Språkfilosofiska reflektioner 34

Humanioras roll för samhällets hållbarhet kan inte underskattas. Under en lång rad av år har detta faktum förnekats och försöken att ersätta humaniora med pengar har intensifierats. Pengar kan mätas och det går att kontrollera flöden. För den som har maktambitioner är en sådan omställning lockande. Det finns bara ett problem. Det fungerar inte. Kulturen och humaniora har abstrakta värden som förvisso inte går mäta, men plockas de bort från kalkylen rasar den samman. Kanske kan kulturens och humanioras roll för samhället jämföras med Higgs boson? Humaniora och den bildning som där finns ger samhället och ekonomin massa och tyngd. Liksom bosonen är kulturen, humaniora och bildningen undflyende, abstrakt och svår att fånga och hålla, men utan detta inslag i helheten faller allt annat samman. Så ser jag på humaniora, bildning och kultur, som det kitt som håller allt annat samman.

Vill man undersöka kultur måste man använda andra metoder än om man undersöker naturen eller människokroppen. Drömmen om en enhetsvetenskap är omöjlig. Det finns inte en metod, det finns bara flera. Kunskapssökandet måste anpassas efter det man är intresserad av och vill veta, inte tvärt om. Det är därför Deleuze och Guattari har en nomadologisk ansats där följande och anpassning är kungsvägen till sanning om språk och kultur. Deras vetenskapliga sätt att närma sig språk skiljer sig från lingvisters som Chomsky. Deleuze och Guattari accepterar inte tanken på dominerande och underordnade språk, de tar avstånd från indelningen i major och minor.

At least two things prevent us from adopting this point of view. As Chomsky notes, a dialect, ghetto language, or minor language is not immune to the kind of treatment that draws a homogeneous system from it and extracts constants: Black English has its own grammar, which is not defined by a sum of mistakes or infractions against standard English; but that grammar can be studied only by applying to it the same rules of study that are applied to standard English. In this sense, the notions of major and minor seem to have no linguistic relevance.

Skillnaden i synen på språk handlar om strukturerna består av eviga externa former, eller om ordning skapas genom självorganisering. Chomsky menar det förra och Deleuze och Guattari det senare. Deras undersökningar av språk och kultur utgår från att det inte existerar externa ordningar, utan att ordning växer fram på insidan, ur djupet av helheten. 

When French lost its worldwide major function it lost nothing of its constancy and homogeneity, its centralization. Conversely, Afrikaans attained homogeneity when it was a locally minor language struggling against English. Even politically, especially politically, it is difficult to see how the upholders of a minor language can operate if not by giving it (if only by writing in it) a constancy and homogeneity making it a locally major language capable of forcing official recognition (hence the political role of writers who assert the rights of a minor language).

Deleuze och Guattari ser hur kampen om makt och inflytande påverkar språkutvecklingen, hur ordning uppstår mellan aktörerna som kämpar. Språk överlever inte utan människors aktiva handlingar och kulturella utbyte. Språk är således mer en handling än en struktur. En handlingsstruktur eller strukturhandling. Kollektivt ömsesidig tillblivelse. Ett rhizom, det är vad språk är. En struktur utan centrum, som kan vara mer eller mindre lyckosam i sin reproduktion och utbredning, men som inte skiljer sig på något fundamentalt sätt från ett språk till ett annat.

But the opposite argument seems more compelling: the more a language has or acquires the characteristics of a major language, the more it is affected by continuous variations that transpose it into a "minor" language.

Språk och kultur är två sidor av samma sak och båda förändras ömsesidigt. Makt och kamp om inflytande, relationer och interaktion, mellan. Där förändras språk och där växer kulturen fram. Ingen kan styra förändringen för ingen vet vad som påverkar den. Mellanrummets roll är en aspekt man missar ifall man bestämt sig på förhand för att bara data som går att se och som kan vägas och mätas ska tas med i beräkningen, analysen som leder fram till förståelse. Eftersom synen på kunskap skiljer sig i grunden blir det svårt att mötas. Det är olyckligt, för det kan leda till att man strider om vem som ska ha makten och om vems vetande som är det riktiga och sanna. Men båda kan faktiskt ha rätt, eller ingen, för det handlar om hur man närmar sig språket. Striden handlar om valet av metod, inte om sanningen. Alla vetenskapliga strider handlar om makt och inflytande samt om metoder. Sanningen är en abstraktion, en mänsklig skapelse, den går aldrig att nå. Därför går språket inte att skilja från kulturen och vetenskapen om språk är en del av samma helhet.

It is futile to criticize the worldwide imperialism of a language by denouncing the corruptions it introduces into other languages (for example, the purists' criticisms of English influences in French, the petit-bourgeois or academic denunciation of "Franglais"). For if a language such as British English or American English is major on a world scale, it is necessarily worked upon by all the minorities of the world, using very diverse procedures of variation. Take the way Gaelic and Irish English set English in variation. Or the way Black English and any number of "ghetto languages" set American English in variation, to the point that New York is virtually a city without a language. (Furthermore, American English could not have constituted itself without this linguistic labor of the minorities.) Or the linguistic situation in the old Austrian empire: German was a major language in relation to the minorities, but as such it could not avoid being treated by those minorities in a way that made it a minor language in relation to the German of the Germans.

Språk är en praktik, en vardaglig handling, mer än något annat. Vad är poängen med att strida om vems verktyg som är det bästa? Det är väl förståelse för hur språk kan användas och hur kultur påverkar oss alla som är det viktiga? Språk och kultur är särskilt olyckligt att strida om för det är vad som håller människor samman. Det handlar inte om antingen eller, utan om både ock. Språket och kulturen finns där och påverkar oss alla, oavsett hur vi ser på saken. Språk och kultur ska användas, inte låsas fast och kontrolleras. Bara så kan ett dynamiskt samhälle byggas och hållas levande, genom att utbyta tankar och överföra erfarenheter mellan människor. 

There is no language that does not have intralinguistic, endogenous, internal minorities. So at the most general level of linguistics, Chomsky's and Labov's positions are constantly passing and converting into each other. Chomsky can say that even a minor, dialectical, or ghetto language cannot be studied unless invariants are extracted from it and "extrinsic or mixed" variables are eliminated; and Labov can respond that even a standard or major language cannot be studied independently of "inherent" variations, which are precisely¨ neither mixed nor extrinsic. You will never find a homogeneous system that is not still or already affected by a regulated, continuous, immanent process of variation (why does Chomsky pretend not to understand this?).

Variation, det är vad Deleuze och Guattari ser när de studerar världen. Överallt variation. Det som ser ut som kontinuitet är i själva verket långsam förändring. Inget är någonsin det samma och sig själv likt. Jag är inte den samma nu som då. Och vi och vår relation förändras ständigt. Samhällen, länder och livet på jorden förändras. Evolutionen är en icke-linjär process av förändring, liksom språk är det och kultur. Den eviga återkomsten av det samma är variationen i sig. Variationen är universums enda konstant, eller i alla fall kulturens och språkets. Jag är humanist och vet relativt lite om naturvetenskap. Men jag vill lära mig och vill gärna samtala med människor som har kunskaper som jag saknar. Jag vill bejaka förändring och ser livet som en spännande upptäcktsfärd. Vetenskap är ett äventyr, inte en kamp om vem som har rätt och vem som har fel.