Det jag fastnar för i dagens tidning är nyheten att svenska universitet tappar i anseende, eller i alla fall att de halkat ner på en lista över de 100 mest prestigefulla och eftertraktade universiteten i världen. Att det är nyheten, detta att Lund och Uppsala tappar i ANSEENDE ser jag som en del av problemet. Och den som tror att det finns en enkel lösning på denna typ av problem är också en del av problemet. Fast det största problemet är att svenska högskolor och universitet inte har mandat att sköta sin egen verksamhet. Svenska universitet och högskolor är politiska instrument, som styrs av politiker som vill andra saker än att kunskapen ska stå i centrum. Det är den enkla, fullt logiska förklaringen av de problem som finns i Högskolesverige. Att svenska universitet tappar i ranking är möjligen ett symptom på något, men det är inte detta som är problemet!

Problemet är att svenska högskolor inte får en årlig summa pengar att förvalta på bästa sätt, efter eget huvud. Problemet är att svenska högskolor ska gå med vinst och att det är ekonomin som står i fokus och som styr verksamheten. Problemet är att ersättningen regleras av poäng och examina, det vill säga av studenternas arbetsinsats. Och det är lärosätena och dess lärare som både ansvarar för ekonomin och betygen. Ledningen kräver resultat och studenterna poäng och kvaliteten upprätthålls av UKÄ som får internationell kritik för att deras mätningar inte mäter kvalitet. Enkel mattematik säger att detta går ut över kunskapen och det är denna som alla duktiga och ambitiösa studenter jagar.

Lösningen är att sätta kunskapen i centrum. Konkurrens och ekonomistyrning tar fokus från det som är högskolornas kärnverksamhet, att utveckla och sprida KUNSKAP. Det är enkelt att säga det och att förstå att det är detta som är problemet, men svårare att göra något åt det. Alla med ansvar för ledningen av svenska högskolor och universitet, det vill säga utbildningsministern och neråt i hierarkin ända ner till ekonomicheferna på respektive lärosäte måste tänka om och måste börja lyssna på, istället för diktera villkoren för, lärare och forskare. Där finns problemet och dess lösning. Uppdraget skulle kunna se ut som följer: Här har ni en summa pengar! Ge oss så mycket kunskap som möjligt! Om det var så den svenska utbildningspolitiken skulle se ut behövdes inga kontroller, ytterst lite administration och ansvaret för kunskapsinhämtningen skulle ligga där den hör hemma, hos studenterna som ska förvalta landet Sverige i framtiden. Lärare skulle kunna ägna all sin tid åt att utveckla kunskaper och åt att undervisa och hjälpa studenter att tillägna sig kunskaper. Ingen skulle släppas ut ur systemet innan de hade de kunskaper som vi tillsammans här i Sverige, demokratiskt enats om.

Lösningen är inte svår i sig, men eftersom det handlar om en radikal tankevändning och eftersom det handlar om att Björklund och andra måste lämna ifrån sig makten över lärosätena, blir det svårt att genomföra detta i praktiken. Därför är problemet enkelt, men lösningen svår. Och alla som försöker ge sken av att det är tvärt om är en del av problemet. Läser en intressant krönika om detta, av Maria Sundén-Jelmini. Hon har förstått och ser sambanden som verkligen spelar roll. Hon pekar på det som idag inte får pekas på. Hon uttalar de förlösande orden och säger som det är: DET STÅR EN ELEFANT I RUMMET!
När internationella forskare rankar de universitet som är viktigast inom deras ämnesområde, är det inte i Sverige de ligger. Bara ett svenskt lärosäte finns kvar bland de 100 högst rankade, i fjol var antalet tre. I stället breder amerikanska universitet ut sig över listan, samt ett och annat lärosäte från Kanada och Asien. Dessvärre är det inte alltför förvånande, snarare är det verkligheten som kommer ikapp.
Parallellt med forskarnas rankning utifrån universitetens rykte som görs av The Times higher education, görs också en rankning utifrån högskolornas kvalitet där områden som undervisning, forskning och internationell koppling jämförs. Även där har svenska högskolor sakta men säkert fallit bort från topplistan. Läsåret 2011/2012 låg tre svenska lärosäten på topp 100-listan. Året efter var antalet nere i två. Nu finns bara ett, Karolinska Institutet, kvar. Men inte heller det var egentligen någon överraskning.
Det är bara en överraskning för alla dem, med Björklund i spetsen, som valt att studera kartan i stället för verkligheten. Det är bara de ansvariga som bemött kritiken mot deras förslag och tankar om högre utbildning med orden, "Jag delar inte den bilden", som är förvånade. Alla andra har bara väntat på att de ska inse hur fel de haft och har. Där är vi inte än, men förhoppningsvis närmar vi oss.
Sedan 2011 pågår en omfattande kvalitetsgranskning av de svenska högskoleutbildningarna av Universitetskanslerämbetet, tidigare Högskoleverket. Den är inte klar, men flera av de större utbildningarna har granskats. Och resultatet är dystert.

Av landets samtliga teknik- och ingenjörsutbildningar, hade en tredjedel bristande kvalitet. Av landets läkarutbildningar var det hälften som inte höll måttet. Av tandläkarutbildningarna 40 procent. Ekonomprogrammen, 40 procent.

Men risken finns att verkligheten är ännu dystrare. Det utvärderingssystem som regeringen klubbat och som använts sedan 2011 när samtliga högskoleutbildningar började gås igenom, håller nämligen inte måttet.

Sverige kan därmed inte längre säkra kvaliteten på våra högre utbildningar, konstaterade det europeiska nätverket för kvalitetssäkring, ENQA (European Association for Quality Assurance in Higher Education) förra veckan och meddelade att Sverige inte längre får vara med i det europeiska kvalitetsnätverket. Redan innan uteslutandet hade Sverige fått flera varningar, men ändå inte förbättrat systemet.
Detta är den riktigt stora och alarmerande nyheten! Att Sverige uteslutits från det europeiska systemet för kvalitetssäkring. Läs det igen: Sverige har uteslutits. Att detta inte är den stora nyheten i Sverige är också en del av problemet. Varför når den inte ut till allmänheten? För att den visar att Björklund inte delar den bilden heller? Vill inte tro att det är så illa, men det finns tyvärr inget som talar för att det inte är så, tvärt om. Detta gör mig som ansvarsfull och kunskaps- och kvalitetsvärnande lärare oerhört frustrerad, arg och ledsen. Jag får kritik av utbildningsministern för att jag gör det jag tvingas till, fast jag vet att det inte leder till önskat resultat. För att han, i strid med internationella kvalitetsorgans rekommendationer, har bestämt att jag ska göra som han vill och inte det jag med stöd i forskning och erfarenhet vet fungerar.
Det är ingen orimlig slutsats att tänka sig att den bristande kvaliteten vid högskoleutbildningarna ihop med Sveriges resultatras i Pisatesterna.

Högskolerektorer och lärare vid högskolorna har uttryckt ungefär samma sak: När studenterna kommer från gymnasiet kan de för lite. De kan varken läsa långa texter eller dra slutsatser. Många kan inte ens skriva korrekt grammatik. För att inte tala om mattekunskaperna.

Möjligen är det en generalisering, kanske är det inte ens sant. För någon stor allmän ökning i avhopp från högskolan har man inte sett. Möjligen ligger förklaringen i att det är omvärlden som blivit bättre och satsat allt mer på högre utbildningar.

Eller kan det vara så illa att svenska högskoleutbildningarna anpassats efter en lägre kunskapsnivå?
Så länge lärosätena får betalt för hur många studenter som tar poäng och hur många examina man delar ut så är det just så illa. Fast det får man inte tala om. Det är den där elefanten som ALLA ser, men som ingen vågar tala om. För det skulle innebära att den fulla vidden av problemet med och inom svensk högre utbildning skulle gå upp för alla och det skulle innebära att ansvariga vore tvungna att tänka om. Framförallt skulle det innebära att makten skulle ges till lärarna, istället för som nu, ekonomiansvariga och politiker, där den rättmätligen hör hemma. Om man har ett utbildningssystem där lärare tvingas ägna sig allt mindre åt lärande och där man får betalt för form (läs betyg och examina) istället för innehåll (läs kunskap) då vore det märkligt om svenska universitet INTE sjönk i rankingar. Samma gäller för övrigt resten av skolsystemet, det vill säga bland och för kommande generationer av högskolestudenter. Så en sak har har rätt i Björklund, att det kommer att ta tid att vända den där Atlantångaren. Och så länge vi har en kapten som mot bättre vetande styr fartyget med fast hand mot isbergen finns ingen vändning i sikte än på länge.
Det vill säga ungefär vad Pisarapporterna indikerar: De svenska elevernas ämnesbetyg har inte sjunkit under årens lopp, ändå visar Pisaresultaten att svenska elevers kunskapsnivå försämrats kraftigt. Inte bara i förhållande till omvärlden, även jämfört med våra tidigare kunskaper. Men skolbetygen sjunker inte.

Högskolans finansieringsform bäddar tyvärr för att samma sak sker även där. Eftersom en del av de statliga medel som högskolorna får, faller ut först när en student avklarat en högskolekurs, skulle en hel massa avhoppare få stora följder för en högskolas ekonomi.

För drygt två år sedan infördes avgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitet. Sverige skulle inte konkurrera med gratis utbildning utan kvalitet. Det gick sådär. Från en termin till en annan minskade antalet utomeuropeiska studenter som inte kom hit på något utbyte, med nästan 80 procent.

Att svenskan är ett litet språk med internationella mått mätt är säkert en orsak. Det bidrar troligen också till att världens forskning centreras kring amerikanska universitet.

Men det är långt ifrån hela förklaringen.
Vill vi i Sverige ha en högre utbildning värd namnet måste den skötas av dem som har kunskap och erfarenhet av högre utbildning, det vill säga forskare och lektorer. Och man borde fråga dessa vad de behöver för att skapa kvalitet och kunskap, istället för att som nu beordra dem att göra något de vet inte kommer att fungera, "Det kommer att kosta massor med pengar" kanske någon säger. Jag säger, nej, det behöver aldrig kosta mer, för det handlar inte om att det behövs mer pengar. Allt handlar om hur pengarna används. Idag ekonomistyrs högskolorna och förväntas öka sin effektivitet år för år. Fokus ligger på resultatet, det ekonomiska. En (krympande) budget i balans. Jag vill se en kunskapsstyrning som går ut på följande: Ge Sveriges skattebetalare så mycket kunskap och kvalitet som bara går för denna (välj själv) summa pengar.

Bara om högskolan får fokusera på kunskap kan Sverige hoppas på att bli en kunskapsnation igen!