Information om mig

torsdag 6 mars 2014

Vem kan, och ska forskning kontrolleras?

Återkommer ständigt i tanken till frågan om kunskap och vad som skiljer vetenskap från annat vetande. Och jag är kritisk mot kvalitetssäkringssystem och hela den tanketradition som går ut på att kontrollera, vad det nu än är man vill försöka kontrollera. Min övertygelse och utgångspunkt är att verkligheten är komplex, framtiden öppen och att kontroller därför alltid är dömda att misslyckas samt att det bara ger sken av att man har kontroll. Inom vetenskapen går det naturligtvis inte att säga att allt går eller att allt är lika bra, det är inte det jag menar eller vill. Men synen på kontroll och övertygelsen om att vi har kontroll gör något med oss.

Kan inte låta bli att tänka på idrotten, där utgångspunkten är att den ska vara ren, det vill säga fri från doping. Samtidigt handlar idrott om pengar och om ära och prestige. Detta gör det oerhört lockande att fuska och det gör också att den som kan fuska utan att åka fast blir en vinnare. Såg ett inslag om det igår på Uppdrag Granskning. Fram till att man, efter skandal OS i Salt Lake City, införde en högsta tillåtna gräns för blodvärden fluktuerade dessa hos aktiva idrottsmän på ett högst onaturligt sätt. Och sedan, efter att en maxgräns införts stabiliserades värdena just vid denna. Tyvärr är det svårt att kontrollera bloddoping, men alla forskare som kom till tals i programmet var eniga om att blodvärden normalt sett inte fluktuerar på det sätt som de gör hos elitidrottare och att värdena skulle öka just innan ett stort mästerskap är osannolikt. Ändå är det just detta man ser när resultaten av mätningarna granskas. Vinsterna med fusket är allt för stora och risken allt för liten att åka fast, för att idrottarna som lever på att försöka bli bäst och som tjänar massor med pengar på jakten, ska förmås att låta bli att fuska. Alla fuskar så klart inte, men uppenbarligen gör många det. Och i vilket fall som helst är lockelsen stor och kontrollen svår. Därmed talar allt för att problemet är här för att stanna.

Fusk inom idrotten får inga allvarliga konsekvenser för samhället, det är mest tragiskt och det gör något med upplevelsen så klart. Värre är det med forskningen, men situationen är tyvärr skrämmande lik skididrotten. Inom vetenskapen jagar man inte medaljer, men en publikation i tidningen Nature eller Science är minst lika eftertraktad som en OS- eller VM-medalj. Och kontrollen av resultaten är nästan lika svår att genomföra som inom idrotten. Den som vill fuska har hela tiden ett försprång. Jag är övertygad om och inget pekar på att fusket skulle vara utbrett inom forskningen, men det dyker hela tiden upp exempel. Och för mig är det ett kapitalt misslyckande varje gång det sker. Talet om referee-granskade artiklar som hårdvaluta och bibliometrin som mätinstrument på vetenskaplig kvalitet bidrar dock tyvärr till att göra det lättare att fuska och kanske mer lockande. Jag vill se och propagerar en annan syn på kontroll av vetenskapliga resultat och andra meriteringsvägar, som tar hänsyn till hur människan fungerar. För forskare är människor, med allt vad det innebär. Läser om detta på SVD.se, på Ledarbloggen, i det svar eller den reflektion på det som hände i Jönköping och (den bristande kontrollen av vetenskaplighet i) tidskriften Diadaktisk tidskrift.
Ett problem med att mäta mänskliga aktiviteter är att det kan skapas något som vetenskapsteoretikern Ian Hacking kallar för loopingeffekter. Med detta menar han att människor, till skillnad från exempelvis partiklar eller kemiska processer, kan ändra sitt beteende för att svara upp mot själva mätningen. I ett tänkt scenario där måttstocken på djupet kunde beröra forskningens kvalitet skulle denna form av reflexivitet vara en fördel. Nu är dock verkligheten en annan. I dag används olika former av bibliometri för att mäta vetenskaplig produktivitet och genomslag, där kvantitativa mått på publiceringar och citeringar får stå som indikatorer på den kvalitativa substans som förväntas finnas bakom. Risken med att överbetona dessa typer av mätningar vid bedömning av forskningens värde och vid resurstilldelning är att det kan ske oönskade förskjutningar i forskningens inriktning där kvalitet inte med nödvändighet hamnar i första rummet.  
Det är representanter för Göteborgs Universitet (Jonas Ivarsson Professor i pedagogik, Åke Ingerman Professor i ämnesdidaktik med inriktning mot naturvetenskap och teknik) som skriver för att tydliggöra sin ståndpunkt och för att återupprätta forskningens rykte. Jag håller med om och inställer i riskerna som pekas på i citatet. Ian Hacking har forskat om vad det innebär att och vad man måste ta hänsyn till när man forskar om människor och kultur, men hans tankar har bärighet även på detta med kontroller av vetenskaplighet och för frågan om olika metoders för-och nackdelar. Hans studier stärker mig i övertygelsen om att det inte går att garantera vetenskaplighet. Det finns alltid möjlighet att fuska, speciellt som det är pengar och ära som står på spel. Som sagt, den absoluta majoriteten forskar för att nå kunskap, men det går aldrig att kontrollera detta. Studenter fuskar för att få examina eller CSN-pengar, vissa människor tänker och agerar så, även om de flesta inte gör det. Vem som är vem är en öppen fråga, en fråga omöjlig att få svar på.

Hur ska man kontrollera vetenskapligheten då? Jag är en varm anhängare av att sprida kontrollen på bredast möjliga sätt. Om det aldrig finns några garantier för kunskapens vetenskaplighet kommer alla som vill använda den eller hänvisa till resultaten att tvingas kontrollera att slutsatserna stämmer. Ingen artikel eller forskare kommer då någonsin att passera något nålsöga. Ingen forskare kan någonsin slå sig till ro eller vila på lagrarna. Och det är bra, för forskningen kommer aldrig att bli klar. Forskning måste hållas levande och vital, ständigt sökande efter bättre vetande. Om man slutade kontrollera och kvalitetssäkra skulle alla tvingas kontrollera det man hänvisar till, istället för som idag två eller tre anonyma forskare och ett redaktionsråd.
Forskarsamhällets egen metod för att upprätthålla kvalitet i forskning bygger på en radikalt annorlunda princip än bibliometrin. Den utgår från att vi själva kan ta hand om vår egen kvalitetssäkring. Genom att låta oberoende experter inom varje specialisering granska och kommentera den forskning som är under rapportering sker kunskapsbildningen kollektivt. Kvalitet får också därmed en mer nyanserad betydelse i förhållande till varje specialisering. Om dessa specifika inriktningar sedan kommer att generera betydande insikter, eller visa sig vara kunskapsmässiga återvändsgränder, det får historien avgöra. Men denna typ av osäkerhet hör till forskningens natur och diskvalificerar inte verksamheten i sig.
Instämmer i allt som sägs här. Osäkerhet är inget problem, för kunskap om världen och levande liv är alltid osäker, föränderlig och komplex. Problem får vi om vi ger sken av något annat, av att det går att skapa ett vattentätt system för att garantera kunskapens värde och sanningshalt. Det är där problemet finns och det var också detta man utnyttjade på Didaktisk tidskrift, för när ingen kontrollerar det färdiga resultatet. När det är viktigare hur många publikationer man har och var dessa är publicerade och när det är så man avgör forskares kvalitet, kommer det alltid att finns en lockelse i att göra som Kroksmark gjorde. Tillit är något man ska förtjäna, det är inget som kan bestämmas en gång för alla! Problemet ligger i systemet, som inte tagit hänsyn till kultur eller hur människor fungerar i praktiken.
Systemet som sådant bygger i grund och botten på att allmänheten har ett stort mått av förtroende för forskarna—till deras förmåga och vilja till intern granskning. Det är mot ljuset av detta som vi bör betrakta historien kring Didaktisk Tidskrift. Denna tidskrift har under många år utgett sig för att kollegialt fackgranska alla ingående bidrag. Att så skulle ha varit fallet är inte enbart en föreställning som förmedlats till enskilda forskare utan även till nationella och internationella organ med uppgift att dokumentera vetenskaplig publicering. Mellan 2004 och 2012 listar exempelvis det norska serviceorganet för forskning (NSD) Didaktisk Tidskrift i sin ”Database for statistikk om høgre utdanning”. För att kvalificera som godkänd publiceringskanal där ska en vetenskaplig tidskrift: • kunna identifieras med ISSN • ha en vetenskaplig redaktion • ha rutiner för kollegial fackgranskning • ha en nationell eller internationell författarkrets, dvs. maximalt 2/3 av författarna får tillhöra samma institution

När Högskolan i Jönköping initierade och genomförde en utredning om misstänkt vetenskaplig oredlighet var detta en reaktion på att resultat hade ändrats i tidskriften efter publicering. Denna utredning berörde ett enskilt arbete, men de efterföljande diskussionerna har blottlagt betydligt mer omfattande och för forskningen mer allvarliga problem. Forskare har listats som tillhörande redaktionen utan att vara informerade om detta och några rutiner för kollegial granskning har inte funnits.
Jag vill er en mycket mer spridd kontroll och menar att det ytterst måste vara allmänheten som kontrollerar och garanterar kvaliteten i forskningen. Det finns inga garantier och därför är det farligt att ge skev att detta. ISSN, vetenskaplig redaktion, rutiner för fackgranskning, en internationell författarkrets och så vidare är bra, men så fort det sprider sig en uppfattning inom akademin eller samhället om att detta garanterar kvalitet och att man alltid kan lita på det som står i tidskrifterna man läser och framförallt när meritering handlar om antalet citeringar, då är det som upplagt för fusk, vilket Didaktisk tidskrift illustrerar. Det går kanske att minska risken, men eliminera den är omöjligt. Därför menar jag att en bildad allmänhet och en väl utvecklad förmåga i samhällets breda bas, av kritiskt tänkande, är den enda "garantin" som finns. Vetenskap utförs av människor, för människor, med allt vad det innebär. Förstår vi inte det har vi inte förstått mycket och fältet ligger vidöppet för fortsatt fusk och risken är uppenbar att vi som samhälle spelar ett mycket högt spel. Mer utbildning för fler och tydligare fokus på kunskap och innehåll!
Som en naturlig konsekvens har vi vid Göteborgs universitet tagit ställning för att de texter som publicerats i Didaktisk Tidskrift inte ska ha vetenskaplig status i den dokumentation över vetenskaplig verksamhet som vi råder över. Vi kommer också att i alla relevanta sammanhang framföra krav på ökad transparens kring hur den kollegiala granskningen går till vid tidskrifter där vi är en del av kollegiet. Den omedelbara skadan av att dessa problem uppmärksammats kommer sannolikt att förknippas med enskilda karriärer och möjligen också med vissa forskningsinriktningar. Men den otjänst som tilltaget vållar svensk pedagogisk och utbildningsvetenskaplig forskning i stort är omöjlig att i skrivande stund överblicka. Det handlar nämligen om själva grundbulten för hela vår verksamhet—om forskningens trovärdighet.
Om forskningens trovärdighet hänger på var man publicerar sig och hur ofta forskare blir citerade, då är vi illa ute, både som akademi och samhälle och i förlängningen som mänsklighet. Det jag skriver här är inte att betrakta som vetenskap, men vissa av texterna som publiceras här är vetenskapliga och jag litar på att läsaren kan avgöra vad som är vad. Jag vill att det jag skriver ska granskas och att mina ord ska tas på allvar. Var jag publicerar mig är av underordnad betydelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar