Språkfilosofiska reflektioner 22

Kastar mig över del tre från kapitlet om Lingvistik i Milles Plateaux av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Den första delen handlade om order-words, om språkets redundans, om tanken att agensen som finns i språket mer finns i sammanhanget som helhet än i ett speciellt ord. Även om det är yttrandet av ett ord som gör att förändringen upptäcks kan förändringen inte reduceras till just det ordet. Därför kan språket sägas vara redundant. Det bär inte på all mening, betydelsen finns i sammanhanget. Och den tanken leder över i del två, där språkets abstrakta maskin analyseras. Det maskineri som utgör strukturen som allt och alla organiseras i enlighet med och som reglerar den förändring helheten kontinuerligt genomgår. Eller med andra ord, det som gör att det går att tala om språk, i termer av språk. Assemblage är ett begrepp som nämns i den delen och det ser jag som språkets materiella sida, delarna som bygger helheten. Den abstrakta maskinen är det som håller helheten samman. Om man förenklar, i akt och mening att sätta igång tankar kring detta ämne. Det är textens av Deleuze och Guattari stora behållning och övergripande syfte, att sätta igång tankeprocesser kring detta med språk. Och om jag med dessa bloggposter kan få någon att tänka vidare på egen hand, med hjälp av mina ord, om språk, är jag mer än glad. Det är så kunskap växer fram, i och genom samtal där man ger och tar och där tankar kan stötas och blötas i en prestigelös, konstruktivt, lyssnande, öppen anda.

III. "There Are Constants or Universals of Language That Enable Us to Define It as a Homogeneous System"

Det är titeln på del tre. Om det i språket som inte förändras över tid, om det i språket som gör det möjligt att se och analysera språket som ett homogent, om än föränderligt, system. Betänk att det finns olika system, det finns rigida system. Till exempel ett koordinatsystem, där alla punkter står i linjär förbindelse med övriga punkter och där det finns centrum och periferi. Vad vi har att göra med där är ett exakt system som inte förändras över tid. Ett auktoritärt, strikt kontrollerande system som läggs ovanpå det som ska organiseras. Till skillnad från ett rhizomatiskt system, där det saknas centrum och där alla noder är lika nära centrum, ett organiserande system som växer fram och förändras tillsammans med delarna som ordnas. Det är ett öppet system, ett föränderligt system. Språket kan förstås på detta sätt också, antingen som en rigid struktur (Chomsky) eller som ett öppet föränderligt, ständigt ordnande av ord och satser, som får sin mening i kollektiv, kontextuell handling. Det senare är det sätt som Deleuze och Guattari väljer.

The question of structural invariants—and the very idea of structure is inseparable from invariants, whether atomic or relational—is essential to linguistics. It is what allows linguistics to claim a basis in pure scientificity, to be nothing but science ... safe from any supposedly external or pragmatic factor.

Detta stycke är dränerat av makt. Eller rättare, strävan efter makt. Makt över vetandet, om språk. För att lingvistiken ska ha något att studera krävs att man stakar ut och bevakar gränser för vetandet, att man identifierar strukturer och skiljer insida från utsida. Det krävs ordning och reda. Vetenskapen kräver det, för att kunskapen ska kännas igen och erkännas som vetenskapligt vetande. Utan struktur finns bara kaos, och om det råder kaos blir det svårt att kontrollera vetandet. Krafter av sammanhållning finns och verkar här, av kontroll. Gränser bevakas. Och när man gör så går det att betrakta språk som en struktur vars lagar går att studera, men det är bara då som detta är möjligt. Utan lagar, ingen vetenskap. Positivismens ande påverkar synen på vetenskap, definierar uppdraget. Att söka lagar, det är det som gör att vetandet går att kontrollera och som gör det möjligt att göra karriär inom vetenskapen. Egen ägandes kunskap. Debatter och strider om definitioner. Känns det igen? Det är så det ser ut i akademin. Kunskap är makt, makt är kunskap.

Språket kanske går att kontrollera, inom akademins hägn. Men språket lever samtidigt sitt eget liv och den som vill kontrollera det ligger hela tiden minst ett steg efter. Deleuze och Guattari är dock inte ute efter att kontrollera språket eller upptäcka några externa lagar eller fasta strukturer, de följer som goda nomader efter sitt studieobjekt, låter sig uppslukas och omfamnas av det. Lever med språket och undersöker det inifrån. Därför ser de förändringen, och kan förstå den. Och de märker då att den inte följer några lagar, den är inte linjär. Det är öppen och blir till i stunden, mellan då och sedan. Nu, nu, nu.

The question of invariants assumes several closely connected forms: (1) the constants of a language (phonological, by commutativity; syntactical, by transformativity; semantic, by generativity);

Vad tas för givet inom klassisk lingvistik, enligt Deleuze och Guattari måste jag tillägga för språk är inte mitt område. Jag ser på Lingvistiken och skriver om detta utifrån det prisma som Deleuze och Guattari tillhandahåller. Vad som är sant, egentligen, det är en fråga jag gärna samtalar vidare om med någon som är bättre insatt. Tillsammans kanske vi kan lära oss av varandra. Nåväl, den första utgångspunkten är att språket är konstant över tid. 

(2) the universals of language (by decomposition of the phoneme into distinctive features; of syntax into fundamental constituents; of signification into minimal semantic elements);

Den andra utgångspunkten för akademisk lingvistik är att språket är universellt, att det finns något som förenar alla språk.

(3) trees linking constants to one another, with binary relations between trees (see Chomsky's linear arborescent method);

Den tredje utgångspunkten är att det som är konstant i språket hålls samman av binära par, vilka länkas ihop linjärt och bildar ett system som är konstant över tid och universellt. 

(4) competence, in principle coextensive with language and defined by judgments of grammaticality;

Grammatiken, som den fjärde utgångspunkten handlar om, är det regelverk som gör att det går att säga att någon är bättre eller sämre på att använda språk. Oavsett vilket språk man har i åtanke.

(5) homogeneity, bearing on elements and relations as well as intuitive judgments;

Den femte utgångspunkten är att språk som system betraktat är homogent och präglat av interna relationer, att systemet är logiskt och hålls samman så att säga av sig själv. Att språket är en autonom enhet, oberoende av enskilda individer, vilket är den sista utgångspunkten.

(6) synchrony, which erects an "in-itself' and a "for-itself' of language, perpetually moving from the objective system to the subjective consciousness that apprehends its principle (that of the linguist himself or herself).

Här har lingvistikens definition av språk presenteras, av Deleuze och Guattari ska tilläggas, men deras definition kan jämföras med vad det står på Wikipedia. Jag finner inga uppseendeväckande skillnader. Men detta är som sagt inte den syn på språk som Deleuze och Guattari förfäktar. Deras syn på språk skiljer sig från lingvistikens. Och om dessa skillnader handlar fortsättningen, som kommer att presenteras här inom kort.