Valfrihetens kostnad och jaglojalitetens paradox

Vad är ett samhälle? Var går gränsen för samhället; vad ska räknas som insida, utsida? Vad får olika definitioner av samhället och dess uppgift för konsekvenser? Vad är skolan uppgift, i samhället och för medborgarna? Det är viktiga frågor som inte bara behöver ställas, utan även utredas noga om man vill uppnå långsiktig hållbarhet. Samhället är en komplex helhet och det består av en lång rad olika aktörer, människor så klart, men även teknologier, materialitet och immateriella aspekter som på ett eller annat sätt påverkar vad som förändras, hur det förändras och vilken ritning förändringen tar. Framtiden går inte att räkna på, den är öppen. Återkommer ofta till dessa och liknande tankar. Det är mitt sätt att visa på behovet av kulturvetenskaplig kompetens. Komplexa processer måste förstås som just komplext dynamiska processer. Kännetecknande för komplexitet är att den inte går att bryta ner, den måste förstås som den emergenta helhet den är. Förstår man detta och att samhället är just det, en emergent, komplext dynamisk och i hög grad självorganiserande helhet, då har man kommit en lång bit på vägen i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Och på köpet har man fått en bättre förståelse för hur skola och utbildning kan organiseras bättre.

När jag växte upp präglades samhället, grovt generaliserat, av ett vi-tänkande. Samhället var helt enkelt mer kollektivt då. Kollektiva lösningar fanns det åtminstone gott om i vardagen. Mina föräldrar ställdes kort sagt inför färre val. TV, radio, el- och telefontrafik samt en massa annat ägdes och drevs av det allmänna, för kollektivet. Valmöjligheterna var få, på gott och på ont. Alla satt, kan man säga i samma båt. Skillnaden i inkomst och rikedom mellan de rikaste och de med minst inkomst låg i närheten av faktor tio. De rikaste tjänade drygt tio gånger så mycket som de sämst betalda. Alla var på det sättet närmare varandra och det var mer uppenbart att alla levde i samma samhälle. Samhället präglades därför mer av vi, än jag. Individuella ambitioner hölls härigenom tillbaka. Det allmännas väl och ve gick före enskilda individers önskningar. Det var så det var, så man tänkte, när jag växte upp.

Idag syns en betydande glidning, i riktning: Jag. Dagens samhälle vill se och strävar efter individuella lösningar i allt högre grad. Vi lever idag i ett jag-samhälle. Jag skall kunna välja och välja bort. Jag skall få mina behov tillfredsställda, av någon annan. Om jag inte vill, orkar eller anser mig hinna, städa, passa barn eller vad det nu kan vara, då skall jag ha möjlighet att välja bort dessa moment i vardagen. Det är samhällets uppgift idag, att säkerställa detta. Om jag inte hinner läsa läxorna med mina barn vill jag kunna leja den tjänsten, på samma sätt som jag lejer hantverkare för att renovera mitt kök. Detta har blivit möjligt eftersom inkomstklyftorna har ökat. Skillnaden mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar mest är större idag. Hur mycket är inte helt enkelt att svara på, men skillnaden har ökat. Det märks inte minst på alla de tjänsteföretag som växer fram och som gör det som de flesta förr i tiden skötte själva. Idag är det fler som har råd att betala för att slippa. Idag finns det fler saker att välja mellan, för att fler kan välja och för att många vill kunna välja.

Det var inte bättre förr. Viktigt att än en gång påpeka det. Bakåt går inte att röra sig, bara framåt. Allt är annorlunda idag jämfört med då. Bara det faktum att jordens befolkning idag är dubbelt så stor som den var på 1960-talet talar sitt tydliga språk. Och med internet och nya resvanor påverkas naturligtvis även samhället och kulturen. Men det betyder inte att man måste acceptera allt som sker. Jag ser en fara i jag-centreringen. Den är inte långsiktigt hållbar. Ett samhälle är per definition en kollektiv lösning, och hur mycket man än önskar det, som individ, så går det inte att erbjuda alla individuella lösningar. Valfrihet är det inget fel på, men till vilket pris?

Igår handlade Uppdrag Granskning om skolan, om konsekvenser av det fria skolvalet, som lanserats som och motiverats med individens frihet att välja vilken skola man vill. Det blev inte riktigt så, inte för alla. Skolan fick istället möjlighet att välja, elever. Så var det inte tänkt. Det är dessutom förbjudet enligt lag. Men det går, och därför förekommer det att skolor agerar så. Nu reses det förslag på att även Svenska för invandrare (SfI) ska genomgå en liknande reform. Läser om detta i DN. Det är Christer Hallerby som utrett saken som skriver.

Sfi måste kunna hantera ett kontinuerligt flöde av elever, som måste ha möjlighet att studera i sin egen takt och efter sitt eget schema. Det innebär nya krav på metodik och lärverktyg. Att följa en klass kan vara bra för vissa elever, men en modern språkutbildning bör organiseras mer flexibelt och individanpassas.

I sfi-utredningen som jag i dag överlämnar till regeringen lägger jag fram ett antal förslag:

• Större flexibilitet. En tydlig markering i skollagen att utbildningsanordnaren – oavsett om den är kommunal eller privat – ska verka för att undervisningen erbjuds på tider som passar eleven. Hänsyn ska också tas till andra aktiviteter som arbetsmarknadsutbildning, praktik och annan utbildning.

• Sfi-peng. Eleverna ska också få möjlighet att välja var de vill studera sfi. Jag föreslår ett nationellt valfrihetssystem med sfi-peng. En sfi-peng innebär att varje sfi-elev fritt kan välja utbildningsanordnare. Denne får sedan betalt av elevens hemkommun i takt med att eleven klarar av sina kurser. På samma sätt som gäller för fristående skolor ska systemet regleras i skollagen. Kommunerna kommer fortsatt att ha ansvaret för sfi och för finansieringen av sfi, men enskilda anordnare kan etablera sig där man finner det attraktivt och lämpligt. En förutsättning är att utbildningsanordnaren godkänts som huvudman för sfi av Skolinspektionen.

Jag-samhällets krav breder ut sig. Det är idag universallösningen på snart sagt allt. Individuella lösningar. Jag väljer vad jag vill ha och betala för. Det låter så bra, men med tanke på de ökade inkomstklyftorna blir konsekvensen den att de som tjänar lite få allt mindre valfrihet och de som tjänar mycket får ökande valfrihet, på bekostnad av de som inte har så mycket pengar. Samtidigt kostar valfriheten pengar, stora summor. För om det ska vara någon mening och för att det ska finnas något all välja mellan måste det finnas en konstant överkapacitet, som kostar pengar. Kostnader som de med liten inkomst betalar en större andel av. Fast å andra sidan kostar även Sfi pengar idag, så något verkar man vara tvungen att göra.

Det har förts en het debatt om privata alternativ i vården, omsorgen och skolan samt om vinster i välfärdsföretagen. Det kan mot den bakgrunden verka provocerande att föreslå ytterligare en nationell valfrihetslag. Men det här är en utveckling som redan är på gång. Flera kommuner anlitar redan privata entreprenörer för hela eller delar av sfi, då främst upphandlade enligt lagen om offentlig upphandling (LOU). Några kommuner har introducerat kundvals-, peng- eller checksystem som ger eleverna möjlighet att välja anordnare. Drygt 30 procent av sfi-eleverna studerade 2012 hos en enskild utbildningsanordnare.

Den utveckling som sker nu är dock problematisk. Organisationen spretar och det finns snart lika många sätt att organisera sfi som det finns kommuner i landet. Även rättsläget är oklart. Kommunerna har olika uppfattning om vad man kan och inte kan göra. Det innebär att de flesta som lägger ut verksamheten på enskilda utbildningsanordnare tar det säkra före det osäkra och håller sig till ett strikt upphandlingsförfarande enligt LOU.

Med LOU blir fokus lägsta pris och möjligheten till överklagande används regelmässigt. LOU innebär också korta kontrakt. Det ger ingen långsiktighet för anordnarna och utgör ingen bra grund för utveckling av verksamheten, alternativ pedagogik och kompetensutveckling av personalen.

Malmö upphandlade nyligen nya utbildningsanordnare för sfi. Ingen av de befintliga lyckades få förnyat kontrakt, vilket innebär att 1 600 elever måste byta anordnare den 1 januari 2014 – mitt i sin utbildning. Det fanns inget missnöje med de befintliga anordnarna och eleverna protesterade och demonstrerade med krav på att få välja anordnare själva. I Jönköping är det enligt lokaltidningar kaos i vuxenutbildningen sedan kommunen fått bakläxa på sin upphandling för andra gången efter överklagande till förvaltningsrätten. Kommunen måste nu göra om upphandlingen för tredje gången. Varje upphandling kostar cirka en halv miljon kronor.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi är beredda att offra för valfriheten. Och kanske viktigare ändå, är den överhuvudtaget möjlig? Individens frihet bara går att realiseras inom ramen för ett samhälle. Det är alltså en kollektiv lösning i grund och botten. Riktig frihet och äkta valfrihet går bara att nå om man är trygg, och det är samhällets uppgift att tillhandahålla trygghet. När jag tänker mig att mina önskningar alltid skall kunna realiseras, att det är samhällets uppgift att erbjuda mig valfrihet, då har det hänt något betydelsefullt. Då har ansvaret för det allmänna förskjutits bortom min horisont. Då är det någon annan som skall lösa mina problem. Och då är det inte ett samhälle jag lever i , då är det i en grupp med enskilda individer som alla kämpar om utrymme. För att jag skall få krävs att någon annan gör. Det finns inga genvägar här, ingen kaka som går att äta men ändå ha kvar.

Jag-samhällets paradox är just detta att någon ändå måste göra det jag inte vill, orkar eller anser mig ha tid till. Denne någon är påfallande ofta någon som hämtas utifrån. Någon som är villig att göra det jag inte vill, för det pris jag anser tjänsten är värd. Jag-samhället ser jag som en konsekvens av det välstånd som skapades av min föräldrageneration, efter det andra världskriget. Det är en återvändsgränd. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle av individer. Ett samhälle kan bara leva och finnas om dem som ingår i det ser sig som delar av ett kollektiv. Valfriheten kräver detta av oss, att vi kollektivt betalar för den. Och då man man undra vad vi ska ha den till, valfriheten. Om den ändå kräver kollektiva insatser. Paradoxalt nog är det så det fungerar.

Samhällen är per definition en kollektiv lösning. Utan medvetet ömsesidigt beroende individer finns inget samhälle. Jag-samhället är en utopi. Och visst kan man sträva efter ökad valfrihet, men utan kollektivet och värnandet om det har vi inget samhälle. Frågan vi måste ställa oss är ifall vi anser oss ha råd att betala för den, valfriheten. Priset är högt. För högt om ni frågar mig, i alla fall om valfriheten ska gälla överallt. Då är det inte riktigt någon frihet längre, för det finns ingen möjlighet att välja bort valfriheten. Se där, ännu en paradox.