Dagens Nietzsche, om kulturens roll för vetandets kvalitet

Inget tjafs. Kom till saken. Koncentrera. Slösa inte med tid eller pengar. Antingen är det rätt och sant, eller fel. Spara, effektivisera och se till att allt överflödigt görs av med. Marginaler och mellanrum är tecken på att det finns mer att göra. Ingen rast, ingen ro. Så ser tidsandan ut. Det är enligt dessa maximer samhället och vardagen organiseras. Det är denna ideologi som implementeras överallt. Alla omfattas av och är på ett eller annat sätt deltagare i denna jakt mot nollpunkten. Kostnadsjakten och fixeringen vid vinst, det vill säga ökande vinst, är vår samtids underliggande melodi. Ingen är vinnare i denna dödsdans. Vi suger tillsammans märgen ur vår egen ryggrad och dricker det blod som skulle kunna pumpa syre ut till kroppens alla delar.

Det är inte hållbart att göra och leva som vi gör. En tid, en kultur, en värld som ser återinvesteringar, underhåll och omsorg om personalens hälsa som onödiga kostnader kommer förr eller senare att tvingas ner på knä. Ju förr vi inser detta desto bättre. Alla vill bli rika och alla tror sig ha vad som krävs, eller att de är nära gränsen till genombrott. Därför accepterar alla besparingar, skattesänkningar och effektiviseringar. För det kommer ju inte att drabba mig. Men det gör det, alla drabbas. Alla är förlorare, även de 85 rikaste individerna, som tillsammans kontrollerar hälften av jordens rikedomar. Vi håller på att slita mänskligheten i bitar och föröder den enda plats i universum som vi vet med säkerhet att människan kan leva på (se här, här och här). Varför? Till vilken nytta? Vad är målet? Att bli rik och för att tjäna pengar? För att få tid över, till vad? Stanna upp en stund. Tänk efter. Vad håller vi på med? Vad jagar vi efter?

Ett annat samhälle är möjligt. Det går att utnyttja tiden, den dyrbara, utmätta tid som är livet, på bättre och mer hållbart. Inte bara min tid, vår tid. Det vi gör gör vi tillsammans, med eller mot varandra. Oavsett vad vi gör gör vi det kollektivt. Om vi satsar på oss själva och är strikt egoistiska gör vi det tillsammans. Och när alla tänker på sig själva är det ingen som tänker på helheten. Där är vi inte och dit når vi aldrig. Det kommer alltid finnas några som ställer upp och som tänker på det gemensamma. Är de vinnare eller förlorare? Skratta gärna, men jag ser dem som vinnare. För det den som offrar sig för kollektivet gör aldrig fel. Om alla gör så får vi ett blomstrande samhälle. Om alla däremot satsar på sig själva har vi inget samhälle, ingen framtid, inget liv.

Titta på hur det ser ut i kollektivtrafiken, i skolan, vården och omsorgen. Tänk en stund på hur du har det själv. Finns det tid för något annat än det absolut mest nödvändiga? Flyter allt på utan problem? Bilden som växer fram är inte vacker. Vad håller vi på med egentligen? Vad vill vi? Vad drömmer vi om? En kaka som finns kvar när den ätits upp. Faktum är att den kollektiva drömmen kan kokas ner till just det; en omöjlig längtan efter det som inte går att få. Fysikens lagar visar att det är en omöjlig dröm. Därför har alla allt att vinna på att överge projektet. Vi måste tänka om och göra rätt, vi måste börja återinvestera och amortera. Enskilt och kollektivt, i samhället och i näringslivet. Sex timmars arbetsdag. Dags att plocka upp den tanken. Tid går inte att spara, den kan bara användas mer eller mindre klokt, det vill säga mer eller mindre långsiktigt hållbart. Låt oss lyssna på varandra och samtala mer. Låt oss ta oss tid för att se och uppleva. Låt oss ta vara på den tid vi har. Hjälp på vägen finns i överflöd. Lyssna till exempel på vad Nietzsche har att säga, om konstens roll för vetenskapen och i samhället och kulturen.

107

Vår yttersta tacksamhet till konsten. -- Hade vi inte godtagit de sköna konsterna och uppfunnit detta slag av kult av det osanna, så skulle den insikt i den allmänna sanningslösheten och förljugenheten som vetenskapen numera förskaffar oss -- insikten om att illusioner och vanföreställningar är en förutsättning för en tänkande och kännande tillvaro -- så skulle den inte vara att uthärda. Själva redligheten skulle ha äckel och självmord i släptåg. Nu förfogar vi emellertid över en motvikt mot vår egen redlighet som hjälper oss att undgå sådana konsekvenser: konsten, som den goda viljan till illusion.

Den goda viljan till illusion håller på att krossas, eller snarare offras på upplysningens altare. Vi håller på att skära av et vitalt organ från samhällskroppen. Kulturen, konsten, musiken och litteraturen är inte nyttiga enligt näringslivets syn på saken, men det är essentiella inslag i ett friskt samhälle. Vetenskapens kalla sanningar är meningslösa utan kulturens levande galenskap. Vårt liv levs i mellanrummet, mellan konst och vetenskap. Det ena förutsätter det andra.   

Det är inte alltid vi förmenar vårt öga att runda av, att fylla ut ur egen uppfinning: och då är det inte längre den eviga ofullkomligheten som vi bär med oss över vardandets flod -- då tror vi oss bära en gudinna och känner en barnslig stolthet över denna prestation. Som estetiskt fenomen är tillvaron fortfarande uthärdlig för oss, och tack vare konsten förfogar vi över det öga och den hand och framför allt över det goda samvete som fordras för att vi ska kunna förvandla oss själva till ett sådant fenomen. Vi måste emellanåt vila ut från oss själva på så sätt att vi ser oss själva på avstånd och i fågelperspektiv och på konstnärlig distans gör oss lustiga över oss själva och gråter över oss själva; vi måste upptäcka hjälten och lika mycket narren som döljer sig i vår sanningslidelse, vi måste kunna glädjas då och då åt vår dårskap för att få behålla glädjen över vår visdom!

Perspektiv på tillvaron och sanningarna som vetenskapen presenterar för oss är nödvändigt, för vårt samhälles långsiktiga överlevnads skull. Utan pauser, utan återhämtning, underhåll och återinvesteringar i verksamheten över ingen organisation, finns inget liv. När ska den insikten sjukna in? När ska vi kollektivt förstå hur ohållbart vårt nuvarande sätt att leva och organisera tillvaron är? När ska konsten uppskattas och dess värde nå sin rätta nivå? Innan det är försent, får vi hoppas!

Och just därför att vi i grund och botten är tunga och allvarliga människor och snarare vikter än människor så finns det inget som gör oss så gott som narrkåpan: vi behöver den som skydd mot oss själva -- behöver allt slags överdådig, svävande, dansande, gycklande, barnslig och hänryckt konst, för att inte gå miste om den frihet ovan tingen som vårt ideal fordrar av oss. Det vore ett återfall just för oss med vår ömtåliga redbarhet att hamna huvudstupa i moralen och just för de omåttligt stränga fodringarnas skull som vi i detta hänseende ställer på oss själva till någon sorts dygdemonstra eller fågelskrämmor. Vi ska också kunna stå över moralen, och inte bara stå, med den ängsliga stelbentheten hos den som i varje ögonblick fruktar att förlora fotfästet och falla, utan också sväva och leka! Hur skulle vi då kunna undvara konsten, eller narren -- Och så länge ni fortfarande på något sätt skäms inför er själva, hör ni ännu inte till oss!

Vad människan behöver är ett gott skydd mot sig själv. Och vad mänskligheten behöver är insikt om vad vi kan göra mot oss själva, att vi förfogar över verktyg som kan förgöra oss, direkt eller indirekt. Vi behöver kulturen mycket mer än kulturen och konsten behöver oss. Vi behöver tid för eftertanke, tid för idéer att födas och flyga. Kreativitet kräver kravlöshet, frihet, tid, tid, tid. Utan galenskap ingen klokskap. Utan mellanrum och återhämtning, ingen prestation, inget resultat, ingen vinst, inget liv.

Snart är det helg. Ta vara på den!