Klassamhället, here we go again

Anders Borg säger att Sverige tillhör de länder i världen som har minst klassklyftor. Va bra! Då är allt frid och fröjd. Finns inga problem. Bland de bästa länderna i världen. Wow! Sverige, the place to be. Fast, nej. Det räcker inte, inte för mig. Att vara bäst är ett dåligt mått, oavsett vad man mäter. Bra, är ett mer uppfordrande mål. Bäst kan man bli på väldigt många olika sätt. Man kan fiffla med underlaget, man kan dopa sig. Målet att bli bäst är som upplagt för fiffel, för det sätter fokus på fel saker. Det gör mätningen till det viktiga, och målet. Vägen dit är underordnad.

Bra kan bara den bli som bryr sig om helheten. Omdömet bra kan man inte fuska sig till. Att ha målet bra framför ögonen i arbetet med att skapa ett samhälle har två fördelar. För det första tvingas man jobba med vägen dit, kontinuerligt. Bra måste man vara jämt, och det kräver allas engagemang. För det andra är bra ett diffust mål som kräver mångas uppmärksamhet och idoga arbete. Bra är ett begrepp som inte kan definieras av makten, från toppen, och spridas därifrån. Bra mobiliserar. Bäst pacificerar.

Jag vill inte leva i det bästa landet, för det kan fortfarande vara dåligt. Jag vill bo i ett bra land. Och jag vill ägna min tid, kraft, resurser och kompetens åt att dels vara med och definiera vad som är bra, dels göra vad jag kan i vardagen för att uppnå det målet. Och med bra menar jag följande, men det är min personliga uppfattning, den är öppen för diskussion.

Bra är det om klyftorna är så små som möjligt. För det gör att incitamenten till engagemang ökar och sprids i populationen. Fler kommer att få mer att förlora på införandet av allt som är negativt. Fler blir delaktiga. Samhällen där klyftorna mellan dem som har det bäst och dem som har det sämst präglas av samförstånd. För alla kan och tvingas sätta sig i varandras situation, möjligheter och begränsningar. Med små klyftor skapas dessutom fler incitament till att ta sig i kragen och göra något åt sin situation. Det ligger helt enkelt inom möjlighetshorisonten för fler, att kämpa på och bry sig om det allmänna. Minskade klyftor leder till ökat engagemang och större solidaritet. Färre faller igenom, skyddet mot det oväntat oväntade är större, för fler. Tryggheten ökar, för alla! Det är min definition och mina argument för samhällsmålet, bra!

Läser i tidningen att Sverige står långt från målet bra, så som det formuleras ovan. Möjligen har vi det bättre än de flesta, men faktum kvarstår: I Sverige idag tjänar samhällets toppskikt, cheferna i näringslivet lika mycket på ett år som (med)arbetarna tjänar under hela livet. Faktor 17 är skillnaden mellan en arbetare i industrin och dem som tjänar bäst. Detta får självklart konsekvenser.

Den som är rik kan känna sig trygg och har möjlighet att se om sitt hus. Hen kan planera för olika eventualiteter och behov. Men om klyftorna är stora måste den som är rik dessutom skydda sig från desperata människor som inte har något att förlora på att försöka få del av rikedomen. Den som är rik i ett samhälle där klyftorna är stora måste bygga murar, och när man bygger murar eller fjärmar sig på andra sätt skapas distans. Och med distans minskas förståelsen för andra, vilket leder till orimliga föreställningar om vad som är bäst för Sverige.

Den som är rik kan få för sig att han eller hon gör andra en tjänst genom att låta dem mot betalning utföra sådana sysslor som de själva inte anser sig ha tid att utföra, eller lust att göra. Ta reda på skiten, kontrollera och utföra monotona rutinsysslor. Helst i det tysta och så osynligt som möjligt. Därigenom fjärmar man sig ännu mer från dem som är olik en själv. Klyftorna ökar, och samhället delas upp.

Been there, done that. Det blev inget bra! Apartheid, oavsett vad som är grunden för åtskillnaden gör något med alla som tvingas leva i ett sådant samhälle. De rika lägger sig till med vanor och utvecklar tankegångar som lätt blir dekadenta, men det upptäcker man först långt senare, när det är för sent. Och de fattiga går in i rollen som mindre värd och förlikar sig med, resignerar inför faktum, att de aldrig kommer att kunna få det lika bra som de privilegierade.

Underklass och överklass tillhör aldrig historien, det samhället lurpassar överallt. Det verkar vara ett slags default-läge för mänskliga samhällen, som drar i den riktningen så fort man tappar fokus. Och tappar fokus från det som är viktigt gör man så fort man slutar bry sig om att bli bättre, så fort man börjar sträva efter att bli bäst. Minskade klyftor är ett arbete, en kamp som måste föras jämt. På olika fronter och med olika metoder. Det går bara att bli bra om alla är engagerade. Om Sverige vill bli bra, då krävs att murarna rivs. Samtal över gränser leder till förståelse, och förståelse leder till solidaritet.

Det finns inga genvägar till målet bra!