Språkfilosofiska reflektioner 12

Var i Oslo i helgen. Intressant utifrån ett språkligt perspektiv. Norska är väldigt likt svenska, men ändå inte. Norge ser ut som Sverige, mycket mer än Danmark, men det finns ändå tydliga kulturella skillnader. Skillnaderna är inte synonyma med språket och det är svårt att uttala sig om vad som beror på vad, om skillnaderna bottnar i språket eller om kulturen påverkar språket och synliggör skillnaderna? Språket är dock ett annat, liksom landet där det talas. Kommer man från Sverige går det utan större problem att ta sig fram, i alla fall i Oslo. Ändå finns där skillnader.

Språket håller samman och skapar gränser. Det står klart om man färdas mellan Göteborg och Oslo, för plötsligt säger man i tågets högtalare att nu har vi lämnat Sverige och EU och kommit in i Norge. Utanför fönstret syns dock ingen skillnad. Om någon fyller år och har hissat flaggan ser man skillnad, annars inte. Gränsen mellan Sverige och Norge, i alla fall i söder, är osynlig för blotta ögat. Den hörs dock. Går man av tåget på norska sidan hör man omgående skillnad. Det är ett exempel på att och hur språket kan göra skillnad. Språket håller människor samman och riktar fokus in mot den egna gruppen, dem som talar på samma sätt hör ihop. Tänker man så om språk inser man att det inte bara gäller ett språk i relation till andra, utan även inom ett språk. Dialekter är språkliga och signalerar gemenskap. Och det finns många olika dialekter. Överklasen talar på sitt sätt, i respektive stad, samtidigt som det finns något som förenar den gruppen nationellt. Samma gäller vissa homosexuella som ibland lägger sig till med en urskiljbar "dialekt." Det går naturligtvis inte att med säkerhet sluta sig till vem som hör hemma var, men språket ger tydliga ledtrådar. Språket både skapar gränser mellan och håller samman grupper.

Finns hur många ingångar till språk som helst. Och språket har en verkan i och på världen som dels är unik för språket, dels är ett resultat av sammanhanget. Ingen definition av språk är därför entydig och det går heller inte att förstå språket utanför sitt sammanhang. Språk och handling är två sidor av samma sak.

We have gone from explicit commands to order-words as implicit presuppositions; from order-words to the immanent acts or incorporeal transformations they express; and from there to the assemblages of enunciation whose variables they are.

Språket och orden är delar i det komplexa nätverk av aktörer som bygger världen och det är helheten som ger upphov till effekterna som sedan kan iakttas och studeras i termer av kultur. Delarna får sin betydelse inom helheten, genom kombinationerna som de fogas samman till och dess relation till sammanhanget. Assemblage är det begrepp som Deleuze och Guattari använder för att tydliggöra tanken på att inget är något i kraft av sig själv, att allt blir till i samma ömsesidiga process av tillblivelse.

To the extent these variables enter at a given moment into determinable relations, the assemblages combine in a regime of signs or a semiotic machine. It is obvious that a society is plied by several semiotics, that its regimes are in fact mixed. Moreover, at a later time there will arise new order-words that will modify the variables and will not yet be part of a known regime. Thus the order-word is redundancy in several ways: as a function of the process of transmission essential to it, and in itself, from the time it is emitted, in its "immediate" relation with the act or transformation it effectuates.

Order-words är ord som i efterhand kan identifieras som punkter i historien då perspektiv skiftades. Order-words kan bara identifieras i efterhand, med ledning av konsekvenserna. Orden i sig betyder med andra ord mycket lite i sammanhanget. Därför kan man säga att själva ordet alltid är redundant. Orden som sådana är överflödiga, egentligen. Fast det går så klart inte att ta bort språket, då skulle kulturen omgående ändra karaktär. Språket är en del av kulturen, men kulturen kan inte reduceras till språk. Det är helheten som räknas, alltid. Och helheter byggs ständigt upp av mindre delar, både materiella och immateriella. Tankar kan bli aktörer i ett sammanhang. Allt som kan och gör skillnad är ett slags aktör, i just det sammanhang där skillnaden går att identifiera. Och språket är en sådan aktör. Viktigt bara att man inte uttalar som om framtiden. Språkets verkan går bara att förstå i efterhand, med ledning av identifierbara konsekvenser.

The order-word is already redundancy even when it is in rupture with a particular semiotic. That is why every statement of a collective assemblage of enunciation belongs to indirect discourse. Indirect discourse is the presence of a reported statement within the reporting statement, the presence of an order-word within the word. Language in its entirety is indirect discourse.

Indirekt diskurs, kan man tala om. Det är ett sätt att närma sig helheten. Inte bara språkets verkan är indirekt, även kulturens och all interaktion mellan aktörer. Ingen och ingenting är sig själv nog, allt och alla får sin mening och roll i och genom sammanhang. Allt och alla kan vidare ingå i olika sammanhang, som påverkar varandra på olika sätt, eller inte alls. Först i efterhand går det att urskilja vad som gjorde skillnad just där och just då. Först i efterhand, indirekt, via konsekvenserna. Så upplever vi människor världen. Vi reagerar på impulser både inifrån våra kroppar och utifrån. Vad som är internt och externt, i varje tillfälle är unikt för just det tillfället. Ett sätt att illustrera det är att tänka på verkligheten här och nu som ett möbiusband, där insidan blir en utsida i ett annat sammanhang. Språket uppstår i kropparna som yttrar ljuden, men om ingen hör eller reagerar är det meningslöst att tala om ljuden i termer av språk. Och när ljuden uttalats och medmänniskor reagerar får det återverkningar på den kropp som uttalade orden. Insida eller utsida är en fråga om varifrån det man studerar studeras. En fråga om sammanhang och perspektiv.

Indirect discourse in no way supposes direct discourse; rather, the latter is extracted from the former, to the extent that the operations of signifiance and proceedings of subjectification in an assemblage are distributed, attributed, and assigned, or that the variables of the assemblage enter into constant relations, however temporarily.

Direkt och indirekt är konsekvenser, inte egenskaper. Sammanhanget bestämmer vad som blir vad, just här och just nu. Och alla tillstånd är alltid temporära och måste därför förstås i relation till varandra. Asseblagen som ger upphov till konsekvenser är ett slags maskiner, delar som samverkar och som ger upphov till effekter utanför sig själv. Jag och du kan på det sättet sägas vara assemblage, när vi använder språk för att kommunicera. Och vi, tillsammans med andra som talar samma språk, är också asemblage, som påverkar och påverkas i och genom interaktion. Allt handlar om vilken skala man utgår från och studerar fenomenen och effekterna på. 

Direct discourse is a detached fragment of a mass and is born of the dismemberment of the collective assemblage; but the collective assemblage is always like the murmur from which I take my proper name, the constellation of voices, concordant or not, from which I draw my voice. I always depend on a molecular assemblage of enunciation that is not given in my conscious mind, any more than it depends solely on my apparent social determinations, which combine many heterogeneous regimes of signs.

Språket talar lika mycket genom oss, som vi talar språket. Möbiusbandet är en bra tankefigur eller verktyg för att förstå. Det som är på utsidan i ena stunden är på insidan i nästa. Det blir då meningslöst att tala om och tänka insida. När allt kan vara både ock blir det aktuella sammanhanget mycket viktigare, helheten och konsekvenserna. Dithän vill Deleuze och Guattri rikta vår analytiska blick, från delarna till sammanhanget där dessa interagerar och ger upphov till konsekvenser. Världen skapas och blir till i handling och interaktion, på olika nivåer i helheten. Därför går det inte att säga att kultur, samhällen, människor eller språk är. Allt och alla blir till, i och genom att leva och verka, tillsammans.

Speaking in tongues. To write is perhaps to bring this assemblage of the unconscious to the light of day, to select the whispering voices, to gather the tribes and secret idioms from which I extract something I call my Self (Moi). I is an order-word.

Ordet jag, när det uttalas av mig, gör något. När jag tänker på mig i termer av jag, då har något hänt. Ordet jag är ett order-word, men utan att det finns en kropp som använder det och ett sammanhang i vilket kroppen och ordet ingår är ordet och kroppen bara just ett ord och en kropp. Redundans, återigen. Det är i och genom helheten som mening skapas. Foucault skriver i sin bok, The Order of Things, om subjektets historia. Han menar att subjektstanken (som vi som lever här och nu har oerhört svårt att frigöra oss från, eftersom vi talar det språk vi gör och lever i en kultur där individen är allt) och jaget är en konsekvens av humanvetenskapen. Inte tvärt om. Innan franska revolutionen (som är ett slags gräns i tiden och det europeiska tänkandet) tänkte man inte på individer på det sättet, som subjekt. Det är bara ytterligare ett exempel på sammanhangets betydelse för mening.

A schizophrenic said: "I heard voices say: he is conscious of life." In this sense, there is indeed a schizophrenic cogito, but it is a cogito that makes self-consciousness the incorporeal transformation of an order-word, or a result of indirect discourse. My direct discourse is still the free indirect discourse running through me, coming from other worlds or other planets.

Jaget är ett slags mötesplats, resultatet av interaktion mellan olika aktörer. Jaget är inget i kraft av sig själv, vilket blir uppenbart när det krävs ett ord och ett språk för att överhuvudtaget identifiera det, den. Jag, du. Vi är inget utanför de sammanhang som gör oss till dem vi uppfattas som av omgivningen. Språket är en central del i den process som frambringar kollektiva känslor av jag, men processens delar går inte att reducera till något i sig. Det är helheten som är det intressanta.

That is why so many artists and writers have been tempted by the séance table. When we ask what faculty is specific to the order-word, we must indeed attribute to it some strange characteristics: a kind of instantaneousness in the emission, perception, and transmission of order-words; a wide variability, and a power of forgetting permitting one to feel absolved of the order-words one has followed and then abandoned in order to welcome others; a properly ideal or ghostly capacity for the apprehension of incorporeal transformations; an aptitude for grasping language as an immense indirect discourse.'

Språket, menar Deleuze och Guattari, förstås bäst som indirekt diskurs. Det är inget i sig och bär inte på någon egen mening. Men det gäller även jag och du, kulturen, allt. Mening uppstår i sammanhang och kan bara studeras via konsekvenser. Inget är, allt blir och påverkar vartannat ömsesidigt.

The faculty of the cuer and the cued, of the song that always holds a tune within a tune in a relation of redundancy; a faculty that is in truth mediumistic, glossolalic, or xenoglossic.

Det finns ingen ensam köare, och musik byggs av toner. Jag blir jag genom att spegla mig i dig. Vi blir vi genom språket och i relation andra, som talar andra språk. Världen består på detta sätt av aktörer som interagerar och som hålls samman, av helheter och sammanhang stadda i ständig, icke-linjär, tillblivelse.

Först när man inser detta kan arbetet med att analysera världen, med hjälp av verktyg från den verktygslåda som Deleuze och Guattari har lämnat efter sig, ta sin början. Det jag skriver om språk är ingen sanning, texten har inga sådana anspråk. Jag berättar med mina ord om de verktyg jag hittat och försöker visa hur de kan användas för att förstå. Verkligheten är som den är, eller om den blir. Vi människor är dömda till jakt på mening. Och för att den jakten och det arbetet ska bli meningsfullt krävs bra och användbara verktyg. Dessa bloggposter innehåller mina förslag och mina försök, varken mer eller mindre.