Utan egenvärde utarmas kunskapen och skolan

Det skrivs mycket om skolan i dessa dagar. Kanske skrivs det för mycket? Samtidigt har jag svårt att se något viktigare att skriva om än den samhällsinstitution som jag menar utgör basen i ett modernt samhälle. Ett samhälle som bygger på kunskap kräver en bra skola för att inte raseras under och inifrån. Utan en bred kunskapsbas finns inga vinster att göra i toppen eller längst fram. Därför fortsätter jag skiva om skolan, för att jag är en del av systemet. För att jag oroas av att studenterna jag möter på högskolan har bristande förkunskaper och en orimlig syn på vad studier på den högsta utbildningsnivån innebär. Framförallt oroas jag över den syn på kunskap och utbildning som finns på Utbildningsdepartementet. Därför skriver jag om skolan, för jag brinner för kunskapen och kritiskt tänkande. För att jag bryr mig och för att inget är viktigare.

 

Igår läste jag i Expressen en ledare, av den förre utbildningsministern Bengt Göransson. Han var utbildningsminister mellan åren 1982 till 1989. Det är delvis han som får klä skott för misslyckandena i skolan, som Björklund ser och säger sig vilja rätta till. I Björklunds värld är det Göransson och hans likar som fick Atlantångaren som nu ska vändas ur kurs. Intressant att läsa hans tankar. Finner dem kloka. Framförallt finner jag tankarna om skolans roll i samhället värdefulla. Ledaren är så klart en partsinlaga. Men eftersom jag inte är imponerad av Björklund och eftersom jag inte tror på hans visioner och lösningar, eftersom jag finner honom arrogant och ser honom som ett hot mot den skola jag tror på och anser att Sverige behöver, kan jag inte annat än le när jag läser Göranssons analys av landets nuvarande forsknings- och utbildningsminister.

Lite synd är det trots allt om utbildningsministern Jan Björklund. Med den kraftfulle befälhavarens alla yttre maktinstrument har han beordrat skolan att bli bäst i världen, och så har den bara blivit sämre.

Kunskap och makt är två sidor av samma sak. Kanske är det detta faktum som fått resultaten i skolan att sjunka? Kanske är det för att Björklund trott att det räcker att peka med hela handen och stå fast vid sin order, allt mer och allt tydligare ju starkare vinden blåser? Det råder ingen tvekan om att ministern tror på sin politik. Han har en karta, en stark övertygelse och den följer han. Ju mer kritik han får desto ihärdigare. Han går till kamp mot "flumskolan" och försvarar tanken om att konkurrens driver kvalitet, i alla lägen. Intressant därför att läsa Göranssons analys av kunskapsbasen som Björklund och skolpolitiken villar på.

I ett desperat försök att komma undan verkligheten tvingas han bluffa med korten. Som tidigare skolminister - jag var det från 1982 till 1989 i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar - vet jag ju att resultaten i grundskolan vid de mätningar som gjordes blev bättre ända fram till början av 1990-talet, inte sämre som Björklund inbillar sig. Men han kanske inte bluffar? Han kanske bara är okunnig. Han har ju inte utmärkt sig i de kunskapsprov han själv prövats. Han fick möjlighet att välja mellan fem betydelser av ordet letargi, valde överflöd och missade det rätta. Aritmetik trodde han betydde symbolvärld, i val mellan fem skilda ord.

Okunnig är han också i sin historieskrivning. Att de senaste läroplanerna för grundskolan - Lgr 80 och 94 - antagits av riksdagar med borgerlig majoritet vet han inte, och att han skulle känna till att en av hans företrädare, Gunnar Helén, spelade en central roll för tillkomsten av grundskolan har han självfallet ingen aning om. Eller är det så att han tror att Helén var en falskspelande kryptosocialist?

Det som jag saknar i dagens skoldebatt är vad jag kallar en genomtänkt skolsyn. De flesta tycks se skolan som en kompetensgivare för varje elev för sig.

Att Björklund inte fick toppresultat på proven eller att han själv saknar högre utbildning må vara honom förlåtet, det kan inte vara ett absolut krav på en minister, men att han bortser från delar av historien som inte passar den bild, den karta han orienterar sig i världen med hjälp av är inget annat än skandal. Han visar därmed att kunskap inte är det viktiga, det är makten och ekonomisk framgång som är det centrala. Med en sådan syn på kunskap och utbildning är det inte konstigt att resultaten dalar. Om landets högste ansvarige går före och visar vägen på det sättet ligger fältet fritt för aktörer som inte bryr sig om kunskapen och som ser skolan som ekonomiskt jungfrulig mark, fritt fram att exploatera.

Detta att skolan är individens angelägenhet och att det fria valet är viktigare än innehållet i helheten. Det faktum att skolpolitiken utgår från att jag ska få mina behov tillgodosedda, oavsett vad dessa handlar om, är djupt problematiskt. Om den granskning av friskolorna som Uppdrag Granskning gjorde under hösten bara har ett uns av sanning spelar dessa två aspekter, som Björklunds skolreformer utgår från, varandra i händerna. Individens frihet att välja och skolornas frihet att tjäna pengar, gör att kunskapen blir lidande. För ingen kan någonsin räkna med att elever alltid är kunskapstörstade, självgående maskiner som producerar det näringslivet önskar. Lärande och kunskapsutveckling är sköra processer, som måste vårdas. Det är kollektiva processer. Kunskapen som växer fram i och förmedlas av skolan är allas och samhällets angelägenhet, inte individens. Håller med Göransson om det och om följande.

Skolan har emellertid en samhällsuppgift som handlar om mer än de enskilda eleverna var för sig. Det räcker inte heller med att skolans uppgifter som fostrare adderas. Fostrare ska inte bara lära eleverna hut och hyfs utan främst göra dem till sociala varelser. Skolans företrädare måste också lära sig att utveckla och förstå vad som är skolans uppgift som samhällsinstitution. Den ska inte bara lära sina elever att se sig som medborgare med rättigheter utan också få dem inse att de har skyldigheter. Den måste få sina elever att förstå att de förväntas tillföra också andra än sig själva det som deras kunskaper och förmåga erbjuder. Skolan utbildar grupper av elever, inte bara enskilda gruppmedlemmar, och att det finns skolklasser är inte en konsekvens av behovet att spara lärarkostnader. Skolklassen är ett producerande kollektiv. Skolklasser med bara en elev är inget att önska, även om vi skulle ha råd.

Det var så länge skolan sågs som en nationell angelägenhet och det var när man betraktade klasserna som (kunskaps)producerande kollektiv som Sverige hade en skola i världsklass. Det var när ansvaret för skolan spreds ut över landets kommuner och där blandades samman med en skattesänkarpolitik och det var när lärandet allt mer individualiserades, som resultaten började sjuka. 

Mitt resonemang så långt leder också till slutsatsen att frågan om vem som vem som ska bestämma över skolan inte får göras för enkel. I dag reduceras den ofta till ett val mellan elever, föräldrar eller politiker? Kanske rentav lärarna? Och förödande blir det om det som kallas New Public Management, NPM, tillämpas på skolområdet. Då kommer ett slags beställar/utförarmodell att tillämpas, något som i de flesta avseenden leder fel. Dels tvingar den skolan att begränsa sig till att förmedla sådana kunskaper som framförallt i ett nära perspektiv kan anses nyttiga.

New Public Managment är det kanske viktigaste hotet mot kunskapen i skolan. Ekonomistyrningen och målsäkringstänkandet är förödande för kunskapsutvecklingen, för främjandet av kollektivet. Ingen människa är en ö, samhället är alla vi tillsammans. Det var när vi tappade bort den tanken som resultaten i skolan började dala. Det var när kunskapen förpassades i andra rummet och vetande började betraktas som en formalitet som resultaten, föga förvånande, blev sämre. Björklund skyller misslyckandet på allt och alla andra, utom på sina egna utgångspunkter och åtgärder. Hans karta stämmer och det är han, som den militär han är, beredd att gå i (den politiska) döden för. Problemet är att han drar med sig skolan i fallet och han säljer ut landets framtid för kortsiktiga ekonomiska vinster och för att försöka behålla makten. För varje dag som går och som den synen är den förhärskande undergrävs basen allt mer och det blir allt dyrare att göra något som faktiskt fungerar.

Vad som krävs är en annan syn på kunskap. Och där finner jag många kloka tankar hos Göransson. Om inte Björklund vill lyssna på honom, vilket han troligen bestämt sig för att inte göra, borde det finnas andra som lyssnar. Kanske är det inte lösningen som presenteras, men ingången i resonemanget och tonen som tankarna förs fram med uppfattar jag som lovande. Bara med en annan inställning till skolan kan man komma en bra bit på väg. Ska man vända en Atlantångare eller få ett Nobelpris räcker det inte att man tar ut kursen och stirrar sig blid på sjökortet, det krävs lyhördhet och följsamhet också, för besättningen och för passagerarna. Björklund framsår allt mer som en galärskeppskapten som driver de roende slavarna till medvetslöshetens gräns och som skyller på dem om destinationen som pekats ut inte nås.

Allt som kan anses onödigt att lära sig läggs åt sidan. Kunskapen att hantera datorn blir viktigare att behärska än att ge kunskaper som kan väcka lust att tänka och söka vidare. Datorn hjälper mig att söka kunskaper, om jag händelsevis skulle vilja skaffa mig några. Vilken påvisbar nytta har jag då av att känna till när Columbus upptäckte Amerika, och varför ska jag tynga minnet med att i huvudet räkna ut vad 12 gånger 12 är, när räknedosan snabbt förser mig med korrekt resultat?

Dels, och viktigare, är att beställar/utförartänkandet leder till att eleverna kommer att ses som produkter som ska levereras till uppdragsgivare som befinner sig i världen utanför. Skolan blir aldrig en bra skola om den inte tillerkännas ett egenvärde, och den måste befrias från klåfingriga politikers ambitioner att göra skolan till ett skyltfönster för kommunen.

Kunskap har ett egenvärde, fast det syns inte i skolan idag. Inom beställar/utförandemodellen blir betygen den produkt som köps och säljs. Det blir det viktiga, det är skolans uppdrag att höja betygen. Men det är inte betyg som mäts och som samhället behöver, det är kunskaper. Vetande och förmåga att hantera och värdera kunskap, det är vad en skola i världsklass måste ha som sitt viktigaste mål. Allt annat utarmar basen för samhället. En hållbar framtid kan inte köpas för pengar, den kan bara fås genom att man gör kloka investeringar i det som fungerar. Och NPM fungerar inte, inte i skolan!

Skolan måste få ett egenvärde på samma sätt som kunskapen. Skolan måste upphöjas till en samhällsaktör i eget namn. Så länge skolan underordnas kommer kunskapen att utarmas och det drabbar i förlängningen både eleverna och näringslivet som idag ses som beställarna av de tjänster som skolan har som uppdrag att på billigast och mest effektiva sätt ska leverera. Kunskap växer inte till på det sättet. Kalkylens grundpremisser är felaktiga och då spelar det ingen roll att man räknar rätt, för det blir fel i alla fall. Kartan är underordnad verkligheten och först när ansvariga inser det och omsätter den tanken i handling kommer kunskapen att kunna växa och skolan att bli en plats för lärande och utveckling samt fostran av goda medborgare som tillsammans kan bygga en hållbar framtid.

Att kommunaliseringens effekter inte har blivit de önskade är numera uppenbart. De kommunala skolpolitikernas främsta argument för kommunaliseringen, att de som fanns på fältet skulle få makt över skolan, eftersom de i motsats till de centrala skolmyndigheterna kände till verkligheten på basplanet visade sig inte hålla. De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen.

En skolan som lämnats ut till marknadskrafterna och som har som främsta krav att hålla budget är ingen kunskapsskola, det om något är en flumskola. Det är Björklund som är flummig, inte den skolan han kritiserar. Att han talar om förstatligande av skolan är därför positivt. Allt är inte dåligt med nuvarande minister, men det skulle kunna vara så mycket bättre.

Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?

Valfrihet låter lockande, men det kostar nästan alltid mer än det smakar! Det är emellertid en lockelse som det krävs kunskaper och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att se och kunna hantera. Det allvarligaste problemet i skolan och med skolan är att den lätt fastnar i ett slags moment 22. Vi behöver bryta det mönstret och för det krävs annat än mer av samma! Jag har inte svaren men anser att vi jobbar med fel frågor idag.