Ordet hen, och könsmakt under förhandling

Ordens makt är stor. Ingen tvekan om det. Debatten om hen visar det (här, här, här, här och här, finns några av alla de mer eller mindre kloka och provocerande inläggen). Om ett ord kan skapa så mycket debatt och väcka så mycket vrede, och om ett ord kan så split mellan människor och provocera, så till den milda grad som hen gjort. Då visar det på ordens makt. Men så mycket makt som ordet tillskrivs i delar av debatten har orden inte. Hen är egentligen bara ett ord, ett könsneutralt personligt pronomen. Inget att skriva hem om, och absolut inget att uppröras av, i sak. Ändå är frågan viktig, eller just därför kanske jag ska säga.

Makten finns dold bakom orden. Eller kanske snarare, orden lockar fram makten som finns och verkar överallt. Och kön är ett område där makten ständigt finns närvarande. Orsaken till detta är att könsmaktsordningen är under kontinuerlig förhandling, vilket aktiverar och mobiliserar. Det handlar om tolkningsföreträde, om hur livet och vardagen ska organiseras, och om innebörden i begreppet människa. Inga triviala frågor, alls. Hen rör till det, skakar om och visar med plågsam tydlighet att rådande ordning inte är given och evig. Vardagen och dess organisering är resultatet av förhandling. Könsmaktsordningen är ett slags kontrakt som kan omförhandlas. Därför upprör ordet hen.

Vi kan använda vilka ord vi vill. Orden i sig förändrar inget. Men ord är en av byggstenarna som samhället utgår från. Orden är det immateriella kitt som håller det tillvarons materiellt teknologiska delar samman, kan man säga. Orden är både verktyg för kommunikation och lagringsmedium för tankar. Orden reglerar härigenom och skapar mönster och minnen som är svåra att ändra. Orden har förmågan att ta sig innanför huden på oss människor. Och eftersom det mänskliga medvetandets bandbredd är begränsat kommer orden att utöva inflytande över kulturella tillblivelseprocesser. Härigenom har orden makt, makt att reglera handlingar och styra tankar. Hen är ett ord som tränger sig in i en befintlig struktur och blottlägger dess kontingenta karaktär. Hen provocerar och aktiverar.

Förändringar är jobbiga. Åtminstone förändringar som påtvingas en utifrån. Och förändringar som rör det förgivettagna och vardagliga är särskilt jobbiga. Allra jobbigast är förändringar som handlar om den personliga identiteten. Klart att hen då väcker känslor. Det har jag inga som helst problem att förstå. Men just därför är det olyckligt att debatten kommit att ta den vändning den tagit. Det som skulle kunna leda till något positivt har kommit att anta formen av ett slags polariserad pajkastning. Kampen handlar om vem som har rätt och om ordet som sådant, inte om sakfrågan. Debatten mobiliserar tankepoliser på båda sidor som kräver rättning i ledet och lydnad. Det tar fokus från grundproblemet: ojämlikheten mellan könen.

Sverige må ligga bra till i mätningar av en hel massa parametrar som på olika sätt speglar relationen mellan könen. Men faktum kvarstår. Ojämlikheten är fortfarande stor. Jämför man hur det är med hur det skulle kunna vara (istället för med hur andra har det) är maktasymetrin mellan könen påtaglig. Anledningen till att förändringen går långsamt blottläggs i debatten om hen, vilket är intressant och borde uppmärksammas mer. Det stora flertalet, både män och kvinnor, känner ambivalens inför allt som är nytt och ovant. Och en verklig förändring är vad som krävs för att skapa ett fullt ut jämställt samhälle. Det är förklaringen till reaktionerna på ordet hen.

Idag har många vant sig vid ordet feminist, och det är politiskt korrekt att säga att man är för jämställdhet. Det betyder emellertid inte att jämställdhet skapats i realiteten. Det betyder bara att orden som används förändrats och att varannan damernas blivit en vanligare organisationsprincip. Reell jämställdhet handlar emellertid inte om detta. Reell jämställdhet uppnås först när det VERKLIGEN inte spelar någon roll vilket kön hen har. Och där är vi inte än, inte på långa vägar.

Hen för dock in ett osäkerhetsmoment i vardagen. Hen utmanar livet som vi känner det. Hen öppnar upp en skrämmande avgrund i det kollektiva medvetandet. Hen aktiverar handlingsmönster och mobiliserar krafter som ifrågasätter makten. Och makten i det här fallet är det vardagliga, det som det stora flertalet tar för givet. Förändringsobenägenheten som alla bär på, mer eller mindre. Det är maktens uttryck. Makt är inget man har, den uppstår i och är en konsekvens av sammanhang. Kulturen som vi vant oss vid och tar för given, tryggheten i vardagen, hotas av ordet hen. Därför är det provocerande, för det utmanar rådande maktordning.

Debatten handlar på ytan om ordet hen, men under ytan är det alltså helt andra mekanismer och viljor som verkar. Och det har alla som verkligen vill förändring, alla som menar allvar med talet om jämställdhet, en skyldighet att påpeka och förhålla sig till. Det handlar inte om ett ords vara eller användning eller om varannan damernas. Verklig jämställdhet handlar om makt och inflytande över samhällets organisering och inriktningen på den kulturella tillblivelsen. Det handlar om alla människors faktiska möjligheter att bidra i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Jämställdhet är en fråga som rör alla.

Debatten om hen är början på något som skulle kunna leda till varaktig förändring, men för att det ska bli så måste tonen förändras. Vad som krävs är att man slutar debattera och istället börjar samtala, men inte primärt om ordet hen, utan om innebörden i ord och begrepp som; ett gott liv, hållbarhet, jämställdhet och makt, till exempel. För att uppnå varaktig förändring, reell jämställdhet och långsiktig hållbarhet måste det samtalas mer, oftare och bland fler, i vardagen om vardagen och dess innehåll. Hen är ett utmärkt underlag för sådana samtal, men samtalet får inte begränsas till orden.

Framtiden skapas här och nu, i handling!