Hur växer en människa och ett samhälle?

Hur får man en människa att växa och ett samhälle att bli bättre och att fortsätta förbättras? Det är en fråga jag ständigt återkommer till. På ett eller annat sätt är det den frågan allt jag sysslar med, handlar om. Den frågan ger mitt liv och arbete mening. Det är så jag motiverar mitt skrivande och föreläsande. Strävan att växa och önskan att hjälpa andra att växa driver mig.

Så hur gör man då? Man hjälper varandra. Lyssnar på, interagerar med och tar hand om varandra. Om den som är stark och har tillgång till resurser hjälper den som är svag eller förfogar över mindre resurser växer båda. Alla vet att det är så, för alla har varit med om det. Alla har någon gång hjälp någon och fått uppleva den tillfredställelse som det ger och alla har fått hjälp i ett utsatt läge och då fått uppleva tacksamheten som en hjälpande hand skänker. Hjälpen är en dubbelriktad kraft som är positiv i båda ändar, i såväl givande som tagande. Och både individerna och samhället de bygger tillsammans stärks av den hjälpande handen.

Tyvärr har vi slagit in på en väg där vi gör det svårt för människor att ge och få hjälp. Vi bygger en kollektiv värld där alla tvingas till lojalitet med sig själva och ingen annan, utom möjligen med undantag för barnen, de egna. Samhället försvagas när ingen bryr sig om det, när alla bara bryr sig om sig själva. För när jag bara tänker på mig och uteslutande bryr mig om mina möjligheter kommer ingen att ha tid att bry sig om varandra. Där och då blir det svårare för mig att växa, för jag måste göra hela jobbet själv. Och bara den riktigt starke och lyckosamme kommer att lyckas växa. Det är ett bräckligt samhälle för dess sammanhållande länkar är svaga. 

Vi håller på att bygga en skola som utgår från individen, en skola som förbereder mig för min framtid. En skola som optimerar mina möjligheter, på bekostnad av gruppens. Det är viktigare att jag får välja det jag vill än att det blir så bra som möjligt för alla. Det jag vill är viktigare än det vi vill. Lärarens uppgift är att ge mig det jag behöver. Jag, jag, jag är det enda dom räknas. Allt mer rör vi oss i den riktningen. Så går det som det går.

Kanske finns det någon eller till och med många som klarar sig bättre i dagens skola. Men bevisligen klarar sig gruppen sämre, för Sveriges generella resultat sjunker. Möjligen finns det en eller flera exeptionella elever i skolan idag, som lyckats. Men för att det ska gå bra för dem krävs att de tillhör en grupp, att det finns fler som dem som kan hjälpa och täcka upp. Ta hand om och bry sig. Tänk fotboll. Tänk Zlatan. Utan sitt lag är han inget, oavsett hur duktig han är. Samma gäller i samhället. Och så länge som skolan inte beaktar detta kommer de generella resultaten att dala.

Skolans uppgift är inte att ge mig vad jag behöver, utan att ge oss vad vi behöver. Skolans uppgift är att lära den starke hur hen kan hjälpa och stötta. Och att lära den svage att lyssna och ta emot hjälp. Skolans uppgift är att hjälpa alla att växa, tillsammans. Jag kan bara komma till min fulla rätt i en gememenskap. Bara genom att ge upp en del av min autonomi och genom att se mig själv genom andras ögon kan jag växa. 

När fler inser det och när många tar hand om varandra stärks samhället och då blir det mer hållbart och fler kan växa och hjälpa andra. Bara genom att ge kan man få. Det har dagens politik valt att förneka och därför har dagens skolutveckling gått vilse. Därför går det inte så bra för Sverige. För mig går det hyfsat, men för oss går det sämre.

Förstår vi det, förstår vi vad vi kan göra för att växa. Alla kan bli bättre och alla kan hjälpa sig själva genom att hjälpa varandra. Det är inte svårt, det svåra är att inse hur enkelt det är!