Information om mig

fredag 13 december 2013

Självständighet och tillit leder till kunskap

På väg till Stockholm. Ska tillbringa helgen där. Sedan direkt till Uddevalla, för att prata på en AIL-konferens. Sedan har jag en dag att förbereda terminens två sista heldagar med föreläsningar. Sedan är arbetsåret 2013 slut. Det jobbiga året 2013, som började i moll men som slutar i dur och hopp. Jag tror på framtiden igen. Det är roligt att vara lärare, undervisa och forska. Livet svänger och jag är tacksam för det, för allt som är bra. Det kommer att komma dagar. Tar vara på det som är bra och njuter av det, här och nu.

Väntar på tåget och läser under tiden en intressant debattartikel, i GP, av Bo Rothstein. Den handlar om läraryrket och dess status. Eller snarare om yrkets förlorade status och relationen mellan detta och de dalande resultaten i PISA-mätningen. Jag ser ett mönster och med hjälp av Rothsteins text förflyttas jag tillbaka i tiden. Till tiden då jag tillfälligtvis lämnade skolans värld. Utan saknad lämnade jag skolan, för jag fann mig inte tillrätta där. Ändå minns jag hur orättvist jag tyckte det var att alla klagade på lärarna och hur illa jag tyckte om avundsjukan och hånet som riktades mot lärarna som bara hade lov och som latade sig, som inte bidrog tillsamhället och som skulle sättas åt. Varför skulle de ha ledigt hela sommaren och därtill på jul och alla lov? Kanske för att lärare under året ger allt för kunskapen och offrar sin fritid för studenterna. Kanske för att sommaren ägnas åt inläsning och fortbildning och alla andra lov åt planering. Kanske för att de som ondgjorde sig inte hade eller har en aning om vad kunskapsutveckling handlar om och vad som krävs av en lärare för att denne ska bli en bra lärare.
Vad är det som styrt denna utveckling? Varifrån har idéerna kommit som så dramatiskt ändrat den svenska lärarkårens ställning. Vem kläckte idén om en skola med lågbetalda lärare utan professionell status och autonomi i yrkesutövandet?
Jag antar att det inte är många som i dag kommer ihåg Gösta Brodin. Om inte, så är det synd, ty den skola vi fått borde rätteligen kallas för Brodinskolan. Brodin är glömd av medierna i dag, men han hade sitt ögonblick av nationell ryktbarhet 1982. Brodin var nämligen ordförande i skolstyrelsen i en liten kommun i norra Skåne – Åstorp – tillika ombudsman i Träindustriarbetarförbundet.
Jag kommer inte ihåg Brodin, men jag kommer ihåg den ändrade inställningen och den kalla vind som blåste in över Sverige och förde med sig en massa andra problem som inte är väsensskilda från dem skolan brottas med. Främlingsfientlighet och växande ekonomiska klyftor. Det var mycket som förändrades till det sämre där, vid 1980-talet.
Rubrikerna kom sig av att Brodin i sin egenskap av skolstyrelseordförande gjorde ett massivt angrepp på lärarkårens ställning. Lärarna var hutlöst överbetalda, alltför självständiga, hade alltför fria arbetstider, arbetade alldeles för lite och var rent allmänt inte tillräckligt hörsamma mot de lokala politiska makthavarna.

Rubrikerna i de gamla tidningsklippen är svarta och stora – ingen ansvarig socialdemokratisk politiker hade tidigare riktat ett sådant massivt angrepp mot lärarkåren. Reaktionerna blev kraftiga. Lärarna i Åstorp protesterade högljutt, flera sjukskrev sig och striden nådde riksmedierna. De stora tidningarna skrev utförliga reportage och om jag minns rätt var även TV med på ett hörn.

Lärarkårens fackliga organisationer gick naturligtvis till motattack och krävde ursäkter från Brodin och att ansvariga socialdemokratiska skolpolitiker i regeringen tog avstånd. Men Brodin stod på sig, han sade sig ha ett massivt stöd från sina väljare. Och Lena Hjelm-Wallén, som då var socialdemokratisk utbildningsminister, hummade lite hit och dit men försökte mest titta åt ett annat håll.
Han hade ett massivt stöd. Nu ser vi vad det stödet har lett till. Läraryrket är underbetalt och lärare har lika lite ledigt idag som alla andra. Så då är vi väl nöjda nu, eller? Blev det bättre i samhället för att lärarna fick det sämre? Nej, det blev sämre för alla och kostnaderna för att återställa skadan kommer att bli enorma. Lärande och kunskapsutveckling är känsliga saker, lika känsliga som viktiga. Därför är detta viktigt att reflektera över. För det hänger ihop. Ingen som kan undvika det vill arbeta i ett yrke som hånas. Och vill vi ha en skola i världsklass och en generellt hög kunskapsnivå i befolkningen måste detta ändras. De bästa mest lämpade och kompetenta måste lockas åter till skolan. Men det är enklare sagt än gjort. För vad hände med Brodin?
Belönades med riksdagsplats

De flesta skakade dock på huvudet åt Brodins uttalanden. De var alltför absurda för att tas på allvar och affären flagnade efter hand bort. Men det var nog synd, för ser man tillbaka i dag så är hela Brodinprogrammet för skolan genomfört. På varje punkt har denne lokale skolpolitiker fått som han önskade. Till skillnad från vad många ansåg då var Göran Brodin inte en förvirrad lokalpolitiker utan en stor visionär för hur den svenska skolan skulle komma att gestalta sig. Som lön för sin möda erbjöds han en plats i riksdagen.
Så länge Jan Björklund inte beaktar detta och jobbar med denna inställning kommer raset att fortsätta. Basen i skolan är lärarna och personalen, på samma sätt som inom vården. Läkarna har oinskränkt makt över sitt yrke och det är så vi vill ha det. Vi lägger våra liv i och litar på läkarna och sjuksköterskornas hand, utan att ha några invändningar. Varför litar vi inte på lärarna? Tror vi att Google kan ersätta dem och att utbildning är meningslöst? Tror någon på allvar att det går att skapa ett bra och hållbart samhälle utan att bygga det på kunskap och utan en välutbildad befolkning? Jag hoppas och tror att så inte är fallet! Hoppas. Tror, men känner mig långt ifrån säker. Är däremot säker på att jag håller med Rothsten i hans slutsats.
Livsluften för professionella yrkeskårer är deras autonomi, att de har förtroendet att bedöma hur det egna arbetet skall genomföras. Utan denna autonomi går arbetet i baklås – kreativitet, ansvar och yrkesetik går förlorade.
Inte bara arbetet går i baklås. Samhället går i baklås och en viktig del av skyddet mot livets risker och allt det oväntade som hotar där ute och i framtiden går förlorat. Misstänksamheten mot lärarna och avundsjukan handlar om okunskap eller om dumhet. Och om vi ger efter för den är vi alla illa ute, som sagt. Då rasar allt annat. Kunskap kan inte köpas för pengar, den kan bara lockas fram. Kunskap måste vårdas och dem som vill och kan utveckla kunskaper måste tas om hand.

Rothstein har rätt i mycket, men jag håller inte med om allt. Även han verkar tro att det är enkelt. Även han har svårt att riktigt lita på lärarna. Han tror mer än jag på utvärderingar och kontroll. Och han visar att han hyser betänkligheter och att han är kritisk mot pedagogisk forskning, som inte ser ut som den forskning Rothstein firar internationella framgångar med. Han skriver.
Autonomin har ett pris
Men autonomin har alltid ett pris, nämligen att man är villig att utsätta sig för kollegial granskning, att det finns en extern utvärdering av om arbetet sköts väl. Och här har lärarkåren och de pedagogiska forskarna själv en del av ansvaret för att Brodinprogrammet blev så framgångsrikt.

Dels har lärarutbildningen inte varit byggd på de forskningsresultat som pekat ut vad som utmärker goda skolar och framgångsrik undervisning. Dels har man bortsett från vikten av att tillhandahålla begripliga mått på vad som skall räknas som framgångsrika (och mindre framgångsrika) skolor och goda undervisningsprestationer, det vill säga mått som kunde förstås av såväl politiker som allmänhet.

Med dessa underlåtenhetssynder skapade man politiskt utrymme för raseringen av den egna professionens status och autonomi.
Jag har inte övertygats om att PISA och de granskningar som den högre utbildningen utsätts för leder till bättre kunskaper och högre kvalitet. Jag har andra svar på frågorna om vad som borde göras och hur man ska tänka. Men det gör inget. Så länge vi bryr oss och faktiskt talar om skolan och vad man kan göra är vi på rätt väg. Så länge vi litar på lärarna och dem som har ansvaret för kunskapsutvecklingen jobbar vi mot samma håll. Vägen till världens bästa skola är varken en eller entydig, det fins fler än en väg och många olika metoder. Alla handlar dock på eller annat sätt om tillit och frihet samt om ansvar.

Låt oss börja vandra. Låt oss börja med att göra upp med Brodin och den destruktiva avundsjukan. Låt oss värna kunskapen och lärarna. Låt dem bevisa att de kan, utan restriktioner och andra krav än att utveckla kunskap och främja lärande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar