Diagnoser är kategoriseringingar som fått vetenskaplig sanktion. Och den tanken skrämmer, för den pekar mot 1930-talet, mot Rasbiologiska institutet och försöken att kategorisera människor från olika delar av världen med hjälp av vetenskapliga metoder. Vad man gjorde där var att tvinga in ett komplext fenomen som människan i snäva grupperingar, vilka omgående placerades in i rådande maktstruktur. Läser man geografiböcker från den tiden häpnar man, över hur människor som bor på en plats också ges egenskaper och ju längre bort man kommer från författaren desto mer besynnerliga och djuriska framstår människorna. Diagnoser som ADHD är inte samma sak, är ingen återgång, men skillnaden är en gradskillnad inte en artskillnad. En diagnos listar en uppsättning egenskaper och paketerar dessa på ett sätt som passar läkemedelsbolagen som kan ta fram preparat för att möta egenskaperna. Det ligger ingen värdering i detta.
Diagnoser är också kulturella och påverkar livet och alla som lever i samhället. Diagnoser är beskrivningar av mänskliga egenskaper som klumpas ihop i ett slags färdigknuten och hårt sammanhållen bukett av levande blommor som kan riskera att dö. Har du ADHD, på riktigt? Eller du kan väl inte ha ADHD! Det kan man få höra när man som jag valt att komma ut, när man skriver om sina upplevelser på detta sätt, som exempel på, i mitt fall, ADHD. Som om det är vetenskapen och läkarna som bestämmer. Det är jag som valt att skriva in mig i och förstå mina upplevelser genom tankeverktyget/begreppet ADHD. Fast jag är därmed samtidigt med om att ge legitimitet till diagnosen som jag är kluven inför. Jag inser att det finns en lockelse att förklara allt som händer med hjälp av den förmodade diagnosen. Alla människor är mer än så. Ingen passar perfekt in i en diagnos, men det kan vara lätt att få för sig det. Detta glöms bort väldigt lätt och allt för ofta. Jag och alla andra är mer, alltid mer än vad en diagnos kan fånga. Jag är pappa, docent och lärare. Jag har relationer, till min käresta, mina vänner, kollegor och här på nätet med läsare och kommentatorer. Jag ingår i olika nätverk. Jag är rädd för höjder, gråter när det blir känslosamt på TV. Tycker om att hålla tal med känner mig obekväm när det ska minglas. Jag och alla andra är komplexa och diagnoser är förenklingar, hänsynslösa förenklingar.
Faktum är att diagnosen alltid kommer först och sedan fylls kategorin med individer som passar mer eller mindre väl in i beskrivningen. ADHD är en kulturell nod som organiserar och detta riskerar att tvinga in människor i fack eller levande blommor i kvävande buketter. Frivilligt går man in i den gemenskap som diagnosen utgör. Det finns en risk att det skapas sektliknande sammanslutningar av till synes likasinnade. För när man accepterat en diagnos är det lätt att accentuera egenskaperna som diagnosen beskriver och att underkommunicera allt som inte godkänt som tecken på ADHD. Jag är mer än så, därför värjer jag mig. Samtidigt har det varit till hjälp för mig att lyssna på andra som berättat. Så, även om jag är kluven och trots att jag ser risker och är skeptisk, väljer jag att skriva om mina upplevelser och tankar kring detta att leva med en uppsättning egenskaper som jag tror skulle kunna få vetenskaplig sanktion.
Det jag tänkte skriva om, innan tankarna flög iväg, viket de tenderar att göra ibland, är känsligheten för ljud. Världen kommer mig inte till mötes, den tränger sig på. Och jag kan inte värja mig. Därför tycker jag om, att som just nu, vara först på jobbet. Fast när jag skriver är jag som en katt som fått span på något. Jag är superfokuserad. All min uppmärksamhet är riktad mot skärmen och tankarna som växer fram där. Det är så jag tänker, genom att skriva. När jag ser orden på skärmen kan jag ta dem till mig. Tankarna behöver ges form och varaktighet för att få mening för mig. Att skriva handlar för mig om att sortera i och hitta röda trådar i det kaos som finns innanför pannbenet på mig. Jag kan fokusera, men inte så länge. Det tar på krafterna, kräver sin tribut. För jag känner mig som sagt som katten, beredd till språng. Och rätt som det är smäller det i dörren, knäpper det i väggen eller drabbas jag av något annat ljud. Drabbas jag av. Det är så det känns, som en elektrisk stöt. Adrenalinpåslag. Jag hoppar till. Kan inte värja mig. Därför gillar jag tystnaden och därför skrämmer den mig. Därför har jag svårt att koncentrera mig. För jag störs, hela tiden. Och därför är jag idag oerhört tacksam för att jag lärt mig fungera i samhället och för att jag hittat ett jobb där mina egenskaper kan (om än med viss möda) göras en tillgång. Skrivandet hjälper mig att tänka och tänkandet hjälper mig att förstå.
Insikt om hur man fungerar och hjälp att få sådan förståelse tror jag är en bättre medicin för många än preparaten som används för att hjälpa människor med neuropsykiatriska diagnoser att klara vardagen. Det fungerar så klart inte för alla, men alla behöver och mår bättre av ökad självkännedom. Därför skriver jag och publicerar denna ADHD-dagbok. För att dela med mig av mina knep och tekniker att klara vardagen.
Att vara först på plats på jobbet är en sådan teknik. Jag har försökt att använda öronproppar, för känsligheten för ljud är kanske som värst när jag ska sova. Men om jag mekaniskt stänger ute ljud skärps sinnet och effekten uteblir. Det är som kroppen mobiliserar uppmärksamhet. Därför drabbar världen och omgivningen mig, den kommer mig inte till mötes. Minsta knäpp i en tyst lägenhet sänder en explosion av adrenalin i kroppen och jag är med ens klarvaken. När grannen släcker ljuset fortplantar sig ljudet genom lägenheten och jag kan inte värja mig. Känner mig som ett hjälplöst offer, för det är i mig problemet finns. Det är min känslighet för ljud och svårighet att koncentrera mig som är problemet. En hyperkänslighet som i andra sammanhang är en stor fördel. Min uppmärksamhet gentemot omgivningen är kortvarig och raslöst sökande, men stor. Jag läser av nyanser i ansiktsuttryck och ordval. Ofta alldeles för mycket och det har varit ett stort problem. Fast i mitt arbete som forskare är det en tillgång. Som sagt, jag är liksom alla andra en komplex sammansättning av olika egenskaper. Även om jag skulle kunna få en diagnos har jag eller är jag inte ADHD. Men jag känner igen mig själv i andras beskrivningar.
ADHD har inte funnits som diagnos särskilt länge. När jag växte upp fanns den inte, till exempel. Det är på senare år jag hittat diagnosen och kunnat jämföra mina egenskaper gentemot dess innehåll. Fast egenskaperna har funnits alltid. Och tecken på eller beskrivningar av egenskaper som kan kategoriseras som ADHD finns överallt, om man bara är tillräckligt uppmärksam och vet vad man ska leta efter. Jag skriver ofta om Nietzsche här på bloggen och har tidigare varit inne på att jag känner igen mig i hans ord och tankar. Jag är övertygad om att han skulle kunna fått en ADHD diagnos. Tänkte avsluta detta sammelsurium av tankar, detta kaos av ord, med att visa på det. Det skulle kunna varit jag som skriver om mig, men det är Nietzsche som skriver om sig.
Det skulle kunna vara jag som skriver om mig, men det är Nietzsche som sätter ord på sin upplevelse, sitt sätt att vara och fungera. Även jag gillar korta vanor och jag liksom Nietzsche uppfinner ständigt nya sätt att vara och verka samt organisera tillvaron. Även jag har bytt bostad, vänner och arbetsuppgifter. Och jag rör mig som han ständigt, i tanken och med kroppen. Ständigt på väg. Utan vanor blir allt ett enda kaos, men det måste vara korta vanor. Jag är raslös, men det måste inte hända saker jämt. Jag njuter av tystnaden också, och stillheten. För då kan jag låta tankarna röra sig som de vill.295Korta vanor. -- Jag älskar de korta vanorna och betraktar dem som ett oskattbart medel att lära känna många ting och tillstånd och komma till botten med deras sötma och bitterhet; min natur är helt inrättad för korta vanor, till och med i de behov som rör dess kroppsliga hälsa och över huvud taget så långt jag kan överblicka, från de låga till de högsta aspekterna. Alltid tror jag att detta kommer nu att tillfredsställa mig för all framtid -- också den korta vanan har den där lidelsefulla tron, tron på evigheten -- och att jag är avundsvärd som funnit och förstått det. Och så vederkvicker det mig om middagen och om kvällen och sprider en djup förnöjsamhet omkring sig och inom mig, så att jag inte har lust till annat, utan att därför vara tvungen jämföra eller förakta eller hata. Och så en vacker dag har det haft sin tid, det goda tinget tar avsked från mig, men inte som något som nu inger mig äckel, utan fredligt och mätt på mig liksom jag själv är mätt, och som om vi hade skäl att vara tacksamma mot varandra och i den andan räckte varandra handen till farväl. Och redan väntar det nya i dörren och likaså min tro -- i sin oförbränneliga dårskap och visdom -- att detta nya blir det rätta, det slutgiltigt rätta. Så går det mig med maträtter, tankar, människor, städer, dikter, musikstycken, läror, dagsprogram, levnadssätt. -- Däremot hatar jag de varaktiga vanorna och anser att jag fått en tyrann i min närhet och att min livsluft blir tjock att andas, så snart händelserna gestaltar sig på ett sådant sätt att varaktiga vanor med nödvändighet tycks växa fram ur dem; till exempel genom ett ämbete, genom en ständig samvaro med en och samma människa, genom en fast bostad, genom ett ovanligt gott hälsotillstånd. Ja, jag är i den djupaste grunden av min själ stämd till tacksamhet mot allt mitt elände och min sjuklighet och allt annat som är ofullkomligt hos mig, därför att det sådant ger mig hundra bakdörrar genom vilka jag kan undkomma de varaktiga vanorna. -- Men det allra outhärdligaste, det i egentlig mening fruktansvärda, vore förvisso ett liv helt utan vanor, ett liv som ständigt kräver improvisation -- detta vore för mig en förvissning om ett Sibirien.
Där smällde dörren. Kollegorna är på ingång. En ny arbetsdag börjar och det är dags för mig att ta tag i saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar