Dagens Nietzsche, om humanioras roll och samhällets kris

Människa, tänk på det ordet. Reflektera över dess innebörd. Vad menar du när du säger att du är en människa? Vad lägger du i begreppet? Hur tänker du och hur tänker vi, idag, i politiken, skoldebatten, inom olika vetenskapliga discipliner? Vad menar vi? Frågan om människan kan tyckas självklar och trivial; det vet man väl vad och hur det är. Jag är jag och vi är vi, så är det med det. Case closed! Även om många tänker så är det varken en trivial eller enkel fråga. Utan ett fungerande och hållbart svar på frågan blir det svårt att förstå sig själv och varandra, svårt att bedriva politik och utbildning. Att forska blir snudd på omöjligt och att organisera ett samhälle blir problematiskt.

Allt tal om humanioras kris är av ovan angivna skäl helt onödigt. Det är en pseudodebatt som bygger på helt felaktiga premisser. Frågan om människoblivandet är viktigare än alla andra frågor och eftersom humaniora är vetenskapen om människan blir allt tal om ämnets kris, dess överflödighet och alla beslut om neddragningar ett slags bekräftelse på att vi som människor inte vet vårt eget bästa. När vi handlar som vi gör i förhållande till frågan om människans vara och när vi tänker som vi gör krig värdet av kunskapen om människan, då bevisar vi bara för oss själva att vi inte fattat någonting. Vi är helt enkelt inte mogna uppgiften, än på långa vägar, att förvalta arvet av tidigare generationer. Beslut om att inrätta världsarv och tal om bildningens värde är bara läpparnas bekännelse.

Människan är slav under sina affekter, drömmer omöjliga drömmar och idealiserar sig själv. Vi är mitt uppe i skapandet av en kultur som ihärdigt förnekar sin egen existens. Och vi är kollektivt fixerade vid penningen, som dyrkas och tillåts styra allt mer av livet, vardagen och samhället. Det är inte humaniora som befinner sig i kris, det är människan, mänskligheten. Förnekelse fungerar ett tag men förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla. Därför måste vi sluta tala om humanioras kris och vi måste upphöra med att tala om bildning. Dags att acceptera och ta konsekvenserna av vad vi vet och det vi har vetat länge. Läs till exempel nedanstående rader från filosofen Nietzsche, som talar till oss och är lika aktuella idag som då, för över 100 år sedan. Människan har inte förändrats ett dugg sedan dess, inte biologiskt. Kulturellt har mycket förändrats, men i synen på människan ovh mänskligheten har ytterst lite förändrats.

115

De fyra villfarelserna. -- Människan har fostrats av sina villfarelser: hon såg sig för det första alltid ofullständigt, för det andra tillskrev hon sig uppdiktade egenskaper, för det tredje kände hon sig i en felaktig rangordning visavi djur och natur, för det fjärde uppfann hon ständigt nya värdeskalor som hon för en tid betraktade som eviga och ovillkorliga, så att än den ena än den andra mänskliga driften och beskaffenheten intog första platsen och till följd av detta idealiserades. Räknar man bort effekten av dessa fyra villfarelser, har man också räknat bort humanitet, mänsklighet och "människovärde".

Vi behöver lika mycket då som nu mer och bättre kunskaper om människan och mänskligheten. Vi behöver humaniora för att förstå oss själva och vad som finns och vad som går att göra. Humaniora är inget vi klarar oss utan. Nietzsche insåg det och talade om det för oss. När ska vi inse det? Frågan är en kuggfråga, för det handlar inte om något som avgörs en gång för alla. Insikt om människoblivandet, kunskap om människan är kunskap som ständigt förändras och som varje generation måste erövra på egen hand. Kunskap inom humaniora är inget man har, det är något man söker och ständigt måste jobba med. Vi är inte så kloka som vi ofta får för oss. Kultur förändras och med den synen på kunskap och kunskapers värde. Människan och sökandet efter kunskap är inget projekt som går att avsluta, det är per definition ofullständiga frågor. Och människan är ett djur som delar jorden och dess biosfär med resten av biologin och ekologin. Punkt fyra på Nietzsches lista hittar jag paralleller till i dagens DN, i en krönika av Håkan Boström. Han skriver:

1960-talet utgjorde ett slags zenit för tron på politikens, förnuftets och därmed förändringens möjligheter. Världen ansågs fortfarande överblickbar.

I dag framstår världen som mer kaotisk och fragmentarisk, åter ur ett svenskt perspektiv, trots att stora delar av mänskligheten har det bättre än för 45 år sedan, fler röster gör sig hörda och tillgången till information nog aldrig har varit större. Internet och sociala medier har undergrävt all auktoritetstro, men också skapat osäkerhet då nya auktoriteter och sanningar inte ges mycket tid att etablera sig.

I en så fragmentarisk verklighet är det snarare grupptänkandet och det känslomässiga positionerandet som tar överhanden. Det gäller såväl i den mediala debatten i stort som i uppsvinget för, och fixeringen vid, främlingsfientliga partier. Den gemensamma tron på framsteget med stort F har ersatts av partikularism och identitetssökande.

1950- och 1960-talets förnuftstro hade förstås sin baksida. Den gav oss inte bara välfärd utan även miljonprogramsområdena, aktiv utslagning av småföretag och en svällande offentlig byråkrati. Resultatet blev ett samhälle som av många kom att upplevas som kallt och opersonligt snarare än varmt och solidariskt. Mot detta reagerade 1960- och 1970-talets alternativrörelse, även om det nog till slut snarare var marknadsliberala krafter som ändrade inriktning på politiken.

De som initierade 1980- och 1990-talets marknadsreformer var förvisso mindre förnuftstroende, men delade ändå föregångarnas tro på en självskriven formel för framgång. Den moderna utopismens kalhet och existentiella tomhet bestod därmed. Insikten att marknaden, lika lite som byråkratin, är något naturtillstånd har börjat sätta sig först på senare år. Marknader behöver präglas av transparens och ramar. Alltför mäktiga aktörer sätter annars gärna marknaden ur spel, med eller utan politikens benägna hjälp.

Värdeskalor kommer och går. Kulturer förändras. Människan består dock. Människan har inte förändrats, det är synen på vad det innebär att vara människa och hur samhället styrs bäst som förändrats och ständigt förändras. Humaniora, säger det igen, är inte i kris. Det är samhället som befinner sig i kris och idag behövs humaniora mer än någonsin. Läget är allvarligt, men så länge som det finns analytiker som Boström finns det hopp. Han avslutar sin krönika på följande sätt, som jag väljer att se som ett positivt tecken.

Dessa av erfarenhet vunna insikter om både marknaden och byråkratins inneboende begränsningar är uttryck för ideologisk behärskning, men också ett slags uppgivenhet. Samhället är mer komplext än vad några enkla modeller någonsin kan fånga. Det är en kris för förnuftet som springer ur förnuftets inneboende självkritik. Därför mer en kris för den förment rationella politiken än för det kritiska tänkandet i sig. Åtminstone så som politiken har uppfattats under efterkrigstiden: som en kamp mellan höger och vänster om hur ekonomin ska regleras utifrån förnuftiga principer.

Frågan är om en illusionsfri politik är möjlig. Det pessimistiska svaret är att när det blir svårare att projicera känslor, drömmar och förhoppningar på ekonomin tenderar politikens mer basala dimension att ta över. Vad den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt har kallat ”vän-fiende-distinktionen”. Makt- och identitetskamp för dess egen skull. Vem tillhör egentligen folket? Vem ska få yttra sig? Vem ska ha makten att definiera andra? Den ekonomisk-ideologiska behärskningen riskerar paradoxalt nog att slå över i besinningslöshet.

Insikt och klokskap kan inte köpas för pengar. Därför är satsningar på humaniora och bildning aldrig dyra, de är alltid på rea, i förhållande till dess värde. Pengar är ett fantastiskt verktyg, men det går inte att bygga ett samhälle med ekonomi i fokus, med pengar som grund. Det är bankernas agerande ett talande exempel på.