Paniken leder till tunnelseende och då finns bara en väg, den enda vägen. Så här måste vi göra annars är vi bortom räddning. Nej, du har fel! Detta är den enda vägen fram. När lönsamheten sjunker i ett företag och börskursen dalar, när ekonomin i ett land inte vill ta fart, eller när resultaten i den senaste PISA-mätningen inte motsvarar förväntningarna, då blir det så här. Då slår det kollektiva tunnelseendet till. Flocken springer i panik i riktning mot undergången. Intellektets klocka ringer och alla förstår att det är fel, men det är omöjligt att hejda sig. Ryggmärgen tar över, instinkten, det sunda förnuftet. Mot bättre vetande rusar alla mot det mål som pekats ut. Där och då finns bara en enda väg. Instinkten säger att det är inte finns utrymme för att tjafsa över vad som faktiskt fungerar, nu gäller det att rädda vad som räddas kan. Det sunda förnuftet gör detta med eller mot oss, får den enda vägen att framstå som rationell.
Livet både för en enskild individ och för mänskligheten som helhet är en komplex helhet. Förstår man det har man kommit en bra bit på vägen mot en lösning av problemet, fast det handlar inte om lösningen, för någon sådan finns inte. Det sunda förnuftet klarar oss människor genom vardagen och guidar oss i tillvaron, men för att lösa komplexa problem är det värdelöst och ibland till och med skadligt. Det är det sunda förnuftet som får oss att springa i flock längs den enda vägen. Det är det sunda förnuftet som får oss att tro att det finns en, och en enda, sanning. Kort sagt, det sunda förnuftet måste övervinnas för att en bättre värld och ett mer hållbart samhälle ska kunna byggas.
En tänkare som förstod det och som insåg problemen är Friedrich Nietzsche. Idag började jag på band fem av hans samlade verk, Den glada vetenskapen, utgivet av bokförlaget Symposion som gör en kulturgärning av rang genom att nyöversätta och ge ut hans texter. Det är en guldgruva att ösa ur.Inspiration till dagens bloggpost fann jag i följande text, från Den glada vetenskapen.
4
Det artuppehållande.- Det är de starkaste och grymmaste andarna som hittills mest har först mänskligheten framåt, ständigt på nytt ha de tänt de inslumrande lidelserna - alla ordnade samhällen tenderar att söva lidelserna - ständigt på nytt har de väckt sinnet för jämförelser, för motsägelser, lusten efter det nya riskabla, oprövade; de har tvingat människorna att ställa åsikter mot åsikter, förebilder mot förebilder. För det mesta med vapen, genom att vräka omkull gränsstenar och kränka fromma bruk, men också genom nya religioner och moraler! Samma "grymhet" finns hos varje lärare och förkunnare av det nya, densamma som ger en erövrare dåligt rykte, även om den här yttrar sig mera subtilt, inte genast sätter musklerna i rörelse och just därför inte heller ger så dåligt rykte. Det nya är emellertid under alla förhållanden det onda, eftersom det är det som erövrar, vräker omkull de gamla gränsstenarna och de gamla tabuna; och bara det gamla är det goda! De goda människorna i varje epok är de som plöjer ner de gamla tankarna i djupet och får skörd av dem, andens åkerbrukare. Men varje stycke jord blir till sist utsuget, och det ondas plogfåra måste ständigt återkomma- - Det finns i dag en grundlig irrlära i moralen, som särskilt i England är mycket hyllad: enligt den är omdömena "gott" och "ont" uppsamlingsställen för erfarenheter rörande "ändamålsenlig" och "oändamålsenlig"; enligt den är det som kallas gott det som uppehåller arten, det som kallas ont det som är skadligt för arten. I själva verket är emellertid de onda drifterna väl så ändamålsenliga, artuppehållande och oumbärliga som de goda - det är bara deras funktion som är en annan.
Vad jag läser in i ovanstående citat är en uppmaning till oss alla att inte följa det sunda förnuftet, utan att bryta med det. Vad som behövs i tider av kris är något väsensskilt från det vi har en fallenhet att välja, den enda och förment bästa vägen. Vad som behövs är insikt om att det aldrig går att avgöra vad som är ont och vad som är gott. Det finns ingen enda väg, av det enkla skälet att mänskligheten, kulturen, livet har inget mål. Det enda som finns är det som är här och nu. Det är vad vi måste koncentrera oss på. Inte framtiden, inte målet. Ju mer vi behöver vishet, desto svårare att det paradoxalt nog att inse det och att lyssna.
Vad finns lidelsen idag? Vem vågar prova något nytt? Krisen handlar om det och idag är det lösningarna som är problemet. Ju mer vi gör av det vi tror fungerar desto allvarligare blir det. Den enda vägen leder fel, fel, fel. Vi måste inse det och vi måste satsa på olika vägar. Framförallt måste vi börja ägna oss åt det som är här och nu. Gör vi det inser vi att den jord vi försöker bruka är utsugen. Då krävs det brutala medel, men det gör bara ont i tanken, innan. För det som krävs uppfattas bara brutalt för att det går på tvärs mot det vi vant oss vid. Och det är precis det som krävs, något nytt.
Det nya är att lämna den enda vägen och våga prova mångfaldens och öppenhetens väg. Avskeda alla experter och låt den som är kallad testa sina tankar och idéer, sina förslag på vägar fram. Låt oss ta hand om varandra mer än oss själva. Låt oss sluta söka sanningen och det bästa svaret. Låt oss leva tillsammans, av det var och en har det vi gemensamt tror på.
Målrationellt tänkande av skolan som en nationell enhet känns problematiskt. Det situerade lärandet sker ju i olika sammanhang och med olika förutsättning, även om det såklart finns gemensamma läroplaner och riktlinjer. Lockelsen i sökandet efter andra länders lösningar genom jämförelser i PISA bidrar också till att vi lätt bortser från egna och andra kulturella kontexter och förutsättningar. Frågan om det finns universella lösningar borde kanske istället diskuteras? Globaliseringen medför visserligen en sådan önskan. En önskan av normativ art. En önskan som lätt kan slå över i ett bör och därmed kan inkluderas i tanken om en moral, vilket i förlängningen också kanske gör det lättare att prata om bra och dåliga skolor utan större betänkligheter?
SvaraRadera