Information om mig

torsdag 6 februari 2014

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 1


Inspiration är en nyckfull kraft som aldrig går att lita på. Bygger man sitt skrivande uteslutande på inspiration är risken stor att inget skrivs. Det är en gammal sanning. Jag vill skriva även när inspirationens gudagåva inte står mig bi. Behöver skriva för att kunna tänka, för att sätta tankar på pränt. Skrivande är mitt sätt att få syn på mina egna tankar. Först när jag läser det jag skriver kan jag bedöma det jag tänker. Och skrivandet hjälper mig att få struktur på vardagen, hjälper mig komma vidare och ger mig faktiskt också inspiration. Ibland vill den dock inte infinna sig. Ibland är det som förgjort, som om tankarna fastnat. Sådana dagar behövs extern stimulans som kan väcka tanken. Har sedan förr förra sommaren hittat massor med inspiration till skrivandet och tänkande hos Deleuze och Guattari. Förra veckan avslutade jag en serie bloggposter om språk, lingvistik, kunskap och kultur. Anade redan då att lusten skulle krypa sig på och där är jag nu. Har en dag att fylla med bokförfattande och korrekturläsning, men kommer inte riktigt igång. Behöver någon att tänka och samtala med, stimulans och en lagom utmaning. Hittar detta i boken jag ständigt återvänder till A Thousand Plateaus. Capitalism ans Schizophrenia, hos Deleuze och Guattari. Öppnar därför upp en ny serie, om tolkning, makt och psykoanalys. Samtalar med filosoferna utifrån platån: 1914: One or Several Wolves? Jobbar mig igenom texten, stycke för stycke, mening för mening. Använder liksom i tidigare, liknande bloggposter texten av Deleuze och Guattari som ett slags prisma genom vilket jag betraktar samtiden, vardagen och kunskapen som jag vill försöka placera i centrum av samhället. Platån inleds på följande sätt.
That day, the Wolf-Man rose from the couch particularly tired. He knew that Freud had a genius for brushing up against the truth and passing it by, then filling the void with associations. He knew that Freud knew nothing about wolves, or anuses for that matter. The only thing Freud understood was what a dog is, and a dog's tail. It wasn't enough. It wouldn't be enough. The Wolf-Man knew that Freud would soon declare him cured, but that it was not at all the case and his treatment would continue for all eternity under Brunswick, Lacan, Leclaire. Finally, he knew that he was in the process of acquiring a veritable proper name, the Wolf-Man, a name more properly his than his own, since it attained the highest degree of singularity in the instantaneous apprehension of a generic multiplicity: wolves. He knew that this new and true proper name would be disfigured and misspelled, retranscribed as a patronymic.
Denna text har jag liksom resten av A Thousand Plateaus läst många gånger. Även här märker jag att innehållet öppnar upp nya sidor och meningar när jag tar itu med den igen. Mycket har hänt sedan senast jag läste och reflekterade kring dessa frågor, men synen på och uppgörelsen med psykoanalysens tolkningsföreträde, dess makt över tänkandet, kulturen och kunskapen, känner jag igen. Och det är en uppgörelse som presenteras, men ingen uppgörelse som reser anspråk på att presentera sanningen eller som ger oss svaret på frågan om hur det är egentligen. Här tas inte ära och redighet av Freud och andra psykoanalytiker, men deras anspråk kritiseras och dekonstrueras. Deleuze och Guattari ger ordet tillbaka till Sergei Konstantinovitch Pankejeff som eftervärlden lärt känna via Freud som Vargmannen. Deleuze och Guattari visar hur Freud egentligen inte lyssnar på analysanden, utan har sin tolkning klar från början och därför utövar makt över patienten. Om detta och om psykoanalysens anspråk handlar platån, men den har liksom övriga kapitel i boken många kopplingar till mycket annat också, till kultur, kunskap och det samhälle vi lever i här och nu. Det är i alla fall så jag läser texten, helt i enlighet med författarnas intentioner.

För Deleuze och Guattari är alla anspråk på tolkningsföreträde förkastliga. Makt korrumperar och gör något med alla som kommer i kontakt med den, även den som tilldelas makt. För Freud innebar det att han slutade lyssna på patienten, hans tolkning var klar på förhand och applicerades på berättelsen, oavsett hur väl den stämde överens med det som faktiskt blev sagt under terapin. Detta visar Deleuze och Guattari redan i inledningen. Freud visste inget om vargar och han lyssnade inte på den berättelse som Pankejeff förmedlade. Freud använde sin patient för att göra karriär. Vargmannen är Freuds skapelse, han har inget med Pankejeff att göra, enligt Deleuze och Guattari. Detta ska här tänkas vidare kring och med och du, käre läsare, är välkommen att ta del av och även delta i samtalet. Tillsammans kan vi förhoppningsvis lära mer om både kultur och psykoanalys av och med varandra. Det är som sagt därför jag skriver, för att lära mig mer och för att fördjupa mina kunskaper. Inte för att tala om hur det är, egentligen. Jag har inte och gör inte anspråk på något tolkningsföreträde här.

Texten läser jag som en uppgörelse med och kritik av vetenskapens makt över vetandet, eller kanske snarare vissa vetenskapsutövares makt- och kunskapsanspråk. Vetenskap handlar om makt och om tolkningsföreträde, vilket kanske är oundvikligt med tanke på att vetenskapen har som uppgift att söka kunskap för mänsklighetens räkning och därför befinner sig vid randen till människans vetande. Fast med makt följer ansvar och bara för att man uppnått en hög akademisk titel, bara för att man forskat länge om något, betyder per definition aldrig att allt som hävdas i namn av vetenskap är sant och riktigt. Om vi litar blint på vetenskapen är vi alla illa ute. För att vetenskapen och resultatet av den akademiska verksamheten ska kunna bidra till samhällets långsiktiga överlevnad krävs att det finns en allmänhet som har förmågan att tänka kritiskt, som kan utvärdera och göra rimlighetsbedömningar av resultatet. Det kan man få hjälp med om man vänder sig till Deleuze och Guattari. Det är vad jag vill visa och det är med detta för ögonen, med det syfte, jag skriver dessa poster.

Sådär, nu är bollen satt i rullning. En ny serie bloggposter, om ett nytt ämne, har öppnats upp. Jag har fått igång inspirationen och får därför en flygande start på dagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar