Språkfilosofiska reflektioner 35

Viljan att skapa revir och bygga hierarkier där man själv befinner sig i toppen är en konsekvens av världens och kulturens ena kraft, sammanhållande eller territorialisering, som Deleuze och Guattari talar om. Och önskan att anpassa sig, följa med och bryta upp är konsekvenser av den andra kraften, deterritorialisering eller upplösning. Inom vetenskapen manifesterar sig krafterna som Royal Scienece och minor science. Naturvetenskap som ägnar sig åt att undersöka sådant som går att kontrollera, sådant som är trögrörligt. Naturlagar, kvarkar och liknande. Sådan vetenskap ger prestige, för den ger sken av att komma sanningen nära. Sådan vetenskap är lockande och det finns forskare som vill bygga revir och hävda sig, som söker bekräftelse och makt och som därför skapar likande metoder för studiet av sådant som är mer rörligt och föränderligt. Kultur och samhälle är sådana områden. Och Noam Chomsky har lyckats med uppdraget. Han har fått makt genom att samla andra forskare runt sig som sprider hans tankar och som för arvet vidare. Han bedriver forskning om språk med metoder inspirerade av Royal Science och det han hittar går onekligen att sortera in i den rigida mall han skapat. Deleuze och Guattari har dock valt en annan väg, men mer nomadologisk ansats. Deras studier av språk handlar om att följa med och om att bryta upp och visa på förändring.

There are not, therefore, two kinds of languages but two possible treatments of the same language. Either the variables are treated in such a way as to extract from them constants and constant relations or in such a way as to place them in continuous variation.

Det finns språk, kort och gott. Inte huvudspråk och underordnade språk. Det är den tanken Deleuze och Guattari presenterar. Och det är vi som väljer hur vi ska förhålla oss till språk. Är det sanningen vi söker, den enda möjliga och rimliga förklaringen? Eller är det verktyg för att förstå? För mig är den senare strategin att föredra, alla dagar i veckan. Jag är inte intresserad av sanningen om språk (för jag tror inte det finns någon sådan), jag vill veta hur språk och kultur fungerar. Jag vill veta hur det är att leva med språk och i kultur, jag vill lära mig förstå förändring. Sanningen i bestämd form, som forskare kämpar om och i bland är bredda att förgöra sina motståndare för är ett dåligt mål för vetenskapen. Vill se en mer pragmatisk inställning till verksamheten. Vill se mer fokus på användbarhet och nyfikenhet och tror att verktygsperspektivet pekar i den riktningen, främjar sådana egenskaper.

We were wrong to give the impression at times that constants existed alongside variables, linguistic constants alongside variables of enunciation: that was only for convenience of presentation. For it is obvious that the constants are drawn from the variables themselves; universals in linguistics have no more existence in themselves than they do in economics and are always concluded from a universalization or a rendering-uniform involving variables.

Variation och förändring är resultatet av tillblivelse. Världen skapas på nytt hela tiden. Och, och, och, och läggs till nästa och och bildar en helhet. Ständigt blir allt och alla till. Det som ser ut att vara kontinuitet är i själva verket en snarlik upprepning av det kända och invanda. Kontinuitet kräver lika mycket handling som nyskapande, det känns bara inte så för det har blivit vana. Det ena leder till det andra, men det går inte att räkna på för det handlar om tillblivelse. Ur det överflöd som frambringas i världen finns bara utrymme för en liten del, därför handlar tillblivelse inte om skapande, om riktning eller teleologi. Det finns inget mål, bara förändring. Evolutionen, där det som blir skapas i mellanrummen, mellan utfallet och miljöns tvingande verkan, är den modell för språklig förändring som Deleuze och Guattari använder. Därför blir förändring den enda konstanten.

Constant is not opposed to variable; it is a treatment of the variable opposed to the other kind of treatment, or continuous variation. So-called obligatory rules correspond to the first kind of treatment, whereas optional rules concern the construction of a continuum of variation.

Glöm eviga former och uttryck. Glöm lagar som inte kan brytas. Språk är förändring, mer eller mindre trögrörlig förändring. Lyssna på bandinspelningar av talat språk från, säg 1980-talet. Skillnaden är slående, den hörs. Ändå är det "samma" språk, för man förstår det som sägs, men det sägs på annorlunda sätt och orden betyder inte exakt samma sak, nu och då. Förändring, förändring, förändring. Det som hindrar en att se förändringen är människans enormt starka vilja att känna sig trygg. Det som är nytt kan uppfattas som hotfullt och den som är rädd och som dessutom har makt kan få för sig att det går att hindra förändring, att det är någons fel att kultur eller språk förändras. Sverigedemokraterna är ett exempel vad som kan hända när rädsla och makt förenas. Ett exempel på hur kultur som förnekar sig själv kan växa fram. SD försöker kontrollera det som man gör bäst i att acceptera och följa med. Kontrollerandet tar allt för lätt överhanden. FRA och liknande fenomen borde oroa, för det är saker som växer fram på insidan, det är handlingar som vi utsätter varandra för. Det är ett slags kulturell tillblivelse som lämnar en mycket dålig smak i munnen på alla med bara basala kunskaper om historia.

Moreover, there are a certain number of categories or distinctions that cannot be invoked, that are inapplicable and useless as a basis for objections because they presuppose the first treatment and are entirely subordinated to the quest for constants: for example, language as opposed to speech; synchrony as opposed to diachrony; competence as opposed to performance; distinctive features as opposed to nondistinctive (or secondarily distinctive) features.

Det handlar olika aspekter av samma liv, kort och gott. Uppdelningen, kontrollen och sökandet efter mönster, regelbundenheter, är djupt mänskliga handlingar och preferenser. Men bara för att dessa finns och för att många tänker så betyder inte att det är så, att världen är så ordnad. Människan vill vara och ser sig själv som Universums centrum, men det finns inget egentligen som talar för att det skulle vara så. Människan är en del av den helhet som livet utgör och mänskligheten är en del av helheten. Ett resultat av evolutionens process av tillblivelse. Nomadologi är en lite mer ödmjuk vetenskap än Royal Science, helt enkelt. Det handlar om verktyg för att förstå, inte om lansering och försvar av sanningar.

For nondistinctive features, whether prosodic, stylistic, or pragmatic, are not only omnipresent variables, in contrast to the presence or absence of a constant; they are not only superlinear and "suprasegmental" elements, in contrast to linear segmental elements; their very characteristics give them the power to place all the elements of language in a state of continuous variation—for example, the impact of tone on phonemes, accent on morphemes, or intonation on syntax. These are not secondary features but another treatment of language that no longer operates according to the preceding categories.

Att kategorisera och värdera språk eller kultur i termer av överordnat och underordnat är en farlig väg att gå. Och det blir än farligare om den lanseras som vetenskaplig, för då blir den onåbar för allmänheten. Lägg därtill en utbredd tilltro till experter och det borde ringa en varningsklocka. Minns att Deleuze och Guattari kopplade just denna platå till datumet November 20, 1923 och platsen Tyskland. Det som hände efter att man införde en ny valuta är idag ett varnande exempel på hur det kan gå om önskan att kontrollera drivs för långt.

Historien upprepar sig inte, men upprepningen gör det. Tillblivelsen är ett resultat av handling. Kultur följer inga lagar, den blir bara till, och till, och till i det kraftfält som uppstår i dynamiken mellan territorialisering och deterritorialisering. Mind the gap, skulle man kunna säga. Se upp för avståndet mellan ... Det är där det händer, och händer, och händer. Framtiden går inte att förutsäga, kultur och språk kan inte kontrolleras. Livet är här och nu och det enda vi kan göra är att leva det. Nyckeln till harmoni ligger någonstans mellan sammanhållningens och kontrollens fängelse och upplösningens kaos och anarki. Det är ett tillstånd som ständigt måste bevaras och kämpas för. Det är inte, det blir.