Dagens Nietzsche, om medvetandet

En egenskap skiljer människan från djuren, överskattningen av sin förmåga. Människan är ibland till och med stolt över denna egenskap. Många ser överskattningen som en dygd, något eftersträvansvärt. Mänsklighetens historia kantas av tillfällen där människan med öppna ögon försatt sig i situationer där bara ren tur räddats från undergång. Ofta har det mänskliga intellektet varit problemet, inte oförnuftet. Människans förmåga att tänka och handla rationellt har utsatt allt och alla för fler problem än förmågan löst. Detta insåg och varnade Nietzsche för redan vid slutet av 1800-talet. Mycket lite har förändrats, ifråga om människans syn på sig själv, sedan dess. Riskerna har däremot ökat, dramatiskt, liksom tillbuden, katastroferna, utan att insikten om människans underutvecklade medvetande sjunkit in. Läs och begrunda, så tar vi en tur genom dagens tidningar sedan.

11

Medvetandet. - Medvetenheten är det sista och senast tillkomna stadiet i utvecklingen av det organiska och följaktligen också det svagaste och mest ofullgångna hos det. Från medvetenheten härrör otaliga missgrepp som leder till att ett djur, en människa går under tidigare än nödvändigt, " före sitt utmätta öde" som Homeros säger. Vore inte instinkternas livsuppehållande förbund så oerhört mycket mäktigare och tjänade som regulator för det hela, skulle mänskligheten vara dömd att gå under till följd av sina felbedömningar och sitt fantiserande med öppna ögon, sin godtrogenhet och bristande grundlighet, kort sagt tillflöden just av sin medvetenhet. Eller snarare, utan detta instinkternas förbund skulle den för länge sedan ha upphört att existera! Innan en funktion är färdigbildad och mogen utgör den en fara för organismen: till dess är det bäst om den hålls ordentligt i schack! Medvetenheten hålls mycket riktigt ordentligt i schack - och inte minst av den stolthet den väcker! Män föreställer sig att detta är kärnan i människan, det förblivande, eviga, yttersta och mest ursprungliga hos henne! Man tror att medvetenheten är en konstant och given storhet! Förnekar dess växande, dess intermittenser! Tar den för "organismens enhet"! - Denna löjliga överskattning och felbedömning av medvetandet har den stora nyttan med sig att det därmed hindrats att utveckla sig alltför snabbt. Genom att människorna redan trott sig i besittning av medvetenheten har de inte gjort sig någon större möda med att förvärva den - och så förhåller det sig än idag! Det är fortfarande en fullständigt ny uppgift, som det mänskliga ögat just håller på att öppnas för och ännu knappast tydligt kan urskilja, att införliva vetandet och göra det instinktivt - en uppgift som bara de kan som har förstått att vi hittills bara införlivat våra villfarelser och att hela vår medvetenhet hänför sig till villfarelser!

Den som just nu kanske mest förkroppsligar den naiva tron på och överskattningen av människans förmåga till rationellt handlande är Forsknings- och utbildningsminister Jan Björklund, som i en intervju i SvD visar prov på en hel rad internaliserade villfarelser, i skolan och samhället. Kärnkraften som kanske den mest idiotiska av människans intellektuella "framsteg" är han till exempel en varm anhängare av. Och problemen i skolan, som han se på saken, bottnar i bristande disciplin. Tänk om det vore så enkelt? Att landets högste ansvarige på allvar tror det och att han vägrar se sin egen roll visar prov på en löjlig överskattning och är en grov felbedömning av den mänskliga medvetenhetens förmåga och det är en klen tröst att dumheten hindras av sin egen inneboende oförmåga, för det är landets högste ansvarige för forskning och utbildning vi talar om.

Björklund är inte på något sätt ensam. Världen är full av människor som införlivat villfarelser och som tror att räddningen för mänskligheten är människans förnuft, när det tvärt om är just förnuftet som försatt oss i den situation vi nu befinner oss i och som genom historien gång på gång varit snubblande nära att föröda den anda plats i Universum där människor, djur och växter kan leva. Maria Ludvigssons ledare på SvD idag visar prov på just det Nietzsche varnade för.

Frågan som inspirerade Al Gore att göra historiens enda Nobelprisbelönade powerpoint-presentation är alldeles för allvarlig för att lämnas åt före detta vicepresidenter och domedagsprofeter. Om inte fler röster än de som ljuder lika uppmärksammas finns risk att människan själv utses till mänsklighetens största problem. Inget kunde vara mer fel. Det är ur det mänskliga som lösningar på svåra problem alltid har kommit.

När Nelson Mandela under de senaste dagarna har upptagit våra tankar och medier, är det kanske inte främst som politikern Mandela utan som den person han var. Med karaktär som gjorde all skillnad. Mandela är en symbol för vad en människa kan vara om hon använder sina bästa sidor. Han gav hopp om det bästa inom var och en av oss.

Klimathotet, växthuseffekten eller den globala uppvärmningen. Alla tre är begrepp som ofta fungerar som samtalsstoppare. I vår gränslösa tid där allt är acceptabelt (utom möjligen katolska prästers celibat), allt kan ifrågasättas och till och med skämtas om är det ofrånkomligen märkligt att det inte råder större pluralism i klimatdebatten. Den som kan peka på det värsta tänkbara scenariot får kort och gott slutordet. Den mest bekymrade, av sig själv utnämnd miljöhjälte, vinner lättare gehör än den som ber om ett ögonblicks eftertanke för att ifrågasätta det alla accepterat som sanning.

Det mänskliga har gett upphov till lika många problem som lösningar, det är den första och viktigaste invändningen mot Ludvigssons resonemang. Och hennes ifrågasättande av farhågorna inför hotet mot Jordens biosfär, som är en konsekvens av människans överdrivna tro på sin egen förmåga, är oroväckande. För liksom med kärnkraften är risken med att inte agera kraftfullt enormt. Mänskligheten spelar rysk roulette med sitt eget liv och sin egen framtid, dessutom med öppna ögon och med ett hånflin i mungipan, riktat mot dem som vill bygga en bättre värld för alla som lever här på jorden, idag och i framtiden. Kanske skapar vi en bättre värld och inför restriktioner och genomför åtgärder för att rädda jorden, helt i onödan. Men vari ligger risken med det? Var finns faran med att inte ta klimatfrågan på största allvar? Varför ska vi lyssna på dem som säger att vi utan fara kan fortsätta som vi gjort? Den som lovar oss att det är ingen fara?

En snabb genomgång av vetenskapshistorien visar att om det är något som är förenat med risk så är det att lyssna på dem som med stöd i vetenskap säger att det finns inget att oroa sig för. Idag är det ekonomin som styr och det kostar pengar att ställa om samhället, därför får skeptikerna gehör, för de ger politikerna mandat att vänta. Men varför ska vi lyssna och varför ska vi bry oss om politikerna, som bara har makten under en försvinnande kort tid men som ändå på denna korta tid kan skapa problem som vi får leva med länge. Politikernas agerande i relation till bilbranschen är ett talande och varnande exempel. Läser om detta i Jonas Fröbergs analys, som sammanfattas på följande sätt.

Europas bilindustri, med 30 procents överkapacitet, räddades med statliga subventioner 2009. SvD har räknat ihop slutsumman: nära 250 miljarder kronor. Resultat: De långsiktiga problemen förvärrades och blev bråddjupa. När skuldkrisen sedan kom 2012 rasade allt – och där är man nu.

Bostadsbubblans vara eller inte debatteras livligt och den diskussionen visar samma prov på bristande respekt för samma typ av risker, som alla genereras av människan medvetande och bristande insikt om sina svagheter. Det finns all anledning att lyssna på Nietzsche, som gång på gång sedan han skrev ned sina tankar har fått rätt. Hur många gånger till har vi turen på vår sida? Hur länge kommer människan att kunna överleva innan vetandet införlivats i det kollektiva medvetandet och verkligen fungerar instinktivt?

Jag säger inte att jag har rätt och att man måste lyssna på mig, jag höjer bara ett varningens finger och manar till efterfrågan och vaksamhet. Idag är den Nobeldagen, låt oss inte får hybris! Låt oss begrunda, ödmjukt vår obetydlighet i förhållande till Universum och låt oss tänka på hur lite vi faktiskt vet i relation till vad som går att veta.