Språkfilosofiska reflektioner 26

En dag till av skrivande öppnar upp sig. En dag till utan möten och detaljreglerade krav som stör tankeflödet. En dag i tankens frihet. En dag, en alldeles för ovanlig dag till att fylla med meningsfullt innehåll. En dag som liksom alla andra dagar snart är över, borta och som aldrig kommer åter. Nästa vecka ska 300 hemtentor skrivas ut och läsas. Nya möten är inbokade och administrativa uppgifter pockar på uppmärksamhet. Det som satts på väntelistan för att optimera tiden och möjligheten att skriva under dessa tre dagar, det vill säga det som faktiskt gick att skjuta upp, det måste obönhörligen tas om hand.

Så ser den ut. Vardagen för en statligt anställd Lektor, vardagen för en docent. Små öar av kreativitet och kunskapsutveckling i ett hav av administration och systemuppehållande verksamheter. Stunderna då jag kan använda den utbildning som skattebetalarna har investerat i genom att upplåta allmänna medel för, är få. Ytterst få. Och de blir färre och färre ju längre in i systemet man kommer. Ju mer meriterad man är, desto mindre tid för forskning och kunskapsutveckling finns det. Är det klokt? Är det så det var tänkt? Att forskarutbildade och högt meriterade akademiker ska administrera kunskap, och rapportera in poäng, istället för att utveckla vetande. Så bygger man ingen kunskapsnation. Därför bloggar jag, för att inte förlora min värdighet. För att jag vill vara i kunskapen och sökandet efter vishet så länge och så mycket det bara går. Därför går jag upp tidigt, för att skapa ett utrymme där jag kan tänka och förädla idéer. Det är mitt utrymme. Jag gör det på fritiden. Där kommer det bildningsfientliga systemet inte åt mig. Här på Flyktlinjer är jag fri, inte bara i tanken, utan även i anden. Här känner jag mig mer levande med döda filosofer än med många av mina kollegor. Kollegor som gjort systemets krav till sina, som kastat det kritiskt tänkandet överbord. Kollegor som följer alla order uppifrån, som älskar reglerna så mycket att de granskar sig själva och sina kollegor mer än de ägnar sig är att utveckla kunskap. Kollegor som ser formen och ytan som viktigare än innehållet.

Inleder med dessa ord, för de behövde komma ut. Behövde uttalas för att få dem ur vägen. Andra tankar pockar på uppmärksamhet. Viktiga tankar och problem som behöver lösas. Kunskapsrelaterade problem. Problem som inte har någon manual kopplad till sig. Problem där lösningen måste uppfinnas under vägs. Problem som aktiverar alla kunskaper och förmågor som jag samlat på mig genom åren. Utmanande problem. Problem som låter mig vara den docent i kulturvetenskap som jag faktiskt är. Problem där mina akademiska kunskaper och färdigheter, den vetenskapligt beprövade erfarenheten är till nytta istället för till problem. Här, tillsammans med Deleuze och Guattari lever jag. Här känner jag mig levande. Här trivs jag, i tankar kring språk och kultur.

A constant or invariant is defined less by its permanence and duration than by its function as a center, if only relative. In the tonal or diatonic system of music, laws of resonance and attraction determine centers valid for all modes and endowed with stability and attractive power (pouvoir).

Allt cirklar runt centrum av olika slag. Det är som det ska. Problem uppstår när centret blir viktigare än den periferi som gör centrumet till centrum. När centret anser sig ha makt över omgivningen. Så länge kunskapen var det centrala inom akademin var det meriterande att tänka fritt, men när politiker gav administrationen och ekonomistyrningen makten över vetenskapen hamnade kunskapen i periferin och i ett slag förvandlades universiteten till något annat. Det betyder inte att kunskapen blivit mindre viktig, eller att vetandet slutat utvecklas. Det betyder bara att universiteten allt mindre är en plats för kunskap och allt mer en plats för maktutövning och administration. En ekonomisk enhet i ett marknadsanpassat samhälle där yta är allt och innehållet anses obegripligt och därför oviktigt. Om det skriver nu inte Deleuze och Guattari, men det är så jag använder deras tankar, för att det är det jag tänker på just nu. På kunskapens (medvetna?) utarmning i den värld vi lever i. Jag använder tankarna på detta sätt med filosofernas goda minne, för de är inte ute efter att definiera världen. Har inte skrivit ett äreminne över sin egen storhet. Den som putsar på deras egon gör dem beklämda. Den som däremot använder tankarna och håller dem mer än upphovsmännen levande ärar minnet av Deleuze och Guattari. Texten handlar om språk, men kan användas till så mycket mer.

These centers therefore organize distinct, distinctive, forms that are clearly established for a certain amount of time: a linear, codified, centered system of the arborescent type.

Det finns olika centrum. Centrum som tar makten över omgivningen och centrum som svänger i takt med det som finns runtomkring. Rigida centrum där konsensus som dikterats uppifrån gäller, och nomadologiskt levande centrum där ömsesidig förändring är lagen. Ibland behövs det rigida centrumbildningar för att uppnå vissa mål, men inte på långa vägar så ofta som de förekommer i historien och samtiden. Sådana centrum har en tendens att ta över och lägga under sig mer yta, mer makt mer av dygnets timmar. Detta fenomen kan sägas vara själva drivkraften för Deleuze och Guattari, för de såg under kriget med egna ögon vad territorialisering kan göra med samhällen och människor. Därför handlar deras filosofi om att skapa verktyg för att bryta upp rigida strukturer, om att släppa in liv och rörelse, om att undersöka förutsättningar för förändring. Filosofin handlar dock inte om att göra deterritorialiseringen till ett självädamål. Deleuze och Guattari strävar efter balans. De kritiserar inte tänkare som Chomsky, utan visar på vilka krafter sådant tänkande stödjer och underblåser.

It is true that the minor "mode" gives tonal music a decentered, runaway, fugitive character due to the nature of its intervals and the lesser stability of its chords. This mode thus has the ambiguity of undergoing operations that align it to a major model or standard at the same time as it continues to display a certain modal power (puissance) irreducible to tonality, as though music set out on a journey and garnered all resurgences, phantoms of the Orient, imaginary lands, traditions from all over.

Major och minor finns i språket också. Lingvistiken skiljer mellan riktiga språk och kreolska språk. Byter man ut ordet språk mot ras ser man något annat än en kamp om språkförståelse. Då handlar språkvetenskapen snarare om strävan efter renhet, om definition av gränser och om upprätthållande av regler. Deleuze och Guattari vill se en mer levande vetensakap, inte bara om språk. Deras förslag är minor science, nomadologi. En vetenskap som följer med och som inte ser förändring som ett problem, utan som en utmaning. En upptäckande vetenskap som främjar ny-tänkande. En livsbejakande vetenskap, i mänsklighetens tjänst.

But temperament, tempered chromaticism has an even greater ambiguity: stretching the action of the center to the most distant tones, but also preparing the disaggregation of the central principle, replacing the centered forms of continuous development with a form that constantly dissolves and transforms itself.

Texten handlar här om musik, men den handlar också om språk, liksom om kultur. Den handlar om underliggande strukturer som finns överallt i samhället och livet. Om olika sätt att ta sig an problem. Två tydliga linjer går att urskilja, territorialisering och deterritorialisering. Sammanhållande och upplösande. När jag läser citatet ovan ser jag en jazzmusiker framför mig, som tänjer på tonerna och utmanar gränserna för det musikstycke hen improviserar kring. Det går att tänka och förhålla sig till språk på samma sätt. Och till kultur och vetenskap. Allt handlar om vad man vill uppnå. Vill man bevara och bevaka gränser, eller vill man uppätäcka något nytt? En samvetsfråga.

When development subordinates form and spans the whole, as in Beethoven, variation begins to free itself and becomes identified with creation. But when chromaticism is unleashed, becomes a generalized chromaticism, turns back against temperament, affecting not only pitches but all sound components—durations, intensities, timbre, attacks—it becomes impossible to speak of a sound form organizing matter; it is no longer even possible to speak of a continuous development of form. Rather, it is a question of a highly complex and elaborate material making audible nonsonorous forces. The couple matter-form is replaced by the coupling material-forces.

Musiken används här för att visa att även deterritorialiseringen som är motkraften par excellence har sina problem och begränsningar. Det finns inte en väg fram, en metod. Den enda vägen leder alltid fel, som sagt. Återkommer ofta till det, för det är viktigt att påminna sig om. Improvisationer som tänjer allt för mycket på gränserna slutar vid någon punkt att vara improvisation kring ett bestämt tema och övergår till att bli en låt i eget namn. Men fortsätter rörelsen hamnar man snart i kaos eller brus. Därför är balans det eftersträvande tillståndet. Och balans är svårt. Balans är inget man kan ha kontroll över. Balans kräver samverkan och ömsesidig respekt. Balans är allas egendom, men den är oskyddad och den som vill kan ta den. Det är ett problem som heter duga. Det är en utmaning som kräver kunskaper och kompetenser som jag först nu, efter tjugo år i akademin vågar ta mig an, utan varken målet eller ambitionen att lösa problemet. Men jag kan dra mitt strå till stacken. Kanske kan mina tankar sätta igång tankar hos någon annan, som leder oss alla lite närmare lösningen på problemet? Kanske. Hoppas.  

The synthesizer has taken the place of the old "a priori synthetic judgment," and all functions change accordingly. By placing all its components in continuous variation, music itself becomes a superlinear system, a rhizome instead of a tree, and enters the service of a virtual cosmic continuum of which even holes, silences, ruptures, and breaks are a part.

Här visas ett slags helhet upp. En levande helhet. Och det jag särskilt lägger märke till är att den musikaliska helheten består av så mycket mer än bara toner och hastigheten med vilka de slås an. Musik består även av tystnad och brott. Musik är en helhet på samma sätt som språket är det. Och språket är liksom musiken levande, det förändras tillsammans med dem som talar och använder det. Därför är människorna en del av språket och mellanrummen mellan orden och individerna är lika viktiga som allt och alla andra. Språket är en del av den tillblivelse som även vetenskapen är en del av. Livet innehåller allt och för att vara levande får man varken hindra förändring eller förändra för förändringens skull, man kan bara följa med. Det är balans, att anpassa sig till förändringen och att följa med. Det är vad nomadologi handlar om, balans.

Thus the important thing is certainly not to establish a pseudobreak between the tonal system and atonal music; the latter, on the contrary, in breaking away from the tonal system, only carried temperament to its ultimate conclusion (although no Viennese stopped there).

Nomadologi är dock inget alternativ till annan vetenskap. Vetande behöver alla verktyg, temperament och teorier, tankar och viljor som vill delta i det övergripande projektet att förstår världen och livet, samhället och oss själva. 

The essential thing is almost the opposite movement: the ferment in the tonal system itself (during much of the nineteenth and twentieth centuries) that dissolved temperament and widened chromaticism while preserving a relative tonality, which reinvented new modalities, brought a new amalgamation of major and minor, and in each instance conquered realms of continuous variation for this variable or that.

Vetenskap, kultur och språk fungerar på samma sätt som musik, det är så jag ser på saken. Det handlar om föränderliga helheter, självorganiserande system som lever sitt eget liv. Och det är så det måste vara för att formen inte ska stelna och innehållet dö. Det är detta vi människor måste inse om vi vill leva ett liv i balans, i ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Deleuze och Guattari kan hjälpa oss med det. Filosoferna ger oss verktyg som kan användas för detta ändamål. Arbetet måste vi dock utföra själva, tillsammans. Murar och bevakande av gränser är lika förödande inom kulturen som det är inom vetenskapen och i samhället. Territorialisering är lika farlig överallt och deterritorialisering är ett verktyg som ofta behövs men som måste användas med måtta. Den enda vägen leder som bekant fel, överallt, alltid. Balans är målet.

This ferment came to the forefront and made itself heard in its own right; and, through the molecular material thus wrought, it made audible the nonsonorous forces of the cosmos that have always agitated music—a bit of Time in the pure state, a grain of absolute Intensity... The words "tonal," "modal," "atonal" do not mean much. Music is not alone in being art as cosmos and in drawing the virtual lines of an infinite variation.

Det går att se dem, de virtuella linjerna av oändlig variation som reglerar språket, kulturen, vetenskapen, samhället, livet. Det går dock inte att kontrollera dem. De finns och de påverkar, det är allt vi behöver veta och bry oss om. Därför är balans inget man skapar en gång för alla, det är ett ständigt pågående arbete. Därför blir vi aldrig klara med något, vi är dömda till evigt arbete. Livet är så, det är den lag vi har att följa, men vi är inga slavar. det finns utrymme för improvisation. Möjlighet till förändring. Kort sagt, det finns hopp om en annan värld, ett annat samhälle, en annan vetenskap. Och en annan syn på språk, kultur och kunskap. Så länge det finns livfinns det hopp.