Allen vs Farrow. En tragisk historia, utan vinnare.

Jag dras som en fluga till en sockerbit till ämnen utan givna svar, till ämnen som blottlägger kulturens fundamentala öppenhet och osäkerhet. Till exempel som visar att sanning är ett komplext begrepp och att sökandet efter sanning ibland är hopplöst. Följer därför med intresse vad som händer mellan en av mina favoritregissörer, Woody Allen och hans adoptivdotter Dylan Farrow, som anklagat honom för sexuella övergrepp på henne när hon var sju år. Oavsett vad som hänt och det vet bara de inblandade själva är detta en djupt tragisk historia. Läser en klok analys av lägen, skriven av Erik Helmersson på DN. Det som händer handlar om kultur, om kampen mellan natur och kultur. Människan är ett djur och aldrig blir det så tydligt som när denna typ av frågor debatteras, eller snarare utnyttjas av profithungrande medier som utan samvete tar vara på alla chanser att tjäna pengar. Helmersson skriver.

Fastän ingen utomstående har en aning om huruvida Allen är skyldig eller inte ska hans skuld debatteras, analyseras, knådas i gamla och nya medier. Och alla ska tycka. Ett skräckexempel var en debatt som hölls i CNN den 3 februari. Inte nog med att en brölande panel satt och anklagade varandra för högt och lågt. Dessutom kommenterades allt i  realtid med inlägg från Facebook.

Människor som knappt verkade kunna hålla reda på vad de ätit till frukost uttalade sig med den största självsäkerhet i skuldfrågan, och de allra flesta i denna gigantiska medborgarjury var helt eniga. ”Han borde ha låsts in för åratal sedan.” ”Han gifte sig med sin egen dotter!” (Det gjorde han för övrigt inte.) ”Han är en överskattad, sjuk pedofil.”

Vad CNN anser sig uppnå med dessa kommentarer är bortom i alla fall min fattningsförmåga.

Tänker på vad kvinnor som figurerar i medierna brukar vittna om, på berättelserna om hot och okvädningsord som mailas till kvinnor eller som publiceras i sociala medier. Tänker på debatten om samtycke till sex och på andra rättsskandaler. Alla har en åsikt och med nya medier kan denna luftas utan eftertanke och reflektion. Den ena fråga ger upphov till den andra och debatterna avlöser varandra. Debatten om skuld i den ena frågan övergår snart i debatter om debatten och det står inte på förrän det ropas på förbud eller regleringar av tillgången till och möjligheten att uttrycka sig på nätet.

Alla har en åsikt om allt. Och alla vill uttrycka sina åsikter. Få vill lyssna, allt för få. Fokus är på jag, jag, jag. Jag måste få tala om vad jag tror. Jag tar mig rätten att fördöma. Man kan förstå det som händer på olika sätt, men även där, i den debatten, finns det nästan bara utrymme för två åsikter, för eller emot. Antingen eller. Och vetenskapen hakar på och utvecklingen eldas av nuvarande regler för meritering som premierar det enkla, det sanna framför det komplexa och mångtydiga. Den som forskar om sådant som är föränderligt och om ämnen som inte har några givna svar körs över i akademin på samma sätt som den som vill problematisera frågan i en debatt effektivt tystas när alla skriker ut sina åsikter. Fokus på jag och den egna karriären, på ekonomi och på framgång. Slagordet är syns man inte så finns man inte. Och synas måste man, till varje pris.

Vill se tydligare fokus på kunskapen, så som den är och så som den fungerar. Vill se en större förståelse för komplexitet. Annars kommer fler att offras på det sätt som både Woody Allen och Dylan Farrow just nu offras. Ingen rök utan eld. När den tanken kombineras med jaglojalitet, jakt på rikedom och snabb kommunikation skapas ett samhälle där ingen kan vinna. Ett samhälle där alla är förlorare. Där pengar och effektivitet står i centrum är kunskapen, omsorgen och det kritiska tänkandet satt på undantag. Där räknas bara uppmärksamhet och det som majoriteten bestämmer är rätt eller fel.

Människan överskattar sin egen förmåga konsekvent. Jag har inget att dölja, alltså har jag inget att frukta. Det står i bibeln att den som är oskyldig kastar den första stenen. Är du verkligen oskyldig? Har du inget att dölja? Är det verkligen så, igår, idag imorgon ... Vad händer om maktförhållandena förändras i framtiden och om det förflutna bedöms med den tidens mått. Kan du vara absolut säker på att inget av det du gör idag kommer att fördömas imorgon? Faktum är att ingen kan veta det. Därför har alla allt att vinna på att ta det lite varligt. Men det är svårt så länge det är som det är. Så länge som pengarna och effektiviteten ses som det högsta goda och så länge som komplexitet skys som pesten är det snudd på omöjligt. Ändå måste vi försöka. Vi har alla ett ansvar även om vi tar det eller ej.

Kunskapen i centrum löser inte skuldfrågan i fall som Allen vs Farow, men om fler ser mer till och vårdar vetandet och förmågan till kritiskt tänkande blir det möjligt att närma sig den typen av problem på nya, mer nyanserade sätt. Om kunskapen står i centrum istället för pengarna kommer samtalet att uppvärderas, reflektionen och lyssnandet. Fler kommer att bry sig mer om varandra. Samhället är alla vi tillsammans och det vi gör gör vi med eller mot varandra. Kunskapen i centrum löser inga problem, men chansen att hitta lösningar som är hållbara ökar, dramatiskt.

Livet är komplext och motsägelsefullt. Kulturen blir vad vi gör den till, tillsammans. Kulturen uppstår mellan dig och mig och mellan oss och världen. Kulturen är resultatet av interaktion. Människan är ett djur som styrs av BÅDE affekter OCH kultur. Människan blir till genom samverkan mellan arv och miljö, är utkastad i världen. Det är mitt forskningsområde, människoblivandet och förutsättningarna för förändring av kultur. Det är en omöjlig uppgift, ett uppdrag som inte går att ro i land. Jag vet det, ändå fortsätter jag. För jag söker förståelse och det får jag. Ökad förståelse för komplexiteten och svårigheterna, det är belöningen jag får för utfört arbete. Det är därför jag forskar om kultur, för att jag vill förstå det sammanhang som jag lever och verkar i.

Det finns inga garantier, ingen möjlighet att kontrollera eller komma till botten med, ingen sanning. Inte ifråga om kultur. Kulturen följer sina egna dynamiskt föränderliga lagar. Och vi människor kan inte göra annat än följa med och försöka förstå. Inget är rätt och inget är fel. Allt beror på vilket perspektiv man utgår från. Jag försvarar inte Allen och anklagar ingen. Jag försöker bara förstå det sammanhang jag lever i och jag hoppas att fler kunde förmå sig att göra det samma. För jag tror att det är enda sättet att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.