Vad är forskare bra på idag, egentligen?

Akademikers kompetens kan slösas bort på många olika sätt. Ett sätt är att inte uppskatta och använda inflyttade akademikers kunskaper och kompetenser i Sverige. Det är ett skrämmande tydligt bevis på hur det lyssnas mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs. Läser om detta i SvD idag. Är inte förvånad, men förfäras ändå. Det är ett hänsynslöst slöseri med resurser, med tid och med människor. Det är en konsekvens av en unken människosyn som blottläggs, och i ljuset av det är det inte förvånande att landets ledande parti M tackar nej till utlandsfödda i sin ledning. Det är lätt att stå i Almedalen och ta avstånd från SD och tala sig varm för alla människors lika värde, men svårare att genomföra det i praktiken. Mikael Damberg skriver följande på DN-debatt.

I Sverige sitter vi på en underutnyttjad resurs. I vårt land bor akademiker från hela världen som är utbildade till ingenjörer, läkare, lärare och andra kvalificerade yrken. Drygt 270 000 av Sveriges akademiker är födda i ett annat land. Bara hälften av dem arbetar i yrken som motsvarar deras utbildningsnivå. Det är ett stort slöseri med kompetens.

Man skäms. Alla ser problemet, men ingen förmår göra något. Alla ser till sitt och problemen fortsätter. Växer. En konsekvens av ökande konkurrens, som enligt maktens teorier, de kartor som politiken navigerar efter, driver kvalitet. Överallt, alltid, utan undantag. Den som pekar på problem och konsekvenser som inte verkar stödja teorin möts av orden: "Jag delar inte den bilden" eller "Du har tappat helhetsbilden." När verkligheten inte stämmer med kartan, då gäller kartan. Kallt räknar man med att folket är egoister som bara ser till sitt, att alla uteslutande värnar det man har och bryr sig om de sina. Att konkurrensen ska lösa alla problem. För den som inte lyckades hade ju chansen, men tog den inte. Det är inte fel på systemet, det är fel på den som inte lyckas i systemet. Så ser den ut. Logiken. Maktens logik. Och medan motståndarna, de som vill se en annan värld grupperar om letar efter sina kartor, pågår utslagningen och slöseriet med resurser. Mänskliga, ekonomiska, intellektuella.

Även forskare som har anställning drabbas. Även inom den statligt finansierade akademin konkurreras det. För så är det bestämt. Sådana är reglerna. Forskare forskar allt mindre idag och konkurrerar allt mer. Om tjänster, om medel, om tid och plats i internationella referee-granskade tidskrifter. Det gör att allt mer tid läggs på att skriva ansökningar och att vänta på avslag (för det får 90 % av alla ansökningar). Allt mer av det krympande statliga anslaget för forskning används för att skriva ansökningar, som till stor del kasseras, till ingen som helst nytta. Och den som får pengar hinner knappt dricka ur champagnen innan det är dags att söka nya medel. Resultatet publiceras sedan i ansedda tidskrifter vars processer och väntetider är årslånga.

Hörde nyligen av en kollega att man inom Informatik, ifall man vill bli publicerad i den högst rankade tidskriften, kan få vänta i flera år på publicering. Det betyder att man där i den tidskriften kan få läsa om resultat av forskning som utfördes runt 2006. Det har hänt en del på datorområdet sedan dess, om man säger. Det betyder i sin tur att ingen LÄSER artiklarna, man bara sätter upp dem på sitt CV. Det är antalet som är det viktiga. Och var man publicerar sig, inte vad man skriver. Inte innehållet. Kvaliteten, användbarheten. Snacka om dålig hushållning med resurser. Klart att ingen bryr sig om utländska akademiker då. Det enda som räknas inom akademin idag är hur mycket pengar man drar in, hur många publikationer man har publicerat och var man publicerar sig.

Konsekvensen av detta är följande. Enkel matematik. Den som vill bli forskare idag måste utveckla andra kompetenser än dem som blev forskare förr i tiden. Då var det innehållet som stod i fokus. Avhandlingarna växte och ingen utsatte sig för prövning förrän man hade ett stort material, vattentäta resultat och excellenta kunskaper och kompetenser. Det var kunskapen som stod i fokus. Det viktiga var vad man skrev, inte var eller hur man publicerade sig. Den som vill bli forskare då tvingades utveckla förmågan att söka kunskap som håller sträck för kritisk granskning, inte bara av två anonyma granskare, vars kompetens egentligen inte kontrolleras (det utgår ingen ersättning för dessa uppdrag och det räknas knappt som en merit, vilket säger allt), utan av hela den samlade forskarkåren, inte bara inom det egna ämnen utan av alla forskare med intresse för frågan. Kraven på kvalitet i forskningen var på, säg 1950-talet, enormt mycket högre än idag. Det går inte att jämföra. Inflationen i professorskompetens har urvattnats på närmast homeopatiska mått. Klart det går utför med skolan då.

Det var inte bättre förr, det är inte det jag menar, absolut inte. Det tog där och då för lång tid för kunskapen att sprida sig från Universiteten och professorsstolarna, ut i samhället. Och det är också ett slags slöseri med resurser. Fast många av dem som kände sig kallade, som genomgick en universitetsutbildning men som inte nådde ända fram till doktorsgraden, hamnade dock i samhället, ofta på ansvarsfulla positioner. Så kunskapen spreds och det tummades inte på kvaliteten. Tanken att avhandlingen inte ska vara ett livsverk, utan mer ett körkort, är i grunden bra. Men den utvecklingen har idag gått för långt. Idag håller avhandlingen på att bli en formalitet. Idag är det allt färre som läser avhandlingar, för det är inga böcker som produceras, det är ett antal artiklar som blivit publicerade, artiklar som ofta skrivits tillsammans med andra, och som lösligt hålls samman av en kappa. Granskningen av kunskaperna, innehållet, kvaliteten åligger idag med andra ord ett fåtal, anonyma granskare som aldrig granskas. Ett slags tillverkningsapparat vas mål är att producera artiklar och vars resultat kan mätas och vägas.

När innehållet, kunskapen, allt mer hamnar i skymundan. När det som räknas är förmågan att bli publicerad och framgången i ansökningsförfarandet, då tvingas forskare att utveckla andra kompetenser än forskare som verkar i ett system där innehållet är allt, och formen inget. Dagens akademi främjar i allt mindre grad intellektuell utveckling, och allt mer andra kompetenser. Det finns inget som säger att den som knäckt koden för hur man blir publicerad eller den som utvecklat förmågan att attrahera anslagsgivare och få dem att skjuta till medel är bra på att forska, det vill säga producera kunskap. Mycket talar för att det är precis tvärt om. Och detta påverkar naturligtvis hela utbildningssystemet. För när den kompetens som är eftertraktad och behövs i akademin är kompetensen att erhålla forskningsmedel, då är det den kompetensen som elever och studenter tvingas utveckla. Kunskapen och innehållet utarmas. Men skenet av att allt är som det ska hålls levande, för idag finns det fler doktorer, docenter och professorer än någonsin. Kartan idag ser mycket bättre ut än kartan igår. Finns inget att oroa sig för. Eller?

Det finns massor att oroa sig för! Därför skriver jag om det jag ser och det jag oroas över här, istället för i tidskrifter med en pressläggningstid på flera år. För jag är mer intresserad av att tankarna är värdefulla och att de sprids, än att jag får en publikation till. Jag oroas över att allt fler seminarier och akademiska samtal handlar om hur man ska utveckla publiceringsstrategier och hur man skriver ansökningar. Oroas över att kunskapen förflackas och över att innehållet utarmas. Och jag sörjer det faktum att det klassiska forskarseminariet inte existerar längre. Klart det finns ett samband!

En sak var bättre förr, de akademiska samtalen. För när jag var doktorand talade vi om innehållet, om kunskapen. Vi hjälpte varandra att utvecklas intellektuellt. Slipade tankar och argument. Filosoferade och växte som människor. Vi satte kunskapen i centrum. Det vägrar jag sluta göra!