Jag saknar förmågan att hålla världen och omgivningens alla intryck från mig. Saknar den barriär mot yttervärlden som andra verkar ha. Rörelsen är dubbelriktad, för jag har även svårt att hålla inne med känslorna som bubblar upp inombords. Dock har jag aldrig varit utagerande i sociala sammanhang. Jag har alltid kunnat kontrollera vad jag gör. Hur jag reagerar har jag emellertid aldrig kunnat reglera. Känslorna svämmar över, utan kontroll. Jag bli ledsen, glad, arg, besviken. Kan aldrig veta. Känslorna bara finns där och pockar på uppmärksamhet. Och däremellan finns jag och min vardag handlar om att kryssa mellan yttervärldens Skylla och ett inre Karybdis. För att överleva har jag utvecklat och med åren förfinat förmågan att ta vara på tillfällena. För att jag ska få något gjort gäller det att smida när järnet är varmt. Där och då. Det har varit en kamp och därför är jag tacksam över att det har fungerat, att jag inte gav upp utan kämpade vidare.
Nyckeln till framgång, som också är vad som driver mig att skriva dessa bloggposter, är självkännedom, att veta hur just jag fungerar. Att identifiera sina svagheter och styrkor. Och det har jag fått göra helt på egen hand, för när jag gick i skolan fanns inga diagnoser. Man var ordblind och underpresterande, så var det med det. Jag hatade lärarnas och andras omdöme: Han kan när han vill. Visst var det så, men det har aldrig handlat om vilja. Det har aldrig varit viljan som saknats. Tvärtom! Jag har alltid burit på en intensiv längtan efter att kunna fungera i vardagen, som alla andra. Har alltid drömt om att passa in och vara normal. Tacksam för att jag aldrig tappade modet eller förlorade orken och gav upp. Jag blev lika förvånad som mina lärare när det fungerade, jag kunde och det gick. Och var min räddning, dessa glimtar av förmåga. Det var på den sköra tråden min framtid hängde, det insåg jag tidigt. Fast resan har varit fylld av problem och missöden. Därför skriver jag, för att dela med mig av det som jag själv hade behövt, där, då.
Yes we can! Ingen kan vara dömd, ingen får dömmas, på förhand. Därför är det olyckligt om neuropsykiatriska diagnoser betraktas som något man är. Om de leder till att fokus riktas mot det man inte kan, eller om diagnosen uteslutande är en väg till hjälp och medicin. Har intresserat mig för människors reaktioner när jag talar om att jag högst sannolikt skulle kunna få en diagnos. Har lagt märke till att det finns tre sätt att reagera. Antingen med ett: Nej, vad tråkigt att höra. Medlidande och sorg hjälper dock ingen och det är aldrig därför jag berättar. Eller också reagerar man med orden: Det har väl alla, mer eller mindre. Ytterst få lyssnar på vad jag har att säga, registrerar och fortsätter samtalet utan att informationen påverkar deras sätt att se på mig. Om fler reagerade som den sista kategorin människor gör blev mitt och många andras liv enklare. Om fler såg till vad som fungerar, istället för till problemen. Tänk vad bra det skulle vara.
Neurodiversitet är ett vackert ord, liksom mångfald, jämställdhet/jämlikhet. Tanken på allas lika värde och att alla får vara med. Framförallt insikten om att alla kan bidra med något. Det är fina ord och värdefulla insikter. Tyvärr blir det ofta bara ord. När samhället befinner sig i konstant kris och det ska effektiviseras för effektiviseringens skull. När besparingar och nedskärningar är vardag. Då blir det lätt så, att det talas och lovas runt men hålls tunt. I teorin är alla lika mycket värda, men i praktiken anses det mer samhällsekonomiskt att smalna av normen, medicinera och jobba med problemen. Det sätt som samhället organiseras på idag tvingar oss alla att uppmärksamma fler problem än förtjänster. Och det drabbar dem som har diagnoser av olika slag, för de ligger samhället till last, kostar pengar och underpresterar. Om, säger om, det är så man ser på människan och samhället. Man behöver inte se och agera på detta sätt. Det har inte alltid sett ut så. Det är inte någon lag och ingen utom vi själva tvingar oss till detta handlande. Det skulle kunna vara annorlunda, ett annat samhälle är möjligt. En annan syn på människan och samhället skulle kunna vara den rådande. Om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs. Yes we can!
Vi skulle kunna välja att se till det som fungerar och vi skulle bättre kunna ta vara på förmågorna som finns hos alla människor, med eller utan diagnos. Samma gäller den svenska skolan, som idag är satt under lupp och där fokus ligger på problemen. Även det skulle kunna vara annorlunda. En annan syn är möjlig. Läser till exempel i dagens SvD om att företrädare för skolorna i länder som fått bra resultat i PISA kommer till Sverige för att inspireras. Det finns massor av saker som är bra i den svenska skolan, också. Lätt att glömma det. Lätt att få för sig att inget är bra, om och när allt fokus ligger på problemen. Inget och ingen är antingen eller, allt och alla är både ock. Ingen människa är en ö. Samhället, hur vi än tänker och vad vi än gör, är alla vi tillsammans. Kulturen skapas av oss, gemensamt när vi interagerar med varandra i vardagen. Ingen kan allt, men alla kan något. Om vi lyssnade mer på varandra. Om vi tog oss mer tid och lade mer möda på att förstå, skulle fler kunna bidra med mer och alla skulle bli vinnare.
Tillsammans förfogar mänskligheten över oanade möjligheter. Den kollektiva förmågan överstiger vida även den mest högpresterande och intelligenta människan på jorden. Om vi samverkan kan denna, idag dolda, förmåga utnyttjas för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Visst har jag problem, men jag har också exceptionella förmågor. Och om jag bara betraktas i ljuset av ADHD hamnar förmågorna i skymundan, då blir jag underpresterande. Om jag tvingas in i situationer och mallar som jag inte trivs i kan jag inte prestera, men om jag får göra det som ska göras på mitt sätt klarar jag mer än de flesta. Jag är inte ensam. Vi är många som känner och fungerar så här. Vi kan och vi vill. Varför kan vi inte få visa det och sedan bli bedömda, utifrån vad vi kan istället för vad vi inte kan? Vem tjänar på att just det är den självklara strategin för att möta neuropsykiatriska diagnoser? Jag förlorar på det och samhället tjänar inget. Varför framhärdar vi? Varför koncentrerar vi oss på problemen istället för på förtjänsterna?
Varför. Det är en fråga som vi borde ställa oss oftare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar