Fem frågor om kunskap. Fem vägar mot vetande.

Tänkte egentligen skriva om detta igår, men fastnade i tankarna som där sattes på pränt. I förhistorien, min väg in i akademin och min relation till skola och utbildning. Det var ett sätt att förklara mitt sätt att se på kunskap, för det finns alltid en förhistoria. Livet och kunskap är inga linjära processer. Tänker att det är kunskap som behövs i samhället och inte minst i skolans värld, för att bygga en skola som fungerar och som ge önskat resultat. Kunskap är inte vad man vill att den ska vara, den är som den är. Som med det dunkla, som inte går att beskriva på något annat sätt än som just dunkelt. Ju klarare och tydligare man beskriver det som är vagt, desto tydligare beskriver man oundvikligen det vaga och dunkla. Finns ingen väg ut ur det dilemmat. Det är bara att acceptera faktum och rådande situation.

Kunskap då. Det kanske finns fler, men jag har här definierat fem frågor som kan fungera som utgångspunkt för vidare samtal. Fem frågor som leder till fördjupad förståelse, fem aspekter att ta hänsyn till. Fem rubriker att reflektera utifrån.

1. Kunskap, om vad?

Vad är det  man vill veta något om, det är den första man måste reflektera över. Är det möjligt att få kunskap om det man undrar över? Alla frågor har inte ett svar och ofta, som i exemplet med det dunkla, är svaret inte det man vill ha. Ifråga om kultur är detta vanligt, att man inte får det svar man ville ha eller det svar man trodde man skulle få. Viktigt där och då att vara konsekvent, att inte avfärda svaret eller den som kommer med svar.

Hit hör även metoderna för att få svar. Sökandet, kartan som används för att orientera sig med hjälp av. Finns svaret i ett stort statistiskt material, eller i en analytiskt tolkning av människors resonemang? Går det att räkna fram ett svar på frågan? Här finns massor av möjliga felkällor. Den kanske vanligaste och viktigaste missuppfattningen både inom vetenskapen och ute i samhället är att ett svar som är exakt alltid uppfattas vara bättre än ett inexakt svar, oavsett hur det man ska undersöka ser ut. 15,0034 är bättre än kanske, oavsett om svaren är exakt lika tydliga. Ett kanske låter vagt, men om det är med sanningen överensstämmande så är det lögn att svara något annat. Tyvärr uppfattas siffror alltid bättre och mer vetenskapligt, men allt går inte att räkna på. Som kulturvetare är detta frustrerande, för svaren man kommer med uppfattas vara oklara. Men det är bara i jämförelse med naturvetenskapliga svar. Konsekvent glömmer man av att naturvetenskapliga frågor handlar om helt andra saker än kulturvetenskapliga. Vad man vill veta något om är med andra ord centralt.

Kunskap, av vem?

Har varit inne på det i svaret på den första frågan. Det spelar roll vem som forskar. Ute i samhället lyssnar man olika på män och på kvinnor till exempel, eller på den som talar perfekt svenska och den som bryter på något annat språk. Det som sägs uppfattas olika beroende på vem som säger det. Tyvärr är det bara den som säger det som inser detta, övriga tror att de hör tanken för första gången när den man har förtroende för svarar. The media is the message, brukar man säga. Det gäller även kunskap. Konsekvent lyssnas det mer på vem som talar, än på vad som sägs. Tänker här på detta med betyg, som Moderaterna vill införa från tredje klass. Vad är betyg annat än en ersättning för eller indikation på kunskap. Och så fort man satt ord på det, så fort man har förvandlat kunskapen till en siffra har man slutat lyssna på vad som sägs. Den som lyckas få höga siffror, den som av en auktoritet förärats många höga siffror kommer att betraktas som en auktoritet och då kommer det som denne säger att vara mer värt, oavsett vad man talar om. Det som uttrycks exakt, helt med siffror, av en naturvetare, är alltid bättre än det som sägs om något vagt, som kultur till exempel, av en humanist. Säger inte detta här för att gnälla, utan för att med hjälp av ett exempel som är självuppfyllt illustrera hur det som sägs påverkas av den som säger det. Professorn som uttalar som saker som ligger utanför hens kompetensområde kommer att uppfattas vara klokare än lekmannen, även om denna talar med stöd från kunskaper från sitt område. Betyg och akademiska titlar, kan man säga, ställer sig i vägen för kunskapen. Det finns tyvärr inga garantier, inga genvägar. Därför är detta viktigt att reflektera över och förhålla sig till, om man vill skaffa sig kunskap om kunskap.

Kunskap, för vem?

Vem ska ha kunskapen? Det är en annan aspekt som kan och borde uppmärksammas mer. För vem forskar man? Vem är det som ska använda kunskapen? Det spelar stor roll. Tänker närmast på läkemedelsindustrin, där det framförallt forskas om sådant som det går att sälja kunskap om. Behovet av kunskap styr inte vad man forskar om. Behovet av pengar och vem som behöver kunskapen är långt viktigare aspekter. Och det gör att det forskas mycket om välfärdssjukdomar och lite om tropiska sjukdomar. Och det forskas mer om det som mäktiga intressen efterfrågar kunskap om, än det som fattiga har behov av. Rymden forskas det mycket om, och om ämnena som ger Nobelpris. Det forskas mer om män mäns intressen, än om kvinnor och det kvinnor är intresserade av. Detta glöms konsekvent bort, eller bortses det medvetet från. Det påverkar också värderingen av kunskapen. Den som anses viktig uppfattas ställa viktigare frågor än den som inte anses vara viktig.

Kunskap, till vad?

Denna aspekt hänger ihop med den förra. Kunskap som används inom bil eller rymdindustrin anses viktigare än kunskap om kultur. Kunskap som direkt kan omsättas i pengar är viktigare än kunskap som ger förståelse, eller kunskap som kan leda till något viktigt på sikt. Idag håller hela utbildningssystemet på att omorganiseras, just med detta som ledstjärna. Kunskapen som produceras ska vara lönsam, i ett kort perspektiv. Kunskap anses vara en kostnad, och som sådan måste den betala tillbaka sig snabbt. Allt snabbare vill man att värdet ska visa sig. Kunskap är dock ingen kostnad, det är en investering. Faran är att man annars riskerar att göra sig av med vitala delar av akademin, som gör att allt annat raseras. Kunskap är en komplex fråga. Till vad är inte lätt att svara på. Mycken viktig kunskap trodde man var värdelös, men visade sig vara ovärderlig. Det går inte att avgöra här och nu hur man i framtiden ska se på det man vet idag. Därför är all kunskap, potentiellt lika viktig. För ingen vet vad som händer i framtiden. Nuvarande kortsiktiga perspektiv på kunskap är med andra ord allt annat än klokt.

Kunskap, hur då?

Hur når vi kunskap? Metod har berörts ovan, under frågan om vad. Som man frågar får man svar, sägs det. Och det ligger mycket i detta. Frågan styr svaret, eller möjligheten att svara. Detta vet alla åklagare och jurister. Svara på frågan, säger man i rättegången. Och den anklagade ser logiken, vet att hen är oskyldig, men måste ändå svara på ett sätt som framställer personen i den dager som passar motståndarsidans syften. Detta gäller även inom forskningen. Vissa metoder anses bättre och viktigare än andra, och det påverkar så klart svaren man får och synen på dem. Statistiska metoder är de mest pålitliga metoderna, för de ger tydliga svar. Därför kan man få höra, vilket jag gjorde när jag läste Sociologi på 1990-talet att det finns vetenskaplig metod. Och så kan man jobba kvalitativt också. Detta tänkande, som värderar metoderna olika, riskerar att leda till att man letar i lyktans sken, istället för i mörkret där man vet att svaret egentligen finns. För att det är där man kan leta. Olyckligt att det är så, men det är så det ser ut idag, i akademin och i samhället. Nuvarande utbildningspolitik har inte tagit hänsyn till dessa fem frågor. Man kör helt enkelt på, utan att stanna upp och reflektera.

Den som vill bli en framstående forskare är inte mer än människa, alla vet vad man ska syssla med för att nå framgång. Det är fysik, för det anses vara riktig vetenskap. Jag menar att all vetenskap är LIKA viktig. Ingen kan avgöra värdet på vetandet, på förhand. Dessa fem frågor handlar om kunskapens kulturella aspekter. Forskning är en mänsklig verksamhet, och vetande är en fråga om språk. Kunskap är inget i sig, den bara är. Det viktiga är hur den uppfattas och används, och det går inte att uttala sig om på förhand.