Roland Barthes och kulturanalysens samhällsnytta

Dagens Under Strecket handlar om Roland Barthes, vilket släpper lös en lavin av tankar. Kanske som en reaktion på den nyvunna frihet som öppnade upp sig här efter gårdagens uppsatsläsningsinsats. Plötsligt finns det tid, utrymme och möjlighet för tankar att pocka på uppmärksamhet. Äntligen kan jag ägna mig åt det som ger mig mest tillfredsställelse, reflektion och samtal. Om livet, samhället och meningen med allt, om konsekvenser av kulturella överenskommelser och konventioner. Och där, i den verksamheten spelar tänkare som Roland Barthes en central roll. Även om det var länge sedan jag läste honom förknippar jag hans text, Mytologier med stor intellektuell upptäckarglädje.

Det starkaste minnet jag har av boken Mytologier handlar emellertid inte om texten i sig, om dess innehåll eller ens om min läsning och användning av den. Nu när jag tänker på den är det en helt annat upplevelse som kommer för mig. Vi hade den som obligatorisk läsning på en av kurserna i kulturvetenskap, för länge sedan, innan vi blev oense i lärarlaget om dess status. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är bra att låta studenterna läsa svåra texter ibland. Även på grundläggande nivå finns det viktiga poänger och stora pedagogiska vinster att göra genom att sätta texter i händerna på studenterna som egentligen ligger på en mycket högre nivå än den de befinner sig på. För att bjuda in dem och låta dem smaka på det som komma skall. Hit ska ni. Hur ser ni på det, och på den typen av texter? Längre fram kommer vi att förvänta oss av er att ni ska kunna läsa den här typen av texter och inte bara förstå utan även använda er av innehållet. Viktigt tycker jag att tidigt visa och vara öppen med det. Och då kan ett sätt vara att faktiskt tvinga studenterna läsa och reflektera över ett innehåll som de egentligen inte kan ta till sig, för att locka dem att säga något. Allt handlar om vilka krav man ställer. Skulle aldrig drömma om att underkänna någon på ett sådant seminarium. Allt som sägs är viktigt, och själva tanken är att man ska utmanas och reagera, varken mer eller mindre. Tyvärr var jag ensam om den synen, och nu är inte bara boken borta, utan kursen och snart även utbildningen. Jag tror det finns ett samband, för nedläggningsprocessen går hand i hand med att förmågan att uppskatta analytisk förmåga i samhället håller (skrämmande fort) på att utarmas. Och då finns ingen som vill gå den typen av utbildning.

Minnet handlar om hur bra det kan bli, och hur viktigt det är att förstå hantverket och om vikten av att skilja det från innehållet. Det handlar om en av studenterna som inte deltog i seminariet, men som senare insåg att det krävdes en skriftlig komplettering för att få närvaron inrapporterad. Hen kom till mig och uttryckte skräcken för denna komplettering. Det visade sig att hen hade stannat hemma av rädsla för textens abstrakta ogenomtränglighet. Jag sa då till studenten att det fanns inget att vara rädd för. Sätt ord på dina problem med texten, skriv om vad som är så svårt. Vad är det du inte förstår? Skriv om det så får du din närvaro, det är ett sätt att gripa sig an denna typ av text. Jag vill inte att du ska förklara den, du ska läsa och reagera. Fortfarande lite uppgiven lämnade studenten mitt rum. Efter en vecka fick jag ett mal med tre sidor text, om svårigheten med att läsa Roland Barthes text Mytologier. Och detta var den utan tvekan, absolut bästa inlämning (kanske överdriver lite här nu, men bara det att jag minns den så starkt talar för att jag inte är helt ute och cyklar) jag läst under mina år som läsare. Studenten hade gjort som jag sa, och satt ord på sin oförmåga att förstå. Hen var övertygad om att det skulle underkännas, men hen hade tvärt om, fast omedvetet, knäckt den analytiska koden. Hen hade fattat hur man bör gripa sig an och läsa denna typ av text. Hen reagerade med hjälp av sin intellektuella förmåga, istället för att försöka tillfredsställa sin lärare genom att säga det hen trodde att läraren ville höra eller någon som låter klokt.

Analytisk förmåga och humanvetenskaplig kunskap fungerar så. Den kommer till en indirekt, och icke-linjärt. Därför passar den inte in i den utbildningsstruktur som just nu med rasande fart kuppas igenom i Sverige av ansvariga politiker, ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv. Ekonomiseringen och effektiviseringen av all utbildning har varken förståelse för eller tid och tålamod att uppskatta analytisk förmåga, humanvetenskap eller kulturvetare. Mot bättre vetande avskaffar man därför något vitalt från samhällskroppen. Det kommer att straffa sig. Än finns möjlighet att reparera skadorna, men ju längre vi väntar desto dyrare blir det. Kortsiktiga ekonomiska vinster riskerar att bli dyrköpta. Samhället kan inte försättas i konkurs, såsom utbildningsföretaget JB gjorde i veckan. Samhället måste betala, och samhället är du och jag, alla vi tillsammans. För att förstå denna typ av samband krävs analytisk förmåga, och ett sätt att skaffa sig sådan är att läsa, eller snarare jobba med texter av, till exempel Roland Barthes. Hans-Roland Johnsson inleder sin text i SvD på följande sätt, och det är beklämmande att läsa och jämföra med hur ser ut i samhället.

Enligt Nationalencyklopedin är begreppet intellektuell ”en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverkar samhällsutvecklingen”. Man skulle också, i förlängningen av denna definition, kunna säga att den intellektuelle, utan att nödvändigtvis vara filosof av facket, är den som genom ett fördjupat och innovativt tänkande stimulerar andra att bättre reflektera kring tillvaron. I Sverige har den intellektuelle emellertid kanske inte haft en så framträdande plats i den allmänna samhällsdebatten. Längre perspektiv och djupare diskussioner har därför – kan man tänka – fått ett mindre utrymme i det offentliga samtalet. Ökad konkurrens från snabbt producerade och stundom ytliga ställningstaganden av politiker, dagspressens krönikörer och bloggare har därutöver under senare år fortsatt att underminera de intellektuellas roll.

Tar inte åt mig av uttalandet om bloggare, för det är en grov förenkling. Att blogga handlar om att förmedla tankar, det är inget kvalitetsmått. Jag bloggar dessutom för att jag finner textformaten som premieras i den akademiska världen alldeles för trånga, och därför kunskapshämmande. Jag bloggar för att det ger mig möjlighet att utveckla min intellektuella förmåga. Och den behövs i samhället, inte min förmåga specifikt, men förmågan till analytiskt och abstrakt, kritiskt tänkande. Barthes kan hjälpa oss utveckla den.

Barthes intresserade sig i hög grad för språkets rika formbarhet i både positiv och negativ bemärkelse. Han menade att vi har svårt att uttrycka något personligt, eftersom vi i tal och skrift måste använda språkliga regler och konventioner vilka med nödvändighet speglar den förhärskande ideologi som är nedärvd i språket. Liknande tankegångar inspirerade honom till att i en av hans mest uppmärksammade skrifter, ”Mytologier”, från 1957, ta sig an moderna mytologiska framställningar, vilka enligt honom fyller samma behov som antika myter vad gäller att förklara och begripliggöra vår tillvaro. Eftersom ”myten är ett språk” kan den underkastas en av språkteori inspirerad undersökning för att blottlägga dolda betydelser.

Språket är ett medium för tankar, som är fyllt av inbyggda regler och konventioner som måste uppfyllas för att innehållet skall kunna bli begripligt. Språket påverkar därför tankarna, och detta kan man acceptera eller förneka. Skrämmande många förnekar detta i dagens samhälle, och eftersom allt går fruktansvärt fort är det svårt att se vad vi därigenom går miste om eller vilka risker vi utsätter oss för. Ekonomiseringen kommer inte att få oss att gråta hela vägen till banken, den riskerar att försätta banken i konkurs. Som humanist for man finna sig i att bli skrattad åt, för att man säger konstiga saker. Men om det är så att det man säger stämmer överens med verkligheten, om det är så att kunskapen man presenterar är sann och riktig. Då kommer maktens och den stora massans skratt att förgöra oss alla, även humanisten. Jag vill inte säga, vad var det jag sa. Jag vill använda min intellektuella förmåga för att peka på risker problem, och jag vill vara med och förändra. Skratta gärna åt mig, men betänk att jag inte försöker vara roligt, jag bara låter rolig. Och tänk på att det säger något om samtiden. Åter till texten om Barthes.

Denna ansats formar sig i ”Mytologier” till en ibland väl ansträngd, men ofta också underhållande, kulturbetraktelse. Nyfiken och nästan naiv, likt Monsieur Hulot i Jacques Tatis filmer, försöker Barthes förstå den djupare innebörden i mode, film, politiska tal, nöjesreportage, skådespel, maträtter, reklam, sportevenemang och mycket annat. Denna skoningslösa avkodning skall ses mot bakgrund av det moderna konsumtionssamhällets framväxt i Frankrike efter andra världskriget. Barthes hävdade att den osäkre småborgaren i sin strävan efter högre status oreflekterat och nöjd ansluter sig till myternas ”lyckobringande säkerhet”, eftersom de ”objektifierar verkligheten utan att avmystifiera den”. Det är därför som han kan påstå att ”bilen idag är nästan den exakta motsvarigheten till de stora gotiska katedralerna” samt beskriva den då nya Citroën-modellen mer som ett magiskt objekt skänkt av gudarna än som ett fortskaffningsmedel.

Han ser mellan raderna på samhället. Han hjälper oss se strukturen eller ramverket som våra tankar och handlingar tvingas anpassa sig efter. Han talar inte om hur det, utan visar oss vilka konsekvenser det vi håller för sant får, och hans utgångspunkt är att det skulle kunna vara annorlunda. Samhället och kultur utgår från människors mer eller mindre aktiva handlingar, och från kommunicerade tankar och uttryckta önskningar. Kultur är föränderlig, och kulturvetenskap handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. 

Barthes lyfter fram det oväntade och fördolda. I exempelvis ett avsnitt i boken som handlar om hur boulevardtidningarna framställer författare på semester visar han att sådana reportage egentligen, om man tolkar innehållet rätt, handlar om att författare aldrig tar semester – de kan aldrig ta ledigt från den gudomliga inspirationen, även om de är sommarklädda och på stranden. I avsnittet om ”Garbos ansikte” analyseras närgånget filmstjärnas utseende som sinnebilden för övermänsklig och stelnad skönhet i vars detaljer man ändock kan ana ett förebud om något mera mänskligt och efemärt. Om Garbo är en ”idé” är Audrey Hepburn – ett senare ideal – en ”händelse”.

Det oväntade och fördolda, det är vad som spelar roll. Det är inte det som sker på ytan som är det viktiga, utan det som sker under ytan. För att lära sig se och förstå det krävs en väl utvecklad analytisk förmåga, som bara kan tillägnas genom hårt arbete och stor möda. Det är jobbigt att läsa texter som Barthes, men det är nödvändigt. Det finns inga genvägar till bra och användbar kunskap, den som försöker få oss att tro det ljuger och har förmodligen något att vinna på att försöka övertyga oss. JB Education försökte, lyckades, tjänade pengar på naiviteten, och stack sedan med pengarna och lämnade inte bara lärare och elever i sticket, utan även samhället. Det är stor skam att detta har fått ske, men det kommer inte som någon överraskning för den som har analytisk förmåga, det detta är en fullkomligt naturlig konsekvens av samhällets ekonomisering. Om ekonom är det viktigaste, då kommer kunskapen och utbildningen att nedprioriteras. Detta går inte att reglera bort. Den enda man kan göra om man vill återupprätta kunskapen och bildningen är att bygga ett samhälle där kunskap värderas högre än pengar.

Barthes argumenterade att litteraturens fulla potential bäst kommer till uttryck i texter som går emot läsarens förväntningar. Om han uppskattade författaren Alain Robbe-Grillet så var det på grund av den nydanande berättarformen och avsaknaden av konventionell psykologi i dennes romaner som likt bakvända detektivberättelser snarare skapar än löser gåtor. Precis som i fallet med den klarseende mytforskaren blir den insiktsfulle kritikern den som punkterar konventioner och fördomar. Han eller hon detroniserar författaren och utsäger textens egentliga mening.

Mytforskare är inga tomtar, de är samhällsnyttiga medborgare som bryr sig om framtiden, och samhället som helhet. Samhället behöver fler intellektuella och analytiskt drivna medborgare. Fler insiktsfulla kritiker. Barthes visa på möjliga vägar som leder i den riktningen.

Det kritiska projektet fick dock alltmer stå tillbaka för ett annat, än viktigare, nämligen att befria läsaren från ett traditionellt och restriktivt förhållningssätt till litteraturen. Där andra kritiker fokuserade intresset på en författares levnad eller intentioner insisterade Barthes mera entydigt på läsarens aktiva roll i skapandet av den litterära textens betydelse. Man behöver inte läsa en text på ett visst sätt eller ens läsa den i en viss ordning – det viktiga, enligt Barthes, är att låta sig inspireras av den. En roman av en så komplex författare som Proust kan man exempelvis på måfå gå in och ut i för att tillfälligt avnjuta utvalda passager.

Barthes förkärlek för det fragmentariska och avhuggna förklarar också hans intresse för haikudiktningen. Detta är en versform som ”genom sin korthet garanterar perfektion och dess enkelhet borgar för djup i diktningen”. Det är också tydligt, i synnerhet i Barthes senare arbeten, att läsning är en sensuell upplevelse, att umgänget med texter är en form av begärstillfredställelse och – följaktligen – att skrivande är att likställa med förförelse: ”Vi åtrår det begär som författaren haft till läsaren i själva skrivprocessen”.

Det dunkelt sagda kan ibland vara det mest klarsynt uttryckt, för det tvingar läsaren att aktiviera sig. Och det är som jag ser det samhällets största problem, att medborgare passiviseras, att arbetslinjen och fokuset på pengar tvingar alla in i rollen av följare. Fler borde bryta mönstret och gå utanför ramen för det förväntade. Alla har ett ansvar för att göra det, för att alla i slutändan kommer att tvingas leva med konsekvenserna av sin handlingar. Alla har ansvar för samhället som vi bygger tillsammans, i och genomkulturell interaktion och genom att skriva och läsa.