Utbildning är det ord som brukar användas i sammanhanget. Hur relaterar det till kunskap, och till helårsprestationer? Wikipedia, vad står det där?
Både ordet bildning och utbildning börjar uppträda i svenska språket under slutet av 1700-talet. Till en början betraktades orden som synonymer och alternerades utan någon betydelseskillnad, men har därefter blivit motsatser: utbildning sker målinriktat efter yttre regler och styrs av andra instanser än individen själv, medan bildning är en inre, frivillig process utan ett konkret mål.Intressant detta att ord kan delas upp och utvecklas till sin egen motsats. Ut(med)bildning. Hur har det kommit att bli så? Jag tror jag är något på spåren när jag tänker på utbildning som något man visar upp tecken på att man har. Detta att utbildningen ger en examen och ett examensbevis. Något handfast och konkret. Något som i linje med ovanstående logik utgör ett slags valuta, som kan växlas in i reda pengar. Kvalificerade arbeten kräver utbildning och denna bör betala sig ekonomiskt, i alla fall enligt Svenskt Näringsliv. Både studenterna och högskolan har här en morot, i form av helårsprestationer till lärosätet och examina till studenterna. Mätbara enheter som kan jämföras över tid och mellan lärosäten. Alla är nöjda och glada, eller?
Nja, haken är den att det saknas reella incitament för att öka kvaliteten, som dessutom är otroligt svår att mäta. Lägg därtill att både den ekonomiska pressen och kravet på produktion av examina är hårda på högskolan, från uppdragsgivaren staten. Dessutom ligger studenterna, som ofta lånat pengar men ändå måste jobba extra, på och vill ha ut sina poäng (läs: vill ha godkänt). Högskolan befinner sig i mitten, och när dessutom näringslivet blandar sig i leken med krav på specialinriktad kompetens, då ligger organisationen nära gränsen för vad man klarar av. Jag skriver inte detta för att klaga, jag gör det för att jag tror att det skulle kunna bli väldigt mycket bättre med små och enkla medel.
Sträcker man ut tidsperspektivet lite. Överger man fixeringen vid det "objektivt" mätbara, och koncentrerar man sig på reell kompetens istället för enheter som går att räkna. Då mildras pressen på lärosätena betydligt. Då blir det lättare att koncentrera sig på kunskapsproduktion, förmedling av användbara insikter och på pedagogisk utveckling. Det är så vägen mot bildning ser ut, kollektiv bildning. Och då kan jag som lärare också lära, i och genom processsen. Jag blir en bättre lärare då, studenterna tjänar på det, och samhället liksom näringslivet.
Detta går att uppnå genom att riva murarna som idag byggs mellan akademin och det omgivande samhället. Ökade krav på kontroll leder till slutenhet. Och slutenhet leder till färre möten och utbyten. Med mindre krav kan man få mer. Det är jag övertygad om. Genom att samverka med arbetslivet, kring produktionen av kunskap och låta det omgivande samhällets grad av funktion och medborgarnas lycka vara mått på utbildningens framgång eller misslyckande. Då riktas fokus på det som betyder något, på den långsiktiga hållbarhet som krävs för att det skall vara meningsfullt att arrangera utbildning. Ett sätt att ge namn åt denna process är att tala om den i termer av arbetsintegrerat lärande.
Arbetsintegrerat lärande kan leda till att samhället, genom kunskapsutbyten och konstruktiva samtal över gränser och mellan olika organisationer, kring gemensamma behov och målformuleringar, får karaktären av ett slags inre, frivillig process, utan något mer konkret mål än långsiktig hållbarhet. När fler blir nöjda och när klyftorna minskar, då vet man att processen rör sig i rätt riktning. Och det är lätt att bilda sig en uppfattning om sådant. Det känner alla som är delaktiga i samhällsbygget.
En sådan syn på utbildning är inkluderande, utvecklande och inriktad mot det som är väsentligt för alla. Det är min dröm att kunna forska, föreläsa och växa i en sådan miljö. Tillsammans med jämlika människor som ställer sina kompetenser till det allmännas förfogande, för allas bästa. Alla har något att bidra med i samhällsbygget. Men med nuvarande, ineffektiva, system gynnas regelföljande och premieras dem som är bra på att skaffa sig yttre bevis på kunskap. Övriga förpassas till läktaren och klyftorna växer.
Detta är en dröm, min dröm men det är ingen utopi. Det går att genomföra, med små medel och utan att det kostar mer än idag. Alla skulle gynnas av en sådan reform. Vad väntar vi på? Jo, att Sverige ska få ett Nobelpris. Mot det målet riktas alla resurser idag, och ökad konkurrens är medlet för att uppnå målet.
Bildning leder kanske i riktning ökad hållbarhet. Vad konkurrens leder till, det vet vi.
Ordet kvalité måste vara drivkraften i allt vi gör. Det är bara då bäst blir bra på riktigt. Att stora skillnader är dyrt för samhället är vetenskapligt bevisat men det är inte lätt att få makteliten att se sina egna privilegier underordnade de allmänna. Men hur vi ska hitta en lösning har jag svårt att klura ut och det blir inte lättare ju mer man bryr sig om att hitta svaret.
SvaraRaderaOm man med kvalitet menar en kvalitativ egenskap, under ständig omförhandling. Då är jag med Peter, men om det är ett antal parametrar som mäts och utvärderas, då är jag tveksam. Kvalitet är ett diffust begrepp, men just därför bra och viktigt. Samma med klasskilnaderna i samhället. Jag tror inte på några enkla lösningar, av det enkla skälet att det inte finns några. Lösningen finns i det långsiktiga arbetet, i strävan efter målet. Det finsn bara en väg, och det är att ta itu med frågan på alla sätt man kan och så mycket och länge man orkar. Det är min livsfilosofi, och min drivkraft. Om alla gör vad de kan så får vi se vart vi hamanar. Men om ingen göra något, för att det är svårt. Då kommer vi ingen vart, alls. Ännu ett av livets faktum!
SvaraRadera