Så här i slutet av terminen kommer tankar på hur det varit upp i huvudet. I tider av uppbrott finns möjlighet till reflektion, behöver intryck sorteras. Tänker på hur det var, då för drygt 20 år sedan, höstterminen 1991, när jag på skakiga ben, förundrad och med stor respekt, stegade in i föreläsningssalen på Etnologins A-kurs, i Sveahuset, på Östra Hamngatan i Göteborg (i huset som nu rymmer Elit Plaza Hotell). Vad var det jag sökte där och då? Kunskap, fördjupad insikt och förståelse. Det var driften att lära, läsa och samtala om viktiga saker som drev mig dit, på vinst och förlust. Något annat mål med studierna än att komma bort från den bagerivärd jag fortfarande ännu inte riktigt lämnat, hade jag inte. Lusen att lära drev mig. Viljan att läsa. Jag ville inte bli något, bara ta mig längre in och högre upp i kunskapens universum.
Jag läste allt jag kom över och levde under några år i ett lyckorus över att äntligen få vara på väg mot det jag så länge önskat och trånat efter: Lärda samtal som leder framåt, uppåt, inåt, utåt, mot vidgat vetande om världen, livet och såväl individuellt som kollektivt människoblivande. Tänker tillbaka på en lycklig tid med inspirerande seminarier, föreläsningar och handledningar. Oftast fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Och det ena gav det andra. Av studiekompisar tipsades jag hela tiden om nya kurser. Ju mer jag lärde, desto större blev insikten om hur livet jag vet, hur lite som går att veta om livet egentligen. Det är den viktigaste lärdomen jag fått av mina studier, ödmjukhet inför världens och livets komplexitet och oöverblickbarhet. Vetandet växer fortfarande, liksom erfarenheten och bildningen. Den resa som anträddes i september 1991 är jag fortfarande mitt uppe i. Ständigt på väg, i rörelse. Kunskap är en dynamiskt icke-linjär process av tillblivelse. Jag förändras och uppfinner mig själv och den värld jag lever i, tillsammans med alla andra som lever och verkar i världen.
Kunskapens karaktär av icke-linjär tillblivelse är en viktig insikt som studierna gett mig. Polletterna som får kunskapen att falla på plats trillar ner när man minst anar det, på kaféer, under tågresor eller promenader i skogen. På semestern, under och mellanrum i tillvaron när man gör något helt annat än pluggar. I tystnaden som uppstår efter ett intensivt utbyte av tankar och erfarenheter. Där händer det. Då faller ofta viktiga bitar på plats. När uppmärksamheten riktats någon annan stans. I mellanrum, på helgen eller under semester. Och lyckan är fortfarande lika stor varje gång det inträffar. Utbildning handlar inte om att under så kort tid som möjligt, så effektivt som möjligt, pressa så mycket information in i huvudet som möjligt. Bildning är något helt annat. Bildning är, brukar man säga, det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Bildning handlar om ödmjukhet, inte primärt om kunskap. Vetande är en nåd att stilla bedja om. En lycka man bara kan förbereda sig på att ta emot. För det finns aldrig någons några garantier för att utbildning leder till bildning. Man får helt enkelt leva på hoppet.
1997 hade jag tagit så mycket studiemedel som gick och det var dags att ta nästa steg. Tidigt på våren kom jag in på forskarutbildningen, vid Umeå Universitet. Där fortsatte kunskapsresan. Inblickarna i och förtrogenheten med det vetenskapliga hantverket fördjupades och självförtroendet växte i takt med att insikterna ökade. Jag lärde känna författarna till de böcker jag läst, och sakta växte insikten om att det jag lärt mig och visste kunde betyda något även för andra. På Volvo Lastvagnar fick jag till min stora förvåning uppleva att det jag sa togs emot med respekt och tacksamhet. Det var nytt för mig, och stort. Samma när jag började undervisa. Det ja sa på föreläsningen togs emot med tacksamhet och glädje av studenterna och dem jag handledde. Och under några år levde jag i samma rus som jag upplevt som student. Jag fick förmedla kunskaper och insikter till studenter som ville lika mycket som jag, och som själva söke sig vidare och kom tillbaka för att utmana mig. Och tillsammans med kollegorna sökte jag kunskap i regelbundna seminarier. Jag hade och har fortfarande världens bästa arbete, jag får lön för att göra det jag älskar: Lära mig ny kunskap!
Så hände något. Och jag vet inte riktigt, varken vad eller när det hände, men plötsligt insåg jag att det jag älskade med och i akademin allt mer hamnat i skymundan och pressats bort från dagordningen. Arbetet som Lektor handlar mer och mer för varje år om administration, om formuleringar i kursplaner och om möten som handlar om annat än att söka kunskap. Utvärderingarna av verksamheten avlöser varandra, och seminarierna som anordnas lockar färre och färre deltagare för varje år som går. Sökande efter kunskap har förvandlats till förvaltande av uppnådda resultat, och arbetet med undervisning handlar på något märkligt sätt mer om poängrapportering och uppföljning av närvaro, än om sökande efter och fördjupning av kunskap samt strävan efter bildning. Utmaningen i arbetet handlar om att få studenterna att skratta, om att skapa en trevlig stämning och om att hjälpa dem att klara proven så att de kan får studiemedel. För om man som lärare inte får bra utvärderingar blir man ifrågasatt av systemet, oavsett vad man vill med sin undervisning och helt oberoende av vad som är skälet till de dåliga omdömet. Studenterna ska vara nöjda, det är det viktigaste. Undervisning handlar idag också om att upprätthålla den heliga genomströmningen som aldrig får ifrågasättas. Kvalitetsmåttet idag är nöjda studenter och hög genomströmning. Jag vet inte var eller när förändringen slog igenom på allvar, men tvingas idag konstatera att akademin förändrats i grunden, vilket så klart är oundvikligt. Tyvärr handlar det inte längre om kunskapsutveckling, utan om lönsamhet. Med ekonomiseringen har kunskapen degraderats till en produkt som skall säljas till studenter och näringsliv till lägsta möjliga kostnad.
Visst får man fortfarande vara med om att det händer något, att kunskapsbitarna faller på plats och självklart finns det stunder där studenter växer med fördjupat vetande. Det är lika roligt varje gång, och det är det som gör att man orkar ett tag till. Men det sker frustrerande sällan idag, och det sker aldrig som ett resultat av den reguljära verksamheten. Det sker på fritiden, eller av en slump. Nedstämdheten och oron över vart vi är på väg handlar absolut inte om att klaga på studenterna, ty de gör bara vad som förväntas av dem. Det system vi alla verkar inom ger upphov till dessa effekter, på både lärare och studenter. Och det är allvarligt. Jag har fortfarande världens bästa arbete, för jag jobbar fortfarande med kunskap. Eller låt mig korrigera, jag jobbar nära kunskapen och kan eftersom mitt arbete ser ut som det gör ägna mig åt kunskapsinhämtning. Det finns seminarier att gå på, böcker att läsa och tillfällen att skriva. Men det är är paradoxalt nog inte detta jag får betalt för. Arbetet som lektor handlar idag om andra saker.
Utarmningen av akademin är ingens fel. Förflackningen av och det förlorade fokuset på, kunskap, är en effekt av priortieringar gjorda för länge sedan, och ett resultat av att man under många och långa år har fokuserat på annat än sökande efter kunskap. Framförallt beror det på att man glömt vikten av ett kritiskt perspektiv på den egna verksamheten. Idag debatteras det överallt i samhället, för att den rådande ideologin utgår från tanken om att konkurrens driver kvalitet. Det är ett grundlöst och felaktigt påstående som riskerar att rasera resultatet av tusentals år av lärda samtal kring frågan om hur mänskligt liv bäst organiseras och förstås. Det samtalas för lite i skolan, akademin och samhället idag. Det lyssnas för lite, och ungdomar läser allt kortare texter. När jag började läsa på högskolan var boken det medium som kunskapen förmedlades med hjälp av, idag håller artiklar på att ta över. Ingen har tid att skriva eller läsa böcker. Det påverka så klart kunskapen, och likriktar den. När alla kunskaper värderas efter samma måttstock påverkar det så klart kvaliteten på vetandet. Och när allt färre lyssnar allt mindre på varandra skapas ett fragmenterat samhälle som blir allt mer kortsiktigt.
Vart tog det lärda samtalet vägen? Vad hände med kunskapen, det jag sökte mig till akademin för? Denna text skall inte läsas som en bitter gammal lektors längtan efter en tid som flytt. Det är en uppmaning till alla som känner som jag att rycka upp oss. Det lärda samtalet finns bakom hörnet, om vi vill ha det. Det finns här, mitt framför ögonen på oss. Det enda vi behöver göra är att ta oss tid att lyssna och reflektera. Det handlar om inställningen till kunskap, och till samhället, framtiden och medmänniskorna. Vi har bara varandra och ett ständigt här och nu. Låt oss ta vara på det.
Vi måste inte gå in i och med liv och lust ägna all vår tid åt arbetet med att bryta ner examensmål till lärandemål och till undervisningsmoment. Möten och administration kan vi utföra när vi måste, och resten av tiden kan vi ägna åt det vi sökte oss till akademin för att få: Kunskap! Strategier för det är vad jag ska ägna sommaren åt. Uppfinnandes metoder för att göra motstånd. Om ansvariga inte förstår värdet av kunskapen eller inser vad som krävs för att bygga upp och fördjupa vetande så gör jag det, och jag anser att jag har ett ansvar att värna vetandet och försvara det lärda samtalet. Till hösten återupptar jag arbetet med min bok om samtalet, även om det inte premieras av systemet. För att det ger mig möjlighet att ägna mig åt det jag sökte mig till akademin för, att fördjupa mina kunskaper och för att utveckla vetandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar