Verktyg mot makt och (otillbörlig) kontroll

Återvände till en text av Deleuze igår, som fick mig att än en gång förundras över denne store tänkares ödmjukhet och briljans. Texten finns i Skriftserien Kairos nummer 9:2, där man samlat texter om Konst och Film, skrivna efter 1970. Och denna lilla samling ord, drygt 10 sidor, av Deleuze, kan sägas sammanfatta hans livsverk. Allt man behöver veta för att själv börja arbeta i hans anda finns där. Den som säger att Deleuze är svår har alltså inte fattat någonting.


Det anmärkningsvärda är att ju mer meriterad den är som hävdar att Deleuze (i bästa fall) är svår eller (i värsta fall) obegriplig, desto mer lyssnad på blir den som uttalar domen. För det är en dom, fälld med all den makt som professorsämbetet har knutit till sig. Paradoxen, det djävulska, är att ju mer meriterad professorn är (inom andra områden), desto svårare blir det för honom eller henne att förstå Deleuze. Konsekvensen blir alltså att den som har mest makt över andras medvetande, det är den som har svårast att förstå. Olyckligt, to say the least!

Deleuze har själv skrivit om hur fascinerande han tyckte det var att undervisa för hantverkare, under sin tid vid experimentuniversitetet Vincennes/St. Denis utanför Paris. Han såg då att den som närmade sig filosofin utan att känna till dess konnotationer och utan ha någon förutfattad mening om svårighetsgraden. Kort sagt, den som närmar sig Deleuze med ett öppet sinne. Den som inte letar efter dolda betydelser, eller textens egentliga innebörd. Helt enkelt, den som tar orden för vad de är, det vill säga verktyg att göra något med. Den kommer att få ut så mycket mer av hans texter, än den som försöker uttyda dess innebörd, för det finns ingen. Deleuze texter kräver läsarens aktiva insatser för att få någon mening.

Denna utvikning blir samtidigt en illustration till en av Deleuzes och Michel Foucaults viktigaste insikter: Att makt och kunskap är lika förknippade med varandra som Gin och Tonic (det är ju trots allt fredag). Det ena förutsätter helt enkelt det andra. Den som har makten, har också makten över vetandet. Och makt korrumperar, det vill säga gör något med den som utsätts för den. Det är anledningen till att professorer, när de väl uppnått sin aktningsvärda titel kan dra sig tillbaka, sluta läsa böcker, sluta intressera sig för något annat än att vårda sitt varumärke (och det finns det hur många exempel på som helst). Därför, menar Foucault, måste alla som på allvar vill förstå världen, lära sig att lyssna mer på vad som sägs än vem som talar.

Och det är precis vad Deleuze lilla pärla till text kan sägas handla om. Deleuze menar att filosofins uppgift är att skapa begrepp, eller koncept. Och det är just verktyg, verktyg att tänka med hjälp av, som är vad som behövs om man skall kunna se igenom professorernas makt och kunna tränga in till deras egentliga kunskap. Naturligtvis krävs det även mod, för det man riskerar när man kritiserar någon som står över en i rang är att man kan bli krossad. Maktens språk är hårt, kallt och skoningslöst.

Vad vi måste fråga oss är alltså, vad vill vi egentligen? Bygga upp stora hierarkiska institutioner för dyrkan av (förmenta) genier, eller långsiktig hållbarhet, biologisk såväl som social? Frågan man måste ställa sig är alltså: till vad ska vi ha vetenskapen, inte, vem ska vi lyssna på!

Om detta skriver Deleuze i sin text, som egentligen handlar om film. ”Att ha en idé i film” heter artikeln. Men för att beskriva detta talar Deleuze även om vetenskap och om filosofi. Texten handlar om skillnader och likheter mellan dessa tre centrala fält i samhället. Utgångspunkten är att alla tre behövs. Det jag skriver om här och på andra ställen får absolut inte tolkas som motstånd mot vetenskapen. Vetenskapen behövs, lika mycket som konst och filosofi, dit jag räknar Kulturvetenskapen. De olika disciplinerna kompletterar varandra.

Därför är det olyckligt att benämna mitt ämne Kulturvetenskap. Jag tycker bättre om kulturstudier, vilket är en riktigare beskrivning av vad det är man gör. Men även den benämningen är missvisande, för jag håller med Deleuze om att uppgiften är att skapa verktyg. Att skapa, det är centralt här. Deleuze är skapandets filosof. Han liksom Foucault utgår från att det inte finns något att upptäcka i världen, ingen yttersta punkt eller princip som allt annat kan föras tillbaka till. Även inom vetenskapen, och så klart inom konsten, skapar man. Vetenskap är skapat vetande! Låt ingen få dig att tro något annat! Den som tillåts göra anspråk på att äga kunskap, den har också tilldelats ansenlig makt.

För att uppnå långsiktig hållbarhet måste man sprida makten (det går aldrig att upphäva den). Makt kan förstås som ett flöde. Det måste flyta i en jämn ström,annars uppstår problem. Och ett sätt att får till stånd detta på är att skilja mellan den som skapar kunskap och den som skapar lagar och regler. Men det behövs även en kontrollerande instans. Ett förslag till organisering av ett långsiktigt hållbart samhälle skulle kunna vara att fördela makten mellan:1, politikerna som stiftar lagar. 2, vetenskapen som presenterar underlaget, de fakta som behövs. 3, kulturvetenskapen/filosofin som granskar konsekvenserna av utfallet som samhällsprocessen resulterar i. Ett långsiktigt hållbart samhälle uppstår alltså i balansen mellan fler än en men färre än många.

Utifrån strikt ekonomiska hänsyn kan det kanske te sig lockande att antingen samla all makt på ett ställe, men oavsett var den hamnar skulle ett sådant bejakande av territorialiserande krafter vara förödande. Eller att införa direkt demokrati i alla frågor, det vill säga bejaka krafterna av deterritorialisering som är lika illa. Varken diktatur eller anarki är långsiktigt hållbart (därför är det spännande att följa nyhetsflödet dessa dagar). För allas bästa, och för de som kommer efter, går det inte. Får man inte lockas in på någon av dessa vägar.

Men om vetenskapen undersöker världens fysiska förhållanden då får politikerna ett gediget underlag att utforma lagarna utifrån. Men så fort som rollfördelningen mellan dessa båda samhällsfunktioner blir otydlig eller uppöses skapas problem. Därför behövs en tredje funktion. Medierna har tidigare aspirerat på denna, men de har fullkomligt gått vilse i strävan efter lösnummerförsäljning och kortsiktigt ekonomiska vinster (se här). Därför behövs kulturvetenskap, också. Alla tre instanserna är lika viktiga, och alla tre behöver varandra. Om vi menar allvar med mångfaldssträvandena och talet om långsiktig hållbarhet, vill säga.

Deleuze skriver ofta, och även i denna artikel, om hur olyckligt det är att läsa Foucault som uttolkare av samtiden. Deleuze argumenterar, här som på andra ställen, väl för sin läsning av Foucault som går ut på att visa att vad Foucault gör är att konstruera verktyg att läsa och förstå samhället med hjälp av. Och tar man detta på allvar tvingas man acceptera att de historiker som avfärdar Foucault, de använder sin makt och sitt inflytande till att skydda den trädstruktur (se gårdagens bloggpost) de har skapat åt sig och som de lever i och av. Den som försöker avfärda Foucault bör betänka att han själv på många ställen påpekar att det han skriver kan man ta till sig om det är till hjälp, annars bör man lämna det därhän. Det är ett annat sätt att säga att man konstruerar verktyg, verktyg för att lära sig se uttryck för kontroll.

Foucault och Deleuze är intresserade av makt, av de processer som bygger samhällen och som ger upphov till subjekt. Makten i sig, menar de, går inte att nå, den går bara att studera via dess effekter. Och Foucault som utgick från ett historiskt material kunde bara skriva om tiden fram till början av 1900-talet. Därför skriver han om disciplin, vilket är ett påtagligt uttryck för kontroll. Men vad Deluze gör är att han använder Foucaults verktyg för att studera samtiden. Och det han ser då är inte disciplin, utan kontroll. Dagens samhällsmedborgare är lika kontrollerade, om inte mer, än de som levde i den tidiga industrialismen.

I en annan artikel, också kort, kärnfull men infallsrik och fascinerande (ni hittar den här) visar Deleuze hur man kan tänka för att få syn på kontrollen. Letar man efter disciplin, då kan man förledas tro, både att Foucault är obsolet och att människor är friare idag än för 100 år sedan. Det vore förödande, och det leder inte till långsiktig hållbarhet. Deleuze skriver till exempel att information är, ”ett kontrollerat system av ordnade ord som är accepterade i ett givet samhälle.” Därför är det så farligt att lyssna på den som säger sig sitta inne med kunskap om något, för då riskerar man att börja lyssna mer på den som talar, än vad som sägs. Därför behövs också vetenskapen, lika mycket som den behöver bevakas kritiskt. Kulturvetenskap är med andra ord ett betydelsefullt komplement.

Långsiktig hållbarhet kräver balans och därför behövs kulturvetenskap. Det är också huvudskälet till att verktyg är bättre än fakta, om man vill förstå människor som kulturvarelser (och inte bara som biologiska kroppar). Människan må vara fantastisk och hon äger en lång rad häpnadsväckande egenskaper. Ingen kan veta vilka stordåd människan är kapabel till. Men så mycket vet vi, att människor samtidigt är väldigt lätta att förleda och ibland är det nästan man önskar bli förförd. Därför är det farligt att lägga alla ägg i en och samma korg, även om det är både bekvämt och ekonomiskt.

Verktyg för kritiskt tänkande, det är vad som krävs för att kunna uppnå målet om ett långsiktigt hållbart samhälle. Och tyvärr har jag inget annat att erbjuda er än just mina verktyg och en uppmaning om hårt arbete. Det finns inga enkla lösningar, men svårare än så är det heller inte! Det är bara man själv som kan hindra kontrollen och makten över en, genom att sluta låta sig kontrolleras.

Conclusion
Sluta lyssna på den som talar. Lyssna på vad som sägs!