Big Data och priset vi får betala för drömmen om kontroll av framtiden

Vissa tankar eller utgångspunkter präglar ens tänkande mer än andra. För att tänkandet inte bara ska bli en samling mer eller mindre sammanhängande idéer, utan riktning. För att tänkandet ska fungera som (analys)verktyg, krävs att det finns några fasta punkter. Och dessa punkter måste tänkas igenom noga. Grundtankarna måste dessutom hänga ihop, annars faller hela resonemanget. En av grundtankarna som mitt tänkande kring kultur utgår från är att framtiden är en öppen fråga. Framtiden finns inte. Det är utgångspunkten.

Kulturvetenskap handlar om framtiden, om det som ännu inte existerar eller om det som håller på att realiseras. Om det som skulle kunna bli. Kulturvetenskap handlar inte om att spekulera om framtiden, den handlar om förutsättningarna för förändring. Vad kan förändras och vad är en önskvärd riktning för förändringen? Det är viktiga, kulturvetenskapliga frågor, i alla fall för den vetenskap om kultur som jag bedriver. Eftersom framtiden varken finns eller följer linjärt på det som är idag, den måste skapas, krävs insikt om förutsättningarna för detta skapande. Där ligger fokus för min forskargärning. Frågan som driver mig och mitt arbete handlar om vad som kan förändras och vilka förändringar som är möjliga och önskvärda.

Framtiden blir därigenom en viktig punkt, ett slags gräns för vetandet. Det går inte att veta något om det som ligger bortom horisonten och den utgörs av nu. Fram till och med nu går det att få säker kunskap, men bortom den gränsen öppnar sig ett mer eller mindre okänt land. Och ju längre in i framtiden man tänker sig, desto osäkrare blir bilden. Denna punkt är central för all vetenskap som handlar om människan och samhället. Punkten delar vetenskapssamhället i två läger, ett som utgår från att det går att göra beräkningar på/om framtiden och ett som utgår från att det inte är möjligt, eller i alla fall att sådana tankar leder till negativa konsekvenser. Den senare ståndpunkten är den jag förfäktar och här ska försöka redogöra för samt ställa i relation till ståndpunkten att det går att uttala sig om framtiden.

Under strecket handlade för någon vecka sedan om Big Data, om President Obamas återvalskampanj och hur han där använde sig av datateknik för att lyckas vinna valet, även om det (för alla oss andra) såg mörkt ut ändra in i det sista.

Så sent som på valdagen den 6 november var Mitt Romney säker på att vinna. Ändå vann Obama. Marginalen i elektorskollegiet, som formellt väljer presidenten, var inte ens snäv. Förklaringarna rör en rad konventionella faktorer, bland dem mittenväljarnas dubier inför konservativa kärnfrågor. Romney lyckades inte heller etablera sig som en helgjuten kandidat medan Obamas lojalister tvärtom lyckades väl med att framställa honom som opportunist och dessutom exponera hans skatteplanering. Men det fanns också en mer okonventionell förklaring: Obamakampanjens effektiva mobilisering av väljarna med hjälp av datateknik.

Anders Carlsson, som skrivit artikeln, kan inte riktigt dölja sin fascination inför den nya tekniken. Det är inte svårt att förstå. Ändå är det just det vi måste försöka göra, förstå förutsättningarna för framtiden. Om det är så att Obama faktiskt kontrollerade väljarna och så att säga manufakturerade vinsten för Demokraterna i valet 2012, om det går att styra utvecklingen, då kommer inget, någonsin att vara sig likt. Det vore i så fall inget annat än ett paradigmskifte i mänsklighetens historia. Frågan är med andra ord långt ifrån kuriös och den angår inte bara människor med teknikintresse. Samhället som vi känner det står på spel.

Är det möjligt att skåda in i framtiden, att få SÄKER kunskap om det som ännu inte har hänt? Och ordet säker är är avgörande, för människan har i alla tider skådat in i framtiden. Så länge det funnits människor har det funnits tankar på framtiden, det är ett av de mest distinkta kännetecknen på människan: Viljan att veta vad som ska hända. Om det nu går att få säker kunskap om framtiden är det en revolution, som kommer att få långtgående konsekvenser. Om det går, vill säga. Jag vidhåller att framtiden är en öppen fråga. Följande citat får visa vad jag menar.

Romney försökte kompensera underläget med hjälp av konsulter men det hindrade inte att hans kampanj blev tilltagande reaktiv och lät sig vägledas av Obamas prioriteringar. Hans kampanjarbetare och volontärer gjorde 75000 hembesök i den viktiga delstaten Ohio dagen före valet, men Obamas gjorde fem gånger fler och till mer avgörande väljare dessutom. Graden av framgång kunde avläsas på valdagen när analysen övergick till att vara prognos. När avvikelserna bara visade sig uppgå till några få tiondels procent fanns bevis på att Obamas maskin hade fungerat.

Om framtiden inte vore en öppen fråga hade man inte behövt gå till val och det är först i efterhand som det går att bevisa det man redan visste. Idag vet vi att Obama vann och att han använde avancerade analysverktyg i arbetet med kampanjen. Men att utifrån den kunskapen sluta sig till att det går att veta något om framtiden finns inget stöd för. Och det kommer heller aldrig att kunna finnas någon evidens för det, för framtiden finns först när den realiserats och den kan aldrig undersökas på annat sätt än i backspegeln.

Obamas kampanjstrategi kommer med säkerhet att påverka framtida kampanjer, just för att den visat sig framgångsrik. Men när alla kandidater har tillgång till samma verktyg har fördelarna som historien visade att Obama hade tillgång till 2012 försvunnit och då är vi tillbaka vid utgångsläget. Framtiden är och förblir på detta sätt en öppen fråga. Det enda som sker i och med att tekniken utvecklas är att prognoserna närmar sig nuet allt mer, men de kommer aldrig att kunna överskrida den gränsen och ge oss kunskap om framtiden. Viljan att nå dit är dock stark och den underblåses av möjligheterna som idag upptäcks allt mer, med Big Data. Det gör något med samhället, det påverkar förutsättningarna för förändring. Jag vidhåller dock att framtiden är och kommer att vara en öppen fråga, hur mycket data man än har tillgång till och kan bearbete.

Den genomdigitaliserade valkampanjen är förvisso en förlängning av en närmast extrem kvantitativ och sifferanalytisk norm som redan genomsyrar olika sektorer i det amerikanska samhällslivet, alltifrån finans och handel till statliga ansvarsområden som infrastruktur och underrättelseverksamhet. Samhällets mätbarhet är enligt denna norm en obestridlig grund för effektivisering och förbättring. Obama har mot den bakgrunden beskrivits som den första Big data-presidenten: en som har valts med hjälp av storskalig datateknik och som också driver på en rad federala datareformer. Termen data är tänjbar här. Ibland betyder den fakta, ibland just data i den snävare meningen. Uttrycket ”den datadrivna staten” representerar i vilket fall Obamas ambition att framstå som både rationell och präglad av samtida ideal.

Övertygelsen om att framtiden går att kontrollera och att samhället är en maskin som utvecklas på ett reglerbart sätt, att det bara skulle handla om tillgång till data, är farlig. För den invaggar mänskligheten i en falsk trygghet. Det finns inget som är så vanskligt som att slå sig till ro i trygg förvissning om att inget oväntat kommer att hända. Det gör samhället oerhört sårbart. Det gör att vi riktar blicken dit instrumenten och analysverktygen pekar, vilket i sin tur gör att vi inte ser faran förrän det är för sent. Det vore i så fall inte första gången. Big Data är bara ett i raden av fåfänga hopp om en kontrollerad framtid.

Betänk att analysverktygen används av makten, för att behålla makten. Kontrollen av framtiden har ett pris kopplat till sig redan idag, ett skrämmande högt pris, med tanke på det orimliga i hela företaget. Hur mycket vill vi att någon annan ska veta, om vad vi gör och hur vi tänker? Och vad får det för konsekvenser att makten vet? Vad får vi i gengäld? Vilket är priset vi betalar för den skenbara tryggheten som Big Data lovar oss? Även om framtiden alltid är en öppen fråga går det alltid att undersöka vad människor gör idag och vilka beslut och strategier som ligger i pipeline.

Den verkligt stora integrationen av väljardata dröjer dock och blir inte färdig och användbar förrän till valet 2016. Men det kräver att väljarna fortsätter att acceptera den. Mycket av informationsutvinningen sker i det fördolda och majoriteten amerikaner ogillar praktiken när helheten presenteras för dem. I periferin av debatten om den underrättelseverksamhet som Edward Snowden har avslöjat finns också en diskussion om huruvida demokratin håller på att hamna i klorna på ett Big data-komplex, och ifall det finns skäl att åberopa Dwight Eisenhowers halvsekelgamla varning för att strategiska industriella intressen gärna blir permanenta inslag i det politiska livet. Är en maktbalans i upplösning och i så fall hur? Vem definierar demokratins funktionssätt? Frågor som dessa är lika tidlösa som akuta.

Tills vidare har i varje fall Dan Wagner och andra Obamaniacs ögonen på sig. På valnatten 2012 fanns Google-chefen Eric Schmidt på plats i kampanjhögkvarteret i Chicago och han kände sig givetvis hemma bland analytikerna i The Cave. De flesta av dessa sökte sig till näringslivet efter valet men somliga arbetar nu med mer långsiktiga politiska projekt. Sympatikvoterna är i det sammanhanget den nya tidens hårdvaluta, skriver Sasha Issenberg i en tänkvärd essä i MIT Technology Review. Obamakampanjen, fortsätter hon, visste inte bara vem du var utan också exakt hur man kunde göra dig till den typ av person man ville att du skulle vara. Närmare bestämt till vad? Inte en romantisk partner. Snarare en kugge i maskineriet.

Big Data lovar oss inblick i framtiden, men priset vi får betala är total insyn i våra liv och vår vardag. Internet gör detta möjligt. Det går att veta enormt mycket om oss människor och hur vi tänker, genom att analysera hur vi interagerar med varandra och vad vi gör på nätet. Det går att göra preciserade prognoser som handlar om framtiden, som fungerar. Det har Obama visat. Men alla prognoser är och förblir prognoser, oavsett hur mycket data som analyserats. Framtiden är en öppen fråga och det oväntat oväntade kommer alltid att inträffa, förr eller senare. Det går att räkna på sannolikheter, men alla kalkyler och analyser bygger alltid på historiska data, även om den historiska tidshorisonten bara är några sekunder. Kanske kommer man i framtiden att kunna pressa verktygen ner till tiondelar, eller tusendelar av en sekund. Men framtiden är och förblir en öppen fråga. Slumpens roll i världens tillblivelseprocess kan och får aldrig underskattas.

Kulturvetenskap är intresserad av Big Data, men inte som ett verktyg för att sia om det som komma skall, utan som ett kulturellt fenomen som påverkar oss människor här och nu. Drömmen om en framtid utan överraskningar är en dröm som kostar oerhört mycket, inte bara ekonomiskt. Önskan om att veta vad som kommer att hända är lätt att förstå och sympatisera med, men när den stjäl så pass mycket resurser som den gör och när den uppslukar oss så till den milda grad att vi inte längre lever här och nu, då måste något säga: Stopp!

Livet ska levas, inte kontrolleras. Samhället och kultur ska fyllas med innehåll och är icke-linjära processer av tillblivelse. Framtiden finns inte, den skapas här och nu. Frågan är alltså inte hur det kommer att bli, utan vad vi vill bygga för värld. Framtiden skapas här och nu, av oss alla tillsammans. Därför undersöker jag förutsättningar för förändring och som ett led i det arbetet följer jag noga vad som händer med Big Data.