Backcasting är ett hållbart sätt att närma sig framtiden, till skillnad från forecasting

Vetenskapen måste ha ett mål. Sanningen, är det mål som många lyfter fram. Att söka sanningen, det är vetenskapens mål. Fast är det verkligen ett mål? Det är sant att ett plus ett är två, men som mål för vetenskapen framstår det som aningen torftigt. Vad har man tillfört, egentligen? Om målet är att tala om hur det är, då står man ju kvar på samma plats där man började. Världen har inte förändrats. Det kan inte vara målet, men väl en metod att använda på vägen. Ett bättre mål för vetenskapen är att ta fram kunskap och verktyg som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhället. Det arbetet blir aldrig klart. Därför är det ett bra mål för vetenskapen, för det tvingar den som arbetar med vetenskap framåt, mot nya mål. Hållbarhet går aldrig att slå sig till ro med, det kräver aktivitet. Gemensamt, hårt arbete. Världen är vår, tillsammans. Liksom vetandet, som är allas. Det är i alla fall så som jag ser på saken. Bara så kan man arbeta med hållbarhet, genom att tvinga sig att se på verksamheten, så att säga utifrån.

En metod för att uppnå det presenterades av John Holmberg, som höll i utbildningen som jag skrev om i förra bloggposten. Denna post är en fortsättning på den förra, och metoden som bygger på de fyra principerna som Holmberg formulerade i sin avhandling, kallas backcasting. På Wikipedia beskriv metoden på följande sätt.

Backcasting starts with defining a desirable future and then works backwards to identify policies and programs that will connect the future to the present. 

The fundamental question of backcasting asks: "if we want to attain a certain goal, what actions must be taken to get there?" 

Forecasting is the process of predicting the future based on current trend analysis. Backcasting approaches the challenge of discussing the future from the opposite direction. 

“ a method in which the future desired conditions are envisioned and steps are then defined to attain those conditions, rather than taking steps that are merely a continuation of present methods extrapolated into the future."

Konventionell vetenskap utgår från det som har varit och det som är idag, och så räknar man på detta och försöker göra sig trovärdiga bilder av framtiden. Man vill veta vad som ska hända, det är målet. Och sätter man samman den tanken, den strävan med tanken om vetenskapens mål som sanningen. Då har man också formulerat ett förslag på en beskrivning av problemet med konventionell vetenskap. Sanningen om det som komma skall ligger utlämnad framför oss och det är som upplagt för strider om vem som har den bästa modellen. Och den om tidigare har fått rätt tilldelas tolkningsföreträde. Konsekvent glömmer man att framtiden är en öppen fråga.

Framtiden finns inte, den skapas hör och nu. Det inser Holmberg och hans metod utgår därför inte från hur det är idag, utan tar sin början i ett samtal. Ett öppet och förutsättningslöst samtal där mångas röst får höras, ju fler som deltar desto bättre. Och samtalets mål är att hitta en definition på ett önskat läge, i framtiden. Vad ska gälla där, i framtiden, för att vi ska vara nöjda? Vilka krav har vi, hur ser profilen för dessa ut? Vilka krav som helt fungerar inte, kraven måste vara förenliga med de fyra principerna för hållbarhet. När man är överens kan arbetet med att skapa en hållbar framtid inledas. Och det arbetet utförs i fyra steg, varav formuleringen av visionen är det första.

Det andra steget går ut på att jämföra visionen och kravprofilen med hur det ser ut idag. Lista skillnader och likheter. Och när det är gjort börjar arbetet med att, först (steg tre) identifiera problemen som måste lösas för att man ska kunna närma sig den hållbara visionen. Sedan är det dags att släppa lös kreativiteten. Det som är nytt och bra med detta sätt att tänka är att alla som deltar i arbetet tvingas ut ur den berömda boxen. Detta sätt att tänka förlöser ingen inneboende kreativitet, den skapar helt nya tankebanor och tvingar fram idéer som ingen hade kommit på annars, för att man allt för mycket utgår från det som är. Allt tal om best practice och liknande utgår från historiskt kända faktum och förhållanden, och begränsar snarare än förlöser kreativitet. Mer av samma, eller som Holmberg sa, "ibland är det bussines as usual som är problemet. Och då går det inte att bygga vidare på det man har." Då krävs helt nya idéer. Backcasting är ett sätt att tvinga tänkandet ut ur sina banor, ett sätt att skapa Flyktlinjer. Därför var det så oerhört inspirerande att lyssna, för jag fick syn på mina egna tankar, fast i en annan språkdräkt.

Backcasting är ett mer naturvetenskapligt sätt att klä Deleuze tankar i ord. Flyktlinjer är ett annat sätt att tala om innovationer, för det är inget man kan planera för ett beställa fram. Man kan bara vänta och förbereda sig under tiden, på att se möjligheten när den kommer och på att fånga den i flykten. Så är det med nya idéer, de finns överallt, det gäller bara att dels förstå det, dels ta vara på dem. Om vi bara söker känd kunskap, vilket strävan efter sanningen riskerar att leda till kommer vi att irra in i framtiden som vilsna vandrare. Och vi kommer inte att förstå vad det var som hände, när samhället plötsligt kollapsar under sin egen ohållbara tyngd. Framtiden är viktig att forska om och försöka förstå, men för att göra det måste vi släppa taget om det som är här och nu. Denna syn på framtiden har en kollega till mig, från Australien. Marcus Bussey, heter han och han har skrivit om olika sätt att förhålla sig till framtiden som ligger i linje med tanken om Backcasting. (Han förklarar sina tankar kortfattat i dessa två filmer ett, två). Samtalet (som jag just nu håller på att slutföra ett bokprojekt kring) ser jag som en bra mötesplats för tankar om framtiden. En öppen arena där tankar kan stötas och blötas, inte för att nödvändigtvis komma överens, utan mer för att få syn på flyktlinjer och för att mötas över gränser. För att underlätta för sådana möten att uppstå har Holmberg drivit igenom en förändring på Chalmers där man skapat en matrisorganisation, för att optimera möjligheterna för möten över gränser. Och i forskningsprojekten ingår regelmässigt forskare från många olika discipliner, just för att ingen kan veta på förhand vilka problem som kan uppstå och vilka kompetenser som behövs för att lösa problemen.

Holmberg talade vidare om innovationsprocesser. Vad driver dem? Tre abstraktionsgrader identifierades. På den lägsta nivån finns idédriven innovation, som kan sägas förkroppsligas av uppfinnaren. Thomas A. Edisson, till exempel. Hen som sitter på sin kammare och kläcker idéer och hittar lösningar. Ibland tror jag att det är detta som är målet för omorganiseringen av den svenska skolan, att producera uppfinnare som kan spruta idéer ur sig vilka kan tas patent på och kapitaliseras av hugade företagare. Det kanske är orättvist, men det är en syn som nästan kusligt väl stämmer in på skolans individcentrering och ropet på fler ingenjörer. Det är en syn på innovationer som bygger på tanken om geniet, som sprider idéer omkring sig och som dyrkas av övriga. Men, som sagt, detta är den lägsta abstraktionsgraden och den mest banala formen av innovation.

Den andra abstraktionsgraden fokuserar mindre på individen och mer på nuläget. Behovsdriven innovation handlar det om. Här finns ett problem, det måste lösas. Sätt igång och jobba. Här finns en mycket mer utvecklad systematik och det handlar mer om kollektivt arbete. Atombomben kan sägas vara en lösning på ett behov, den togs fram genom förädling av andras forskning. Nöden är uppfinningarnas lag säger man och många teknikoptimister tänker sig att när den dagen kommer, då hittar vi en lösning. När vi måste, då kan vi. Det är problematiskt, för det är en reaktiv tanke. Utan grund, och den utgår tydligt från det som är och nu. Mer av samma, det finns en uppenbar risk att det blir resultatet. Modifieringar av kända lösningar. En lite mer pålitlig strategi än den solitära uppfinnaren, men detta tänkande rimmar illa med tanken på hållbarhet.

Den tredje abstraktionsgraden är bättre och passar mer ihop med de fyra principerna för hållbarhet och backcasting; Utmaningsdriven innovation. Här handlar det om att tvinga sig tänka i nya banor, söka sig till möten över gränser och om att bryta murar. Då är det bra om det finns en plats där detta underlättas. En plats med högt i tak där tankar och kompetenser kan mötas. Här finns utmaningen och kravprofilen, nu är det upp till er att se vilka lösningar ni kan komma upp med. Allt är tillåtet, det är en viktig princip. Alla tankar är lika mycket värda, innan de utvärderats och testats i praktiken. Och det spelar ingen roll vem det är som kommer upp med iden. Samarbetets resultat äger alla och alla kan göra vad de vill med det. Eftersom ingen på förhand kan veta i vilken riktning man arbetar kan ingen på förhand veta vilka kompetenser som kan komma att behövas. Öppenhet och prestigelöshet är nyckelord. Holmberg visar att han menar allvar med vad han talar om, för han har genomfört idéerna på Chalmers. Matrisorganisationen och Challenge Lab är två organisationsförändringar som båda är skapade för att möta kraven som ställs på utmaningsdrivna innovationer. Båda tankarna handlar om att få människor med olika kunskaper, bakgrunder och kompetenser, intressen och så vidare, att mötas.

Tänker man så och formulerar man uppdraget på det sättet går det att skapa hållbara affärsmodeller som faktiskt kan bidra till att lösa problem, istället för som i vår svenska skola, vara en del av problemet. Allt handlar om vilket struktur man bygger och vilka regler man har,om hur man tänker. Ekonom är en enorm drivkraft, som måste kontrolleras för att kunna hanteras. En oreglerad ekonomisk marknad fungerar inte, vilket problemen i USA visar. Där blir de rika allt rikare och som en konsekvens av detta blir de även allt färre. Idag äger en liten elit allt mer och deras makt över politiken gör att deras rikedom ökar, närmast exponentiellt. Följande film från YouTube visar hur det ser ut idag, med skrämmande tydlighet. Det är allt annat än hållbart. Från den tanken är det lätt att extrapolera och tänka att ekonomisering är enbart ond. Men Holmberg rekommenderade även en annan film som finns på nätet, ett TED-talk av ekonomen Michael Porter, som talar om hur man kan reglera ekonomin och tämja dess kraft så att den verkar i enlighet med de fyra principerna för hållbarhet.

Här måste jag erkänna att jag reagerade med ryggmärgen och reste därför invändningar. Är detta verkligen möjligt? Holmberg berättade då om sitt arbete med ICA, för ett antal år sedan. De skulle köpa nya kylar och hade inlett samtal med Electrolux. Företaget hade tänkt till och kommit upp med en lösning på miljöproblemet. Men när denna lösning, mjuka freoner, testades mot principerna för hållbarhet visade det sig att de inte höll måttet. Efter många turer och en hel del gnäll och tandagnissel från företagets sida satte man igång ett helt nytt arbete. Denna gång arbetade man inte behovsdrivet, utan antog Holmbergs utmaning och jobbade med innovationer inom kylmediumområdet utifrån sådan principer. Resten är historier. Kylskåp är idag inte miljövidriga, utan hållbara. Och då finns det plötsligt massor av vinster att hämta hem och inga hinder för jordens utveckling mot målet om långsiktig hållbarhet. Enligt Holmberg måste inte alla jobba så, det räcker att några få gör det. Om och när de lyckas kommer resten, oavsett hur rika och mäktiga de är att stå där och undra vad det var som hände. Förändring kan går oerhört fort, om den bara är hållbar, vilket de fyra principerna borgar för. Oerhört inspirerande och hoppfull tanke, som tvingade mig ut den lopp av svartsyn jag allt för lätt fastnar i. En hoppfull tanke, utan att vara orimlig.

Tar paus här, och återkommer kanske imorgon med fler tankar om hållbarhet.