Efter 20 år i akademin och med stöd i en docenttitel har jag mandat att uttala mig i frågan om kunskap. Mina ord och tankar betyder något, de kan inte bara viftas bort. För det skulle innebära att utbildning och akademiska meriter är värdelösa. Där är vi inte, inte än. Därför uttalar jag mig om det jag anser mig veta, om det jag brinner för och det jag tror på. För att jag oroas och för att jag bryr mig om samhället, medmänniskorna och framtiden. Mina ord har tyngd, i kraft av utbildningen och meriterna jag skaffat mig genom åren. Orden är dock inte per definition sanna och riktiga. Lätt att förväxla det, meriter och kunskap. Farligt att göra det. Det vore fullkomligt förödande om vi lyssnade mer på vem som talar än vad som sägs. Därför bloggar jag, för att öppna upp för kritik av orden och för att bjuda in till samtal om innehållet och tankarna. För det är så ny kunskap växer fram och gammalt vetande förädlas. Tillsammans, i kritisk dialog. Den som inte kan/får motsägas bör inte bli lyssnad på. Den som kräver lydnad är farlig. Den enda vägen leder alltid fel.
Kunskap är det jag kämpar för. Kunskap är det jag oftast skriver om. Kunskap är det jag sysslat med under alla år, på ett eller annat sätt. Jag söker insikt och förståelse, för livet, kulturen och olika förutsättningar för en hållbar framtid. Jag har ingen kunskap, jag söker efter vetande. Sökandet är det viktiga, att aldrig slå sig till ro. Likt en nomad söker jag mig ständigt vidare. I rörelse trivs jag bäst. Vägval heter min avhandling, men det var först senare jag hittade teorier som hjälpte mig sätta ord på den metod för kunskapssökande som jag intuitivt jobbat med redan på högstadiet. Jag fann mig aldrig tillrätta i grundskolan. Där fokuserades alldeles för mycket på formen. Satt mest och tänkte på annat, genom åren i skolan. Ämnen som fångade mitt intresse fick jag högsta betyg i. Ämnen som inte fånga mig fick jag dåliga betyg i. Fast jag kunde långt mer än betygen visade. När det var dags för oförberedda läxförhör var jag inte sällan bäst i klassen. För jag lärde för livet, inte för skolan. Jag skaffade kunskaper som jag behövde, inte kunskaper som skolan prackade på mig, mätte och betygsatte. Jag lärde mig det jag ville, inte det lärarna (försökte) tvinga mig till. Såg proven som intressanta utmaningar. Hur mycket klarar jag, utan att plugga inför? Så tänkte jag där och då. Så gick det som det gick. Grundskolan stämplade mig som okunnig. Värdelös.
På gymnasiets livsmedelstekniska program var det läskurserna som intresserade mig. Och betygen från grundskolan förbättrades avsevärt, utan ansträngning. För läxor läste jag inte. Orkade inte. Gjorde annat, som intresserade mig. Och efter några år hamnade jag i bagerivärlden. Nya utmaningar, nya kunskaper. Den värden var intressant så länge det fanns något att lära. Jag skaffade mig kunskaper om allt. Om hur man sätter degar, hur man sköter ugnen, hur man bakar och hur man göra tårtor och bakelser. Jag lärde mig kundkontakter i packen och körde ut bröd över hela stan. Jag bytte bageri med jämna mellanrum, för att jag blev rastlös när jag lärt mig hur man gjorde på ett ställe. Efter några år kunde jag det jag ville veta i bageriet. Då drabbades jag av en outsäglig leda. Livet saknade under några år mening. För stämpeln från grundskolan fanns kvar. Den hade etsats fast i mitt kött och den präglade min syn på mig själv. Jag var i samhällets och mina egna ögon misslyckad. Jag var dömd till ett liv i mörka, mjöldammiga, varma lokaler där möjligheten till intellektuellt stimulans var minimal.
Oerhört tacksam idag för att jag vågade ta språnget. När man inte längre har något att förlora vågar man. Glad för det, för att jag inte fegade ur, för att jag faktiskt sa upp mig. Började om på KomVux. Fick bra betyg i alla ämnen utom matte, som jag fortfarande har svårt för. Där finns liksom ingen utmaning, antingen är det rätt, eller fel. Och det är bestämt på förhand. I alla fall på de lägre nivåerna. Matematik intresserar mig mer som ett filosofiskt problem. Hur ser man på kunskap där? Den frågan går jag igång på. Men vad är 246 minus 387, gånger 3? Den typen av frågor aktiverar allt annat än lusten att veta. Det är ju bara att räkna på det. Svaret är givet. Varför anstränga sig, tänker jag. Inser att alla inte tänker så och är tacksam för det. Samhället bygger vi tillsammans, av de kunskaper vi har gemensamt och med hjälp av den samlade kompetens som finns i samhället.
Det kunde blivit bättre betyg på KomVux. Fick inte femmor i allt. Bara i ämnena som intresserade mig, övriga ämnen fick jag fyror i. För jag ägnade den mesta tiden åt att läsa annat. Skaffade mig kunskaper som intresserade mig. Även där visade inte betygen vilka kunskaper jag faktiskt hade, för det mättes inte. Det var skolan, utbildningssystemet inte intresserade av. Därför kom jag inte in på Psykologi som jag ville läsa på Universitetet. Jag hittade istället Etnologi, som jag inte hade en aning om fanns innan. Där väcktes mitt intresse, för kultur. Och där började jag fundera över frågan om kunskapens relation till makt och kulturens roll och dess logik. Läste alla kurser som gavs i det ämnet. Läste andra ämne också, som hjälpte mig att fördjupa förståelsen för kunskap, makt och förutsättningar för förändring. Läste under de drygt sex år jag var student på universitetet mer än heltid. Tog i genomsnitt mer är 20p (som det hette då) varje termin. För att jag var intresserad av kunskapen, innehållet. Här fick jag högsta betyg i det mesta. Men det viktiga för mig var inte betygen, det var vetandet, förståelsen, insikterna.
Jag blev antagen som doktorand. Fick frihet att söka mig fram längs mina vägar. Fick ansvara för mina studier på egen hand. Tacksam för det. Tacksam för att jag klarade mig, för att jag höll ut under de sex år jag höll på med avhandlingen. Stolt över den boken, för det var en kamp med självförtroendet. Kunskaperna jag skaffat mig under grundskolan hade jag nytta av, men den loserstämpel jag fått höll mig tillbaka, påverkade mig menligt. För jag trodde inte jag hade vad som krävdes. Ju mer jag tänker på det desto gladare blir jag, över att jag inte gav upp. Över att jag kämpade vidare. Avhandlingen godkändes och som jag förstår saken används den fortfarande. Det jag skrivit läses. Har svårt att ta in det, ännu idag. Efter 20 år. Att mina tankar och kunskaper kan betyda något för någon annan. Det har varit en kamp för att ta in det, för att acceptera den nya självbilden. Den som präglas i en tidigt sitter kvar, påverkar. Skolan har en enorm betydelse för människor och även för samhället. Läraryrket är det absolut viktigaste.
Därför oroas jag av nuvarande skolpolitik. Därför blir jag rädd. Det går snabbt. Det finns ingen tid för eftertanke, reflektion. Snabbare, effektivare, billigare, nyttigare, är ledorden. Och alla hänger på, köper villkoren och anpassar sig. Den som inte gör det, den som går sin egen väg straffas. Stämplas som annorlunda, som farlig. Ett hot mot strukturen, mot makten. Följaktligen befinner jag mig idag mitt i det studiefält jag är mest intresserad av. Jag lever i och med mitt forskningsområde. Tyvärr är det ingen fördel, varken för mig eller för vetandet. För ju mer konsekvent jag följer min vetenskapliga linje och de kunskapskrav jag med stöd i forskning och beprövad erfarenhet anser mig behöva följa, desto mer utsatt blir jag. För det är inte det som mäts och bedöms. Det är inte den kunskapen som anses nyttig eller som efterfrågas. Av systemet. Dagens skolpolitik säger sig vilja bli bäst i världen, på kunskap. Men eftersom man har bestämt på förhand vilket vetande man vill ha och eftersom allt annat motarbetas anser jag mig på goda grunder ha identifierat en paradox. Och eftersom jag aldrig tidigare i livet har följt några regler jag på goda grunder anser vara felaktiga tänker jag ta regeringen på orden och fortsätta kämpa för kunskapen, på mitt sätt. Jag gör det jag är bra på, intresserad av och tror på. För något annat är inte möjligt.
Idag är reglerna sådana att man ska publicera sig i internationella referee-granskade tidskrifter. Det är enda sättet att meritera sig och stiga i graderna inom akademin. Men eftersom jag är intresserad av kultur, makt, kunskap och förutsättningarna för förändring är den vägen inte framkomlig för mig. Kunskapsmålet passar dåligt för det mål jag söker. Formen som jag förväntas passa in är oförenlig med kunskapen jag letar efter. Kunskap om kultur och makt passar synnerligen illa att sprida via sådana kanaler. Ämnet ärt allt för brett för att passa in i formen, det är för rörligt och för föränderligt för att resultatet ska bli bra. Därför bloggar jag, för att vara konsekvent med allt det jag lärt mig genom livet. Det går ut över karriären, men för mig är det kunskapen, vetandet som är det centrala. Inte vad som står på mitt visitkort. Inte vad jag kallas.
Det är efter vad jag vet och vad jag gör jag vill bli bedömt, inte efter någon mall som tagits fram på tvivelaktiga sätt, för att den passar systemets och maktens intressen. Jag försöker vara konsekvent, för det har visat sig fungera tidigare i livet. Det är när jag varit konsekvent med och använt mina kunskaper och mina kompetenser, när jag vågat välja min väg, som jag hamnat rätt i livet. När jag anpassat mig har det gått åt skogen. Därför fortsätter jag att lyssna till och inspireras av mina tonårsidoler, Ebba Grön. Därför fortsätter jag, att fortsätta vara rebell. Och i morgon ska jag förklara varför, med lite mer vetenskapliga skäl.
Nu ska jag ut och uppleva kuluren som allt och alla är en del av. Jag lever som sagt i och med mitt studieobjekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar