Dagens Nietzsche, om en gemensam, kunskapsfrämjande skola

Hur får man kunskaper att växa, förfinas och bättre gynna samhället? Det är den riktigt stora frågan. Det är frågan och problemet som vi brottas med idag. Där finns lösningen på många av samhällets problem. Ägnar dagens bloggpost åt denna fråga och inspireras av två citat från filosofen Friedrich Nietzsche, men först ett resonemang om förutsättningarna och ett försök att dra upp huvudlinjerna.

Två läger eller poler går att identifiera i försöken att lösa frågan. Två sätt att tänka, kring såväl problemet som lösningen. Det ena lägret eller tankfiguren utgår från individen och tänker sig att svaret och lösningen finns där. Hos den kloke, eller kanske ännu hellre den klokaste och bästa. Geniet som av någon anledning alltid kommer utifrån och som från en distanserad och upphöjd position upplyser den stora massan, de okunniga. Ett slags frälsare. Så ser det ut, om man skrapar lite på ytan. Den upplyste despoten, framstår föga förvånande som ett politiskt alternativ. En ledare, den bästa som aldrig behöver kompromissa och som med stöd i sin excellenta förmåga och sina exceptionella kunskaper gör det som är bäst för alla. Vore det inte för dåliga erfarenheter i historien av diktatorer skulle vi ha inför detta styrelseskick för länge sedan. För grundtanken lever i högönsklig välmåga i samhället och kulturen, att lösningen finns hos den som kan sägas vara den bästa individen. I USA hör man ofta ledare framhålla att de varit kursettor, vilket är ett tecken så gott som något på att tanken är utbredd.

Tänker man så om kunskap och människan förmåga, om hur förmågor fördelas i samhället, hamnar man lätt och ofta i tanken att konkurrens är bästa vägen till lösning av problem. Om svaret finns hos en, hos geniet, handlar det om att sålla agnarna från vetet. Många äro kallade, men få är utvalda. Alla vill vara den som kommer med lösningen, vill betraktas som den med exceptionella intellektuella förmågor. Frälsaren. Lita på mig. Om bara jag finge visa dem. Drömmer vi inte alla, lite grand och ibland om att vara den som hittar Lösningen? Tror det är djupt mänskligt att tänka så. Alla är ibland grandiosa, om de bara slipper erkänna det. Den som säger sig värna kollektivet avger en läpparnas bekännelse, för hen de flesta visar i handling att de helst gör detta från en uppsatt position och få protesterar om någon kallar dem klok. Fåfänga är en egenskap som aldrig kan eller får underskattas.

Eftersom det inte svävar någon gloria över oss människor, eftersom ingen har tillgång till någon annans inre, än sitt eget. Eftersom geni inte är ett attribut och exeptionell intellektuell förmåga därför inte går att upptäcka och avgöra på annat sätt än indirekt, genom vad som sägs och görs. Och eftersom detta sätt att tänka utgår från att människan är en autonom varelse, ett subjekt. Samt dessutom ofta hänger samman med uppfattningen att mänskliga förmågor är relativt koncistenta över tid. Eftersom det är så kommer man inom detta läger självklart till slutsatsen att antingen har man, eller också har man inte, vad som krävs. Och bara på marginalen påverkas människor av varandra och någon nämnbar förändring över tid är svår att se. Därför kommer debatten, eller envigen, att framstå som lockande, för den avgör vem som har vad som krävs. Mästaren är den som vinner. Och den som vinner är den som är bäst. Och när kampen avgjorts vet man vem som är klokast, vem man hädanefter ska lyssna på.

Det är som sagt djupt mänskligt att tänka så. Det är en tanke som bjuder ganska lite motstånd, för den rimmar och är i harmoni med min syn på mig själv. Människan är till sin natur optimist, det är helt enkelt evolutionärt fördelaktigt att tro att man är bättre än genomsnittet, att man klarar utmaningarna man har att hantera. Det har visat sig att det stora flertalet tänker om sig själva som bättre och mer högpresterande än det stora flertalet. Det förrädiska i detta är att man inte ser kampen, konkurrensen eller gallringen som något problem, för jag kommer ju alltid att klara mig. Med insikt om detta är det enkelt att se hur och varför egoismen är så pass utbredd som den är. Och det är inte svårt att förstå hur det kommer sig att debatten blivit det verktyg som används för att avgöra vad som är sant och riktigt och vem man ska lita på.

Denna tanke genomsyrar nuvarande regerings skolpolitik, även det inte är så den lanseras. Men läser man mellan raderna i debattartikeln på Brännpunkt idag finner man att skolpolitiken utgår från att det är individen som ska stärkas. Individuella elever och individuella lärare. Skolans uppgift är att hjälpa individer att nå sin fulla potential. Det handlar alltså om att sortera och om att skilja agnarna från vetet, om att tröska fram den bäst lämpade. Och synen på utbildning är att det handlar om en process som påbörjas tidigt. Närläser man debattartikeln, tar man sig förbi den glättiga ytan och säjargumenten, ser man att skolpolitiken utgår från tanken om att det är konkurrens som bäst avgör vem som är mest lämpad. Därför finns inget utrymme för misslyckanden eller omstarter, fel val har ingen råd att göra. Men eftersom alla individer är färdiga redan vid födseln är detta inget problem, det handlar om att lära känna sig själv. Det man bygger är en skola för och en skola som gynnar, målmedvetenhet. En kall och hård skola där bara den bästa kan lyckas, vilket också är själva poängen.

Det andra lägret är inte lika tydligt. Det ansluter sig till en tankefigur som mer betonar människans sociala förmågor och egenskaper. Här ser man människan som delar av en större helhet, familjen, gänget, samhället, mänskligheten. Ingen klarar allt på egen hand, bara tillsammans kan man överleva. Här finns inte tanken på att lösningen kräver genialitet, eller att klokskap är en individuell egenskap som går att importera utifrån. Detta är det läger jag drar åt i mitt tänkande kring kunskap. Jag tror att det är bättre att sprida kunskaper, att samtala och hjälpa varandra, än att konkurrera och debattera. Ska försöka förklara detta närmare med hjälp av Nietzsche. Hämtar inspiration från två citat från bok fem av Morgonrodnad.

431

Motståndarens åsikter. - För att mäta klarhet och svagsinthet också hos de klokaste huvuden, kan man lägga märke till hur de uppfattar och återger sina motståndares åsikter: i detta avslöjas det naturliga måttet hos varje intellekt. - Den fulländat vise upphöjer, utan att vilja det, sin motståndare till ett ideal och befriar hans motsägelser från alla fläckar och tillfälligheter: först när hans motståndare på detta is har blivit till en gud med blänkande vapen, tar han upp kampen med honom.

En sådan skola skulle jag vilja se. En skola där man mäter sig med varandra på ett ärligt sätt. En skola som bygger på tanken att det bästa sättet att hitta bra och viktig kunskap är att samarbeta. En skola där man lyssnar på och tar varandra på allvar. En skola där man får misslyckas, och misslyckas igen. Där man alltid får en ny chans, om man vill försöka och visar detta i handling. En skola där man uppmuntrar varandra för att alla självklart är den del av samma samhälle. Ett samhälle där man delar på förmågorna och jobbar gemensamt för allas långsiktiga överlevnad. Jämför med hur det ser ut i ekonomin, globalt idag. Om alla delade på pengarna som finns skulle ingen vara fattig. Det tror jag är svårt att genomföra, ekonomisk jämlikhet låter bra på pappret, men är månne lika svårt att genomdriva som det är att hitta en upplyst desopt som inte korrumperas av makten. Kunskap och pengar är emellertid två olika saker. Kunskap ökar i värde om den delas. Ju fler som får tillgång till kunskap och som har förmågan att använda den, desto bättre är det för alla. Därför ska skolan inte sortera, inte utse kursettor. Skolans uppgift är att vara generös, i ordets vidaste mening. En förlåtande skola som tror eleverna om gott, som hjälper dem och som låter den försöka, igen och igen. Det är den skola jag vill se förverkligad. Tar hjälp av Nietzsche för att visa hur jag tänker.

432

 Forskare och experimentatorer. - Det finns ingen allenagörande vetenskaplig metod som leder till kunskap! Vi måste handskas på försök med tingen, än dåligt, än bra och omväxlande visa dem rättvisa, lidelse och kyla. Den ene tilltalar dem som polis, en annan som biktfader, en tredje som nyfiken vandringsman. Ena gången avtvingar man dem något genom medkänsla, nästa gång med övergrepp; den ene tar sig framåt på vägen mot insikt genom att visa vördnad för deras hemligheter, en annan uppnår samma sak genom att indiskret och skämtsamt avslöja dem. Vi forskare är som alla andra erövrare, upptäckare, sjöfarare och äventyrare utrustade med en våghalsig moral och får väl finna oss i att på det stora hela bli betraktade som ondsinta.

Ju mer jag läser, lär och ju längre jag lever och rör mig i samhället och kulturen, desto tydligare blir det att det Nietzsche säger i inledningen till ovanstående aforism är en sann och riktig beskrivning av kunskapen. det finns inte en väg, och följaktligen heller inte en individ som är bäst lämpad. Det finns bara upprepade försök, olika försök och samma försök men i nya kontexter. Försök, försök försök. Det är kungsvägen till sanning, inte en väg utan många. Rörelse, överseende med olikheter och kollektivt arbete, för det gemensammas bästa. Vill se en skola som tagit fasta på detta, som främjar elevers och studenters förundran infört världens och livets komplexitet. En skola som ser positivt på nyfikenhet och misslyckanden.

Tror på och vill se en skola där man gör som Nietzsche beskriver i det första citatet. En skola där man lär sig det som artisten Laleh sjunger om i sin sång Samuel, att inte jämföra det bästa hos mig med det värsta hos den man möter. Eller som Nietzsche skriver, "Den fulländat vise upphöjer, utan att vilja det, sin motståndare till ett ideal och befriar hans motsägelser från alla fläckar och tillfälligheter: först när hans motståndare på detta is har blivit till en gud med blänkande vapen, tar han upp kampen med honom." En skola som lär elever, studenter och forskare detta, att jämföra sig med de bästa för att det är bara så man utvecklas själv. En skola som inte sorterar och utser vinnare, en skola som bygger på samverkan och där man får misslyckas, tillsammans. Det är en skola som främjar, inte bara individerna, utan även samhället. En skola där man lyssnar på varandra, där även lärare lär sig av att lära. En skola där man hjälper varandra, istället för att tävla.

Ett samhälle där alla bara bryr sig om sig själva är ett samhälle där rädslan växer. Betänk att majoriteten tror sig vara bättre än genomsnittet. Om de flesta tänker så och agerar i enlighet med den tanken, då betyder det i praktiken att ingen är bättre än någon annan. Därför är det bättre att samarbeta och kanske till och med att jämföra det bästa hos nästan med det sämsta hos mig. Lite ödmjukhet hos fler skulle inte skada, för allas skull.