ADHD-dagboken 30/01, 2014

"Jag har väldigt svårt att sortera intryck och blir väldigt trött efter några dagar med fullt program", sa jag på väg upp till rummet, när vi fick en stund över innan middagen. "Så är det väl för alla", sa kollegan. Och det är kanske så, att alla blir trötta. Men jag tror att min trötthet är större. Tycker mig se, när jag jämför, att min trötthet tar sig andra uttryck. Min trötthet i sociala sammanhang går inte att bota med en tupplur, den växer sig på. Högen med osorterade intryck växer och växer. Jag drivs mot en punkt där jag börjar fantisera om att rymma, eller där jag känner en stark lust att bara ställa mig upp och skrika: TYST! Jag känner mig trängd, instängd och får svårt att andas. Inombords är jag i uppror. På ytan ser jag lugn ut. Det har varit min räddning, men är också en förbannelse. Jag uppfattas som alla andra, men känner mig inte sådan. Ingen annan verkar gå igenom det jag tvingas igenom. "Så är det väl för alla", brukar jag få höra. "Lite ADHD har alla idag". sägs det ibland. Kanske är det så. Kanske koketterar jag bara? Kanske. Men min upplevelse är ärligt känd och ingen kommer innanför någon annans skal och kan uppleva vad hen känner. Därför skriver jag dessa bloggposter, för att dela med mig. Förhoppningsvis känner någon igen sig. Kanske vill fler dela med sig. Eller också är min upplevelse trivial och något alla känner. Kanske. Men just därför är det viktigt att samtala om det, att utbyta tankar och erfarenheter om hur vi upplever världen och vår omgivning. Hur vi hanterar intrycken.

Världen kommer mig till mötes. Alla intryck sköljer över mig på en och samma gång. Vill jag eller måste jag hålla en tanke kostar det på. Störande ljud, prat, musik, högtalare som förmedlar budskap, rörelser i ögonvrån, och så vidare. Att bli störd är en del av vardagen. Det handlar inte om när eller hur, det handlar om hur mycket. Tappade trådar är en del av min vardag och något jag tvingats vänja mig vid. Storslagna ambitioner som av en eller annan anledning överges. Jag är bra på att skapa rutiner, strukturer och på att hitta lösningar på allehanda problem. Det har varit en överlevnadsstrategi. Men det är svårt att hålla fast vid dem, för jag fixar inte att automatisera. Kan inte för mitt liv begripa hur man gör när man kopplar på autopiloten och bara gör. Därför har jag svårt att komma ihåg koder, eller anat som kräver att man slutar tänka. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör. Det jag gör kräver koncentration och närvaro. Jag är bra på det, att vara närvarande. Men det tar på krafterna och jag behöver pauser, vila, stunder för mig själv. Känner mig ibland som en Formel 1 bil. En bil som bara kan köra fort, men som inte orkar göra det länge. Jag kan mobilisera kraft, kan superkoncentrera, men aldrig några långa stunder. Ju fler intryck som kommer mig till mötes, desto mer mer energi gör jag av med och desto kortare tid kan jag koncentrera mig. Efter några dagar med möten, föredrag och i ständig närvaro av andra. Efter några dagar utan tid i avskildhet för att ladda batterierna blir jag trött, oerhört trött. Kanske känner alla så? Kanske.

Mitt skrivbord är belamrat med saker. Listan över uppgifter som måste göras, snarast är lång. Har svårt att sortera. Vet inte var jag ska börja. Det enda jag vet är att jag fixar det. Jag håller deadline och gör sällan någon besviken. Jag gasar när jag måste och tar det lugnt när jag kan. Har hittat strategier och tekniker för att överleva. Får jag bara lösa uppgiften på mitt sätt klarar jag det mesta. Tyvärr får jag inte det. Och det är då jag märker att jag är annorlunda. När andra bara gör som man ska och presterar lika bra. Där och så får jag kämpa och det är inte alltid jag fixar det. Det är då kreativiteten kickar in och blir en kär vän. När det handlar om att hitta lösningar på problem finns det gott om energi. Det mesta går att lösa. Bäst mår jag och jag presterar mest om jag får lösa uppgiften på mitt sätt, utan att behöva tänka på hur man ska göra, hur man brukar göra eller på hur andra gör. Här märker jag tydligast att jag jag är annorlunda, för när jag bara gör möts jag nästan alltid av förvåning eller av misstro. Jag kan ytterst sällan bara göra, utan att dra på mig uppmärksamhet. När jag gör det som känns naturligt för mig reagerar omgivningen. Är det så också för alla? Jag tror inte det. Upplever det inte så.

Jag har tvingats upptäcka min egen annorlundahet, mitt utanförskap, att jag inte fungerar som majoriteten, den hårda vägen. Det har lett till att jag aldrig haft ett självförtroende. Jag har straffat mig själv och har lagt ner enorma mängder energi på att försöka vara normal. Fast när man spelar normal kräver det energi och uppmärksamhet och det tar fokus från annat, så helt normal har jag aldrig lyckats bli. Det har kostat på och det gick ut över resultatet i skolan. Det tvingade mig att under många år jobba i ett lågkvalificerat yrke. Det gjorde mig rastlös och jag kände mig ändå inte som en i gänget. På Universitetet, när jag blev student och kunde koncentrera mig på det jag var intresserad av, då upptäckte jag att det inte var fel på min intellektuella förmåga. Fast jag sa sällan något, i alla fall inte i början. För jag var van vid att bli tittad på och van vid att dra på mig oönskad uppmärksamhet. Så jag höll inne med vad jag trodde. Länge var det så. Jag anpassade mig och gjorde som andra, mot bättre vetande. Därför underordnades jag och mitt sätt att agera fick andra att känna sig överlägsna mig. Det har kostat på att spela normal.

"Ska DU göra telegrafistprovet", sa en av de gamla klasskamraterna vid mönstringen. Det var första gången i livet som jag stack ut och uppmärksammades i positiv mening. "Han kan om han vill" har jag hört till leda. Jag vet att jag kan, och om jag bara får göra det på mitt sätt vill jag också oftast göra det. Fast det är svårt att resa sig och stå upp för sina kunskaper, det man vet och kan. Bloggen blev min räddning. Här får jag och här kan jag, uttrycka mina tankar. Detta är min plats. Här kan jag vila och låta tankarna flyga. Allt blir inte bra, det vet jag. Men ibland blir det bra, det känner jag och får jag också höra. Har dock svårt att hantera beröm. Är inte van vid uppmärksamhet. Jag kan aldrig känna mig säker på att uppmärksamheten är positiv. Det håller mig fortfarande tillbaka. Fast allt mindre under senare år. På måndag byter jag avdelning och institution på jobbet. Då börjar jag om, i ett nytt sammanhang. Där känner jag att jag får vara jag, på mitt sätt. Där trivs jag och får jag uppskattning. Där vet jag att jag kommer att kunna prestera. Tacksam för det. Glad, och otålig. Låt det bli måndag nu. Och så har jag gått en utbildning, till kreativ processledare. Det ser jag också fram emot att få jobba med. Det ger kraft och inspiration att ta tag i kaoset på skrivbordet och alla måsten.

2014 blir ett bra år. Känner det. Har i alla fall inget att skylla på. ADHD är ingen ursäkt, inte för mig. Jag är den jag är och vill inte vara någon annan. Jag har egenskaper som är värdefulla och jag har möjlighet att arrangera mitt liv så att jag kan prestera över det normala. Normal känner jag mig dock inte, men jag har förlikat mig med det. Fast kanske är jag inte onormal. Kanske känner och fungerar alla mer eller mindre som jag? Den möjligheten finns. Därför skriver jag och delar med mig. För att nå visshet, alternativt för att hjälpa dem som känner och upplever världen och vardagen, det sociala, på liknande sätt. Du är inte ensam, om du känner igen dig. Vi är många. Och vi kan, vi vill och har dessutom något viktigt att tillföra samhället. Om alla gör och tänker lika finns ingen mångfald, ingen kreativitet, ingen förändring eller anpassning till omgivningens krav. Finns ingen hållbarhet, bara stagnation och i förlängningen död. Alla har något att tillföra helheten, det gemensamma. Alla är en del av samhället. Alla. Normer och konventioner är kulturellt konstruerade och kollektiv upprätthållna. Normer kan vara trånga och strikt kontrollerade, eller öppna och tillåtande. Ju fler som får plats på insidan desto bättre är det, för alla. Därför delar jag med mig, för att visa att det kan gå bra ändå, även för den som känner sig annorlunda.