Effektiviteten pris och mellanrumens värde

Efter ett år av närmast hysteriskt mycket att göra står jag nu vid ett slags gräns, och blickar ut över friheten. Den finns där, och går nästan att ta på. Bara lite, lite kvar att göra. Sedan kan jag ta ledigt och njuta av friheten. Och eftersom jag här under våren har jobbat in en del av höstens arbete kommer jag förhoppningsvis inte att hamna i samma situation igen. Kommer att göra allt jag kan för att inte hamna här där jag är. För det är inte bara gränsen mellan arbete och frihet jag befinner mig vid, det är också gränsen mellan hälsa och sjukdom. Vissa gränser är skarpare än andra. Den yttersta gränsen är den mellan liv och död. Där är jag inte, men jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att avgöra detta. Först i efterhand vet man säkert.

Anledningen till att jag hamnade här var att jag spelade högt. När kulturvetenskapen lades ner på högskolan där jag arbetar visste jag att min anställning var hotad. Jag litade emellertid, eller hoppades i alla fall, på att mina kompetenser skulle vara användbara. Och jag känner mig lojal med organisationen där jag i dagarna arbetat i tio år. Ville inte sätta studenterna på pottkanten. Därför gjorde jag vad jag kunde för att få tillräckligt med utrymme i min tjänst för att kunna ta på mig allt arbete jag erbjöds. Tyckte det gick bra, och att jag hade koll. Ända fram till beskedet i februari om att jag var satt under utredning för övertalighet, trots att jag jobbade mer än någonsin. Det beskedet var droppen som fick bägaren att rinna över. Det beskedet var det oväntat oväntade inslaget i vardagen som jag någonstans visste skulle kunna hända, men som jag ändå hoppades kunna undanröja. Och att arbeta mycket var också ett sätt att hålla oron stången. Plötsligt satt jag där med en massa uppgifter som skulle skötas med bibehållen kvalitet, samtidigt som jag såg mitt privatliv rasa samman. Rätt som det var fick jag mobilisera krafter som egentligen inte finns, men som ändå finns där när läget är allvarligt. Alla fungerar så. I alla fall tills man når gränsen. Kroppen kan när som helst säga: STOPP! Ett högt spel, som sagt.

Har det varit värt det? Är akademin en plats att riskera hälsan för? Jag har kommit fram till att kunskapen och möjligheterna att få jobba med forskning och utbildning är värt priset och riskerna man tvingas ta. För mig överväger fortfarande fördelarna, även om det under våren har stått och vägt och när det var som värst kändes det inte så. Men nu känns det så. Idag, med facit i hand har det varit värt det. Delvis beroende på att jag trots att det varit som det varit och känts som det känts, är privilegierad. Mitt arbete är ansvarsfullt och rymmer även under hård arbetspress ett ansenligt mått av frihet. Jag tjänar bra och kan bestämma väldigt mycket själv. Jag har ingen chef som hänger över mig, bara en ibland väldigt lång lisa över saker som måste göras. Alla har inte ett jobb att gå till, och alla har verkligen inget stimulerande arbete att fylla sitt liv och sin tid med. Det har jag. trots allt. Tacksam för det, för allt som trots allt är bra. Får aldrig glömma det. Även om det varit jobbigt har det varit värt uppoffringen. För jag vet inte något annat jag hellre vill göra.

Jag har lärt mig oerhört mycket under året som gått. Erfarenheterna som jag samlat på mig är ovärderliga. Försöker tänka så, för det vore ett ofantligt slöseri annars att bara låta all den oro och all den kreativitet som jag tvingats uppfinna och använda mig av under året skulle gå till spillo, för att jag är less och bara vill ut i friheten. Därför dröjer jag mig kvar här i gränslandet, för att ta tillfället i akt och vända och vrida på stenarna och för att suga det mesta möjliga ur minnet av upplevelserna. Det går att vända motgångar till fördelar, om man bara är uppmärksam och tar sig tiden och mödan att reflektera.

Här ser jag en gräns i denna bloggpost. Gränsen mellan det personliga och det allmängiltiga. Trivs som sagt i gränslandet mellan. Och genom att sätta ord på min upplevelse, i samma text som den relateras till ett samhällsfenomen, skapas ett utrymme för reflektion som läsaren förhoppningsvis kan dra nytta av. Det är i alla fall min förhoppning, att jag genom att dela med mig ska kunna hjälpa andra att slippa göra samma misstag som jag gör. Vi lever i en värd av accelererande effektivitet. En värld där konkurrens och osäkerhet upphöjts till det högsta goda. Ansvariga har anammat den dåligt underbyggda teorin om att konkurrens och effektivitet ALLTID driver kvalitet. Jag ser det istället som den största lögnen. Det är en kollektiv lögn som gör oss alla till förlorare, i alla fall i det långa loppet. Lögnen om effektivitetens undergörande verkan och konkurrens som synonym med kvalitet driver isär samhället och den sprider förödelse och död inifrån. Man pekar på stordriftsfördelar, och använder dessa som motivering. Men vad är det annat än en fåfäng jakt på en skatt som hela tiden finns just utom räckhåll?

Vi håller på att ta död på varandra, för en högst osäker vinst. Det är illa nog, men det faktum att det saknas en plan för vad man ska göra med vinsten, samt tankar kring hur kapitalet ska investeras och användas till, gör detta till en fråga om mänsklighetens överlevnad. Kanske är läget inte akut ännu. Kanske, men det är det ingen som vet något om. Var gränsen för det hållbara och det ohållbara går kan man bara identifiera i efterhand. Är vi som samhälle beredda på att ta den risken? Är insatsen vi tvingas betala värt den eventuella vinsten som möjligen men högst osäkert finns? Jag visste vad jag gav mig in i och tog en kalkylerad risk. Men vet vi det, alla vi som tillsammans bygger och utgör samhället? Och vem ska ställas till svars ifall löftena om lycka, rikedom och gott om tid över till "annat" inte infrias? För vems skull utsätter vi oss för detta? Och gör vi det för att vinna något, eller för att inte förlora? Det är en enorm skillnad mellan dessa båda motiv. Därför är det en fråga som borde jobbas oändligt mycket mer med än vad som är fallet idag. Det är en fråga där kompetenserna som finns inom humaniora kommer till sin rätt, vilket visar på mitt ämnes samhällsnytta. Humaniora är ett livsbejakande ämne, som inte räds livets stora och komplexa frågor. Det är ett ämne som handlar mer om vägen än om målet, ett ämne som är bättre på att identifiera frågor än på att leverera svar. Ett ämne som just därför främjar integration.

Människan är en resurs, och den har vi ett kollektivt ansvar att utnyttja på bästa sätt. Det är inte hållbart att bränna ljuset i båda ändarna, bara för att skaffa sig fördelar gentemot andra som gör samma sak. Vi gräver vår kollektiva grav där vi istället skulle kunna ta hand om och hjälpa varandra, ömsesidigt. Det är frågor som jag ska jobba vidare med under hösten, inom ämnet Företagsekonomi. Jag har upptagits i den skaran. för att mina kompetenser behövs där. Och det ord som fick mig att våga ta steget över den (ämnes)gränsen var just resurshushållning. Jag vill arbeta på alla sätt jag kan för ett hållbart samhälle. Nu har jag hittat ett sammanhang att göra det inom. Jag vill verka för och önskar alla det samma. Alla tjänar på att dela med sig av resurserna som vi gemensamt förfoga över. Tid och pengar är paradoxala resurser i den meningen att de ökar i värde ju mer man delar med sig av dem, och omvänt minskar de i värde ju mer man sparar och håller inne. Tid kan bara användas, och pengar ska röra på sig. Alla vet att det är så, ändå gör vi precis tvärt om. För att vi är människor, med ALLT vad det innebär. Vi har förmågan att tänka logiskt, kritiskt. Men om vi inte använder den förmågan är den inte mycket att ha.

Tankar som dessa bubblar upp ur mitt inre nu när pressen och stressen släpper allt mer. Är inte det minsta förvånad, för det är så det fungerar. Det är en an anledningarna till att jag för fram tankarna ovan, mitt motiv för kritiken av den förödande effektiviseringshetsen i samhället. Det är i mellanrum allt viktigt händer, det är när man släpper kontrollen som kreativitetens kraft förlöses och frukterna av det hårda arbetet kan skördas. Vi måste inse det, och vi måste ta oss den tiden. Vet att jag är normativ, men jag har varit tydlig med vilka argument som ligger till grund för slutsatsen. Jag tillåter mig vara normativ, för det är inte upp till mig att avgöra hur vi som samhälle ska göra. Det är upp till oss, tillsammans.

Effektiviteten har ett pris, och den viktiga frågan är om det är mödan värt? Mellanrummets värde är obetalbart, och det ligger bara där och väntar på oss. Mellanrum kan skapas överallt, gratis. Tänk på det, och låt oss värna den resursen.