessa lika mycket som av andra saker och aspekter av livet som levs, på insidan.
This can be seen on the organic stratum: proteins of content have two forms, one of which (the infolded fiber) plays the role of functional expression in relation to the other. The same goes for the nucleic acids of expression: double articulations cause certain formal and substantial elements to play the role of content in relation to others; not only does the half of the chain that is reproduced become a content, but the reconstituted chain itself becomes a content in relation to the "messenger."
Insidan är en utsida för den som befinner sig på andra sidan, men båda är del av samma helhet. Därför inne och ute alltid relativt. Det avgörs i relation till något annat. Och detta är en fundamental egenskap som man måste acceptera, det är en förutsättning, inte ett problem  som går att lösa. Det handlar som jag ser det att förstå mellanrummens betydelse, att mellanrum är en del av helheten och att helheter alltid är sammanhålla och föränderliga storheter som överallt går in i och ut ur varandra. Föränderliga storheter. En som arbetat med likande tankar som som verkar i samma tanketradition som Deleuze och Guattari är Gregory Batesson, som lanserat en teori om dubbelbindningar, som nämns nedan. Ingen tanke är ny under solen, allt är variationer några få grundläggande utgångspunkter. Det är inte så konstigt, för dygnet har bara 24 timmar och livet har en gräns som är samma för alla. Detta sätter gränser för tänkandet, som det kan vara svårt att se om man inte tvingar sig att tänka förbi sina invanda moraliska begränsningar.
There are double pincers everywhere on a stratum; everywhere and in all directions there are double binds and lobsters, a multiplicity of double articulations affecting both expression and content. Through all of this, Hjelmslev's warning should not be forgotten: "The terms expression plane and content plane ... are chosen in conformity with established notions and are quite arbitrary. Their functional definition provides no justification for calling one, and not the other, of these entities expression, or one, and not the other, content. They are defined only by their mutual solidarity, and neither of them can be identified otherwise. They are defined only oppositively and relatively, as mutually opposed functives of one and the same function." We must combine all the resources of real distinction, reciprocal presupposition, and general relativism.
Jag ser här konturerna till en annan vetenskap, en mer öppet sökande vetenskap. Och det får mig att tänka på Nietzsche och på aforismer, vilket var det skrivsätt som Nietzsche ofta valde. En aforism får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft, detta skriver Deleuze och Guattari också om och syftar då på en aktiv läsare som erövrar innehållet och gör det till sitt samt omsätter insikterna i handling. Nietzsche (1987:62) skriver vidare i ett berömt citat från Den glada vetenskapen att,
Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ’sinne för sanningen’, för där har tapperheten förlorat sin rätt. 
En vetenskap som bedrivs med sådan premisser har inget värde i sig. Forskaren reser inga sannings- eller maktanspråk. Forskningen mål är inte att tala om hur det är, det är att peka på viktiga saker, samband och fenomen av betydelse i den värld där människor lever, tillsammans. Syftet är att engagera, inte passivisera. För det är alltid, oavsett vilken kunskap det handlar om, först när och om insikterna används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som det går att värdera det vetenskapliga arbetet. Därmed blir det hela kontexten, det vill säga vetenskaparen, texten, läsaren och handlingarna som utförs, sammantaget som ger vetenskapen dess eventuella betydelse. Det skulle kunna vara ett förslag på en moral för ett hållbart samhälle. Får fundera vidare på det. Återkommer.

2 kommentarer:

  1. Angående "moral för ett hållbart samhälle": har du funderat på om Frans de Waal och hans apforskning kan ge uppslag där? Som jag förstår den så finns det några egenskaper hos den moderna människan som art (nedärvda från tidigare arter av människa, och från våra och apornas gemensamma ursprung) som gör att vi kan fungera effektivt i grupp. Det är en sorts grundläggande moral som gör att vi kan fungera tillsammans och bilda samhällen - och därmed bli just människor. Sedan kan grundegenskaperna förfinas, men utan grunden kan de inte existera. I flera religioner och filosofiska läror finns en tes som säger ungefär att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det kanske är en bra utgångspunkt?

    SvaraRadera
  2. Intressant vinkel Björn! Det går helt klart att införliva den i tanken om moral som geologi, stratifiering´och sediment. Det finns ett bilogiskt lager och kulturella överlagringar. Helheten rymmer dem alla. Tack för inspiration och kloka uppslag!

    SvaraRadera